Den fullständiga guiden låses upp när du angett din e-post. Det tar tio sekunder och är gratis.
Upptäck Vellinge till fots: 51 sevärdheter med karta, historia och berättelser — en gratis självguidad stadsvandring.
Gästisparken — stopp på izi.TRAVEL-ljudturen «Gamla Vellinge - från kyrkby till järnvägssamhälle» (Vellinge (Artur Larssons memoarer)). Vellinges omvandling från kyrkby till järnvägssamhälle kring sekelskiftet 1900, med uppläsning ur Artur Larssons memoarer.
Gamla torg — stopp på izi.TRAVEL-ljudturen «Gamla Vellinge - från kyrkby till järnvägssamhälle» (Vellinge (Artur Larssons memoarer)). Vellinges omvandling från kyrkby till järnvägssamhälle kring sekelskiftet 1900, med uppläsning ur Artur Larssons memoarer.
Rängs kyrka är en kyrkobyggnad i Räng. Den tillhör Höllvikens församling, tidigare Rängs församling, i Lunds stift.
Stora Hammars kyrka är en kyrkobyggnad i Höllviken. Den är församlingskyrka i Höllvikens församling i Lunds stift. Kyrkan uppfördes för att ersätta Stora Hammars gamla kyrka, som dock restaurerades och åter togs i bruk. Två kyrkklockor från den gamla kyrkan är överförda till den nya.
Stora Hammars gamla kyrka är en kyrkobyggnad i Stora Hammar utanför Höllviken i sydvästra Skåne. Den tillhör Höllvikens församling i Lunds stift.
kyrka/kapell i Skåne
en fyr i Vellinge kommun
en fyr i Vellinge kommun
Stenbocks skansar är resterna av en befästning från tidigt 1700-tal, uppkastad enligt en samtida karta i Konung Carl den tolftes tid. Kartor från 1765 och 1773 visar anläggningen med fyra bastioner. Idag är jordvallen ojämn och på flera håll förstörd av bebyggelse, vägar och en järnvägsbank, men i mittpartiet finns fortfarande en bastionliknande utbyggnad kvar.
Här hittades ett stort depåfynd på sammanlagt drygt 500 föremål – hundratals brakteatrar av olika slag tillsammans med svenska och tyska mynt, samt ett silversmycke, en bit silvertacka och en ring. Skatten påträffades av husmannen Per Jeppsson på Kämpinge.
Vid en omläggning av landsvägen mellan Malmö och Skanör 1929 påträffades flera skelettgravar i vägkanten. Gravfältet fortsatte in under själva vägbanan, men den planerade undersökningen där kom aldrig att genomföras. När Otto Rydbeck gjorde en efterundersökning 1944 hittades inga ytterligare gravar.
En vallanläggning som är brant mot norr och långsluttande mot söder, idag genombruten av vägar. På norrsidan löper en torrlagd vattengrav och i väster syns en kort stenmur av flinta. Provundersökningar 1983 gav flera kulturlager samt fynd av järnspik, svartgodskeramik och ett retuscherat flintspån, och enligt uppgift har vallen fortsatt upp genom byn.
En förhistorisk boplats som undersöktes 1992–93, då ett sextiotal anläggningar kom fram – stolphål, härdar, gropar och kokgropar. En kompletterande undersökning i den norra delen 2020 gav liknande resultat.
En boplats där flinta återkommande hittats sedan 1940-talet – flintyxor, pilspetsar, skrapor, keramik och skörbränd sten. Större delen av området är idag bebyggt. Vid en förundersökning 2023 framkom boplatslämningar som stolphål, gropar, kokgropar och härdar, och fornlämningen kunde ännu inte helt avgränsas.
Två väghållningsstenar av granit står här på ömse sidor om infarten till en villa. Den ena bär inskriptionen L. H. No 8. K och den andra siffrorna 1275 – gamla markeringar för vem som ansvarade för vägunderhållet på sträckan.
På denna åker hittades ett treflikigt bronsspänne med tydlig ornamentik. Fyndet gjordes vid jordbruksarbete av Nils-Nore Nilsson från Stora Hammar.
Här påträffade Nils-Nore Nilsson vid jordbruksarbete en lerurna fylld med ben, som skänktes till Falsterbo museum. Vid en besiktning 1985 iakttogs också flintavslag, några med retusch, i den harvade jorden – spår av att platsen använts i förhistorisk tid.
En boplats som undersöktes 1992–93, då ett trettiotal anläggningar framkom i form av stolphål, härdar och gropar.
Här möts en vallanläggning och en boplats. Vallen är brant mot norr med en torrlagd vattengrav på norrsidan och en kort stenmur av flinta i väster, men är skadad av sandtäkt och bebyggelse. Provundersökningar 1983 gav bland annat järnspik, svartgodskeramik och ett retuscherat flintspån.
Här ska en gravhög ha legat, men idag syns inga spår av den i åkern. Att platsen ändå bär minne av högen märks i namnet Högs Vången, som förekommer på lantmäterikartor från 1699, 1771 och 1807.
