Upptäck Västervik till fots: 85 sevärdheter med karta, historia och berättelser — en gratis självguidad stadsvandring.
1. Gamla rådhuset, Västervik
Sevärdhet
Vid Stora torget mitt i Västervik står stadens gamla rådhus, uppfört åren 1793-1796. Det reslig byggnaden hör till de hus som starkast präglar stadskärnan och vittnar om en tid då Västervik var en betydande sjöfarts- och handelsstad. Rådhuset uppfördes i en sober, harmonisk stil typisk för det sena 1700-talet och har under mer än två sekel varit en samlingspunkt för stadens styre och offentliga liv. Att ett så pass påkostat rådhus restes vittnar om stadens ekonomiska kraft under denna epok, då sjöfart och handel gav välstånd åt borgerskapet. Byggnaden ramar in torget tillsammans med stadens övriga äldre hus och bildar en sammanhållen historisk miljö i hjärtat av Västervik. För besökaren är rådhuset en naturlig hållpunkt på en vandring genom den gamla stadskärnan, där 1700- och 1800-talets Västervik ännu går att avläsa i fasaderna.
2. Västerviks Museum
Museum & hembygd
Högt uppe på Kulbacken ligger Västerviks Museum, stadens kulturhistoriska museum som grundades 1933. Här står marinhistorien i centrum, och en av de mest spännande utställningarna handlar om regalskeppet Mars Makalös och 1500-talets sjökrig. Bland föremålen finns bärgade bronskanoner och skeppsvirke som berättar om en tid då Tjustkusten var en farled mitt i nordiska maktstrider. Museet skildrar också stadens vardagsliv, sjöfart och hantverk genom århundradena. Kring museet breder Kulbackens grönska ut sig, och här reser sig också Unos torn, ett 15 meter högt utsiktstorn som invigdes 1997. Tornet bekostades av tandläkaren Uno Malmberg från Gamleby och bjuder på en milsvid utsikt över både staden och den glittrande skärgården. Tillsammans gör museet och tornet Kulbacken till en självklar startpunkt för den som vill förstå Västerviks historia.
3. Båtsmansstugorna, Västervik
Sevärdhet
Längs en grusad gångväg i Västervik ligger Båtsmansstugorna, en samling små röda stugor som andas 1700-tal. De byggdes som bostäder åt båtsmännen i Tjusts båtsmanskompani, en del av det indelningsverk där staden var skyldig att hålla ett visst antal båtsmän redo för flottans räkning. De första åtta stugorna restes i slutet av 1740-talet, och de blev hem för sjömän och deras familjer under en tid då Sveriges örlogsflotta vilade på just sådana lokalt försörjda manskap. Idag bildar de täta små husen, omgivna av träd och blommor, en av stadens mest stämningsfulla miljöer. Här kan besökaren vandra förbi knutarna på den vackra grusgången, slå sig ner på ett kafé eller övernatta på vandrarhem. Stugorna är ett levande minne av en epok då sjöförsvaret och stadens vardag var tätt sammanflätade.
4. Sankta Gertruds kyrka, Västervik
Kyrka
När Västervik 1433 flyttades till sitt nuvarande läge gav Erik av Pommern staden ett år utan skatt så att en kyrka kunde byggas. Sankta Gertruds kyrka stod klar i slutet av 1450-talet med kor, sakristia och långhus. Vid danskarnas anfall 1612 brann staden och kyrkans korvalv störtade in; vid återuppbyggnaden ersattes valvet av ett plant tak. Tornet med sin höga, smala spira tillkom omkring 1670, och på 1730- och 1760-talen byggdes kyrkan ut med korsarmar i norr och söder. Den sista högmässan i sin gamla roll hölls 1905, varefter kyrkan bland annat tjänade som spannmålsmagasin under första världskriget. Under hungerkravallerna 1917 stormade svältande Västerviksbor byggnaden, bara för att finna att spannmålet grott och blivit oätligt. Efter en omfattande upprustning återinvigdes kyrkan som gudstjänstrum den 18 juni 1933.
5. Sankt Petri kyrka, Västervik
Kyrka
Sankt Petri kyrka uppfördes 1903-1905 i rött tegel och sandsten och invigdes 1905 av biskop Carl Wilhelm Charleville. Bygget föregicks av en närmast hundraårig strid om var stadens nya kyrka skulle ligga, och först efter långa diskussioner föll valet på den höjd där kyrkan idag tronar över Västervik på sina väldiga terrasser. Arkitekt var Adolf Emil Melander, och kyrkan med terrasser kostade omkring 380 000 kronor. Den nygotiska stilen syns tydligt i de trekopplade fönstren, rosettfönstret och mittskeppets tunnvalv av trä, som ger kyrkorummet en luftig resning. Till invigningen byggde Åkerman & Lund en orgel med 28 stämmor, och 1968 tillkom ett större instrument från Marcussen & Søn med 41 stämmor. Kyrkan blev snabbt stadens nya andliga och visuella landmärke och hör fortfarande till de byggnader som sätter prägel på Västerviks siluett.