Ett stort boplatsområde som undersöktes och togs bort efter att ha framkommit vid en utredning 2008. Här dokumenterades bland annat 136 stolphål, ett fyrtiotal gropar och tolv härdar; att många stolphål låg parvis tyder på att det stått byggnader här. Kulturlagren innehöll träkol, bränd lera och keramik, och boplatsen hör sannolikt samman med grannlämningen Stora Hammar 34.
Boplatsen Sohög ligger på en låg sandkulle och undersöktes tidigt, av K. Kjellmark 1910 och av B. Engström 1924. Fynden var rika: skörbrända stenar, kol, mängder av slagen flinta och krukskärvor, sex eldhärdar, slipstenar och bärnsten. Vid platsen har man också hittat en holkyxa av brons.
Vid en arkeologisk utredning 2018 hittades här flintavslag, varav ett med retusch. Många av flintorna hade en vit-blå patinering, ett spår av att de en gång legat exponerade för havsvatten.
Minnesstenen i granit restes 1930 till minne av kyrkoherden Carl Jakob Collin, som planterade Ljungskogen under åren 1873–1896. Stenen pryds av en bronsmedaljong i högrelief och bär den tänkvärda inskriptionen: ”Det träd skall du ära, i vars skugga du sitter.”
Här har arkeologerna funnit spår av Kämpinge medeltida by. Undersökningar 1992–1993 och 2023 blottlade rester av gårdsbebyggelse: brunnar, grophus, ugnar och stolphål, tillsammans med djurben, keramik, kam och bryne. Fynden vittnar om en lång bosättning, från bronsålder och förromersk järnålder över sen vikingatid och tidig medeltid ända in i senmedeltiden.
Detta skogsklädda område med lövträd, tallar och granar bär sedan gammalt namnen Granhög och Granhögsbacken. Namnet finns på lantmäterikartor från 1775 och kan spåras ännu längre bak, till omkring 1570 då platsen omnämns som ”En ryg wid gaanhöy”.
I åkermarken anas en mycket svag förhöjning, resterna av vad som troligen varit en dös. Platsen är utmärkt på lantmäterikartor från 1699, 1773 och 1817, där den kallas Saxedösen och Saxedöseåkern – namn som minner om den stenkammargrav som en gång stått här.
Samlingen består av lösfynd som Karl-Otto Kristiansson plockat ihop: ett trettiotal flintyxor, tio stenyxor, lerkärl, vävtyngder, slipstenar, pilspetsar och mycket annat från stenåldern. Fynden kommer främst från Maglarp men även från kringliggande socknar som Håslöv, Räng och Stora Hammar. Bland dem finns en ovanligt stor tunnackig flintyxa på 42 centimeter.
På denna åker samlade lantbrukaren Nils-Nore Nilsson under åren 1930–1970 in ett hundratal flintföremål från stenåldern – yxor, skrapor, spån och knackstenar. När platsen besiktigades 1985 låg fortfarande talrika avslag i den nyharvade jorden, några med tydlig retusch. Det vittnar om en boplats vars gränser ännu är oklara.
Här låg en gång en brandgrav som numera är borttagen; platsen är idag bebyggd med en villa. Graven upptäcktes omkring 1915 i en liten sandkulle med sten, där ett skelett låg under stenarna. Vid en efterundersökning 1916, ledd av O. Rydbeck, framkom förkolnade skelettdelar och en liten järnklump.
Den ståtliga gravhögen undersöktes av arkeologen Oscar Montelius 1890 och har sedan rekonstruerats. Inuti fann man hela fem gravläggningar från skilda tider, bland annat en husurna med bronskniv, bronssyl och andra bronsföremål. Överst låg en vikingatida skelettgrav med en sked av älghorn, en kam, en bronsring och ett skifferbryne.
Här hittade lantbrukaren Nils-Nore Nilsson en lerurna med brända ben, som skänktes till Falsterbo museum. På platsen har också enstaka flintföremål påträffats, och vid en besiktning 1985 syntes flintavslag – några med retusch – i den harvade jorden.
På denna plats vilar resterna av ett fartyg, drygt 22 meter långt. Delar av skrovet finns fortfarande bevarade – garneringsplankor, spant och bordläggning – medan andra delar ligger dolda under sanden.
Här låg en gång Kämpinge by, som på en karta från 1699 visas med tretton gårdar, en damm och byns kyrkoruin. Redan omkring 1570 fanns här sjutton gårdar, och bynamnet är belagt som ”in Kæmpinge” redan på 1300-talet. Vid en förundersökning 2023 framkom rikligt med boplatslämningar, och genom åren har man funnit bland annat en stenyxa, en spjutspets och en bärnstensslända.
Resterna av en gammal skans i form av en jordvall, med en utbuktning som påminner om en bastion. Vallen löper fram till den gamla banvallen i norr och slutar i söder vid en betongbunker från senare tid. I norra delen växer ett par silvergranar.
Denna boplats upptäcktes 1965 vid en ledningsgrävning och undersöktes året därpå under ledning av Bror Salomonsson. Fynden – kärnyxor, skivyxor, tvärpilar och kölskrapor – daterar boplatsen till mesolitikum, alltså äldre stenålder. Till följd av senare markarbeten är platsen numera troligen helt förstörd.
Av Kämpinge kyrka återstår idag bara en synlig rest av grunden eller kyrkogårdsmuren, en tolv meter lång stenmur. En minnesskylt i närheten berättar att här låg en gång kyrkan och dess kyrkogård, och att byggnaden upphörde att vara församlingskyrka den 5 november 1632.
Platsen är registrerad som en boplats i Riksantikvarieämbetets fornregister. Någon närmare beskrivning finns inte tillgänglig här; uppgifterna hänvisar vidare till inventeringsboken.
Denna väghållningssten bär den huggna inskriptionen ”M.J. N 6 S.H”, vilket uttyds Mårten Jeppsson, nr 6, Stora Hammar. Stenen markerade en gårds ansvar för underhållet av en vägsträcka. Idag ligger den som trappsten inne på en gård, och dess ursprungliga plats är okänd.
Här låg en gång en gravhög, kallad Hyllehögen, som numera är borttagen och platsen bebyggd med villor. Från den överplöjda högen kommer flintfynd som en skrapa, spån och lerskärvor. Magnus Ekelund i Kämpinge skänkte i början av 1900-talet en samling flintavslag och flintspån härifrån till Trelleborgs museum.
Vid en sandtäkt på denna plats fann Nils-Nore Nilsson från Stora Hammar ett tiotal kärnyxor tillsammans med flintskrapor och flintspån. Fynden vittnar om en stenåldersboplats, även om dess utsträckning är oklar.
Vid en arkeologisk utredning 2004 framträdde här närmare sjuttio anläggningar – gropar, härdar och stolphål – från förhistorisk tid. Bland fynden fanns keramik, flinta, en lövkniv och skivskrapor. En ansamling stora stenar tolkades som möjlig rest av en flatmarksgrav.
På denna plats stod förr en väderkvarn, enligt uppgift en så kallad stubbamölla, som troligen revs i slutet av 1800-talet. När platsen besiktigades 1985 kunde man ännu se tegelflisor och stenar i markytan – de sista spåren efter kvarnen.
År 1930 påträffade Frans Lund två dubbeleggade stenyxor med skafthål vid markarbeten i sin villaträdgård. Den ena var omkring tolv centimeter lång, den andra närmare tjugo. Fynden vittnar om aktivitet på platsen redan under stenåldern.
Vid en arkeologisk slutundersökning 2003 blottlades här ett stort boplatsområde med närmare 288 anläggningar, däribland en mängd stolphål, gropar och brunnar. Elva byggnader kunde dokumenteras, de flesta treskeppiga långhus, fördelade på fem gårdsenheter. Kornfrön från platsen har daterats till tiden mellan omkring 90 f.Kr. och 985 e.Kr. Området är numera undersökt och borttaget.
Från gården Räng härrör en liten samling stenåldersfynd: en eldslagningssten, en flintyxa, en pilspets, ett par flintspån och ett ämne till en flintyxa. Föremålen hittades av Ingvar Berglunds far vid arbete på gården och förvaras på Sandero.
Här låg Kämpinge ödekyrkogård. Öster om kyrkoruinen syns regelbundna, övertorvade förhöjningar som minner om gravarna. En minnesskylt berättar att kyrkan och kyrkogården fanns på platsen fram till den 5 november 1632, då kyrkan upphörde att vara församlingskyrka.
Detta är den gamla bytomten efter Stora Hammar, som på 1570-talet omfattade sjutton gårdar. Under medeltiden var Hammar prebende åt domkapitlet i Lund. I åkermarken norr om den gamla kyrkan har man i markytan funnit rostiga järnföremål, keramik, tegel och enstaka flintavslag.
Ett omfattande boplatsområde där arkeologerna dokumenterat närmare 1 800 anläggningar och 29 huslämningar, främst treskeppiga långhus. Bosättningen sträcker sig från yngre bronsålder in i folkvandrings- och vendeltid, med tyngdpunkt i romersk järnålder. Bland fynden märks tre praktfulla fibulor från 400- till 600-talet – en av dem med spår av förgyllning – samt ben av björn och utter.
Inför byggandet av en idrottsplats gjordes här en arkeologisk utredning, där ett tjugotal anläggningar framkom – härdar, stolphål och gropar. Sex av stolphålen bildade resterna av ett hus. Anläggningarna antas härröra från yngre bronsålder.
År 1942 stötte Gottfrid Jakobsson på en flatmarksgrav när han grävde för en vattenledning. Vid en efterundersökning året därpå, ledd av Folke Hansen, fann man ett skelett, skärvor av lerkrukor och tre järnfragment. Graven är numera undersökt och borttagen.