6. Spötorget, Västervik
Sevärdhet
Spötorget hör till Västerviks centrala platser och bär på en historia tätt knuten till stadens näringsliv. Torget hette ursprungligen Brädtorget och hade länge en triangulär form, präglad av en gammal bryggeribyggnad som låg snett över ytan. Här verkade Centralbryggeriet, ett av stadens äldsta företag med rötter ända tillbaka till 1818. När bryggeriverksamheten lades ned under andra hälften av 1950-talet såldes fastigheten till staden, och i samband med att den gamla bryggaren revs blev torget rektangulärt och fick sin nuvarande form. På platsen växte ett nytt Västervik fram med Folkets hus och stadsbibliotek, och en av byggnaderna bär än idag namnet Bryggaren som ett minne av den forna verksamheten. Genom åren har Spötorget varit föremål för många visioner och planer om hur det ska bli en levande central mötesplats för Västerviksborna.
7. Stegeholms slottsruin
Klosterruin
På Slottsholmen reser sig resterna av Stegeholm, en befäst borg som anlades före 1370 för att vakta det grunda vattnet där Gamlebyviken möter havet. Borgen bytte ägare många gånger genom medeltiden och stod i centrum för maktkamper mellan svenska stormän, danska härar och kungar som Erik av Pommern. När staden 1433 flyttades från Gamleby till sitt nuvarande läge växte den fram i skydd av borgen. Königsmarcksläkten lät senare uppföra ett ståtligt palats på platsen, men det förstördes tillsammans med staden när en dansk-holländsk flotta brände Västervik 1677. Ruinen förföll och stadsborna fick på 1700-talet hämta sten ur murarna. Från 1881 började man rusta upp holmen med planteringar. Sedan 1966 fylls ruinen varje sommar av musik när Visfestivalen håller till just här.
8. Hammarsbadet, Gamleby
Naturreservat
Vid Gamlebyviken i Gamleby, en del av Västerviks kommun, ligger Hammarsbadet, en av traktens mest uppskattade badplatser. Här möts besökaren av en inhägnad badvik med bryggor, en flytande lekflotte och ett hopptorn som lockar både barn och modiga ungdomar. Den sköna stranden vid vikens lugna vatten gör platsen särskilt barnvänlig, och runt omkring finns det mesta man kan önska av en välordnad badplats: lekplats, lagun, skuggande träd och gott om parkering. Till anläggningen hör också restaurang, butik och fria toaletter, och intill ligger en camping som gör det möjligt att stanna längre än en dagstur. Gamlebyviken har historiskt varit en viktig farled in mot det gamla Västervik vid Gamleby, och idag är Hammarsbadet framför allt en plats för sommarliv, bad och avkoppling i en vacker vik på Smålandskusten.
9. Visans hus, Västervik
Sevärdhet
Västervik kallas ofta vissångens stad, och berättelsen om det knyts till Visfestivalen som startade 1966. Bakom festivalen stod den tyskfödde musikern Hansi Schwarz, som förvandlade en liten bohemisk tillställning för visdiktare och folkmusiker till en av Sveriges viktigaste musikinstitutioner. Festivalen hölls från början i borgruinen mellan Slottsholmen och Kulbacken, och vissångens ställning i staden har sedan dess vuxit till ett kulturarv som besökaren kan följa längs Visvägen, en vandringsväg som berättar om festivalens historia och om de artister som format den. Schwarz vurmade för att skapa en välkomnande miljö för musikerna och tog dem under många år ut i Västerviks vackra skärgård för att hämta ro mellan spelningarna. Idag förs traditionen vidare av hans son Calle Åstrand. För den musikintresserade är platserna kring visans Västervik ett levande minne av hur en hel stad kom att andas ton och text.
10. Hasselö, Tjusts skärgård
Naturreservat
Ute i Tjusts skärgård ligger Hasselö, en av Västerviks mest kända och tillgängliga öar. Ön omtalas första gången 1429, då den tillföll Karl Knutsson Bonde, och både Hasselö och grannön Sladö var bebodda redan under 1400-talet. Omkring 1600 fanns här lotsar, och 1630 bodde fyra hushåll på ön. Hasselö växte till skärgårdens samlingspunkt, och 1880 var det Loftahammars sockens största fiskeläge med 27 fiskare. I början av 1900-talet bodde omkring 300 personer på ön, men efter andra världskriget minskade befolkningen snabbt; den sista affären stängde 1970 och skolan lades ned 1976. Genom landhöjningen hade Hasselö med tiden vuxit ihop med Sladö, men 2005 grävdes sundet mellan öarna åter upp för att förbättra vattnets syresättning. Idag är Hasselö en levande sommarö med butik, mat och boende, och en självklar utflykt för den som vill uppleva Västerviks skärgård.
11. Alviken
Byggnad
Alviken, före detta mindre herrgård i Gladhammars socken i Västerviks kommun. Den är belägen vid sjön Kvännaren strax utanför Västervik, med anor från ca 1700 - talet. Den hette från början Qvennarhagen och Ekhagen. Den ägdes fram till 1912 av premierlöjtnanten Carl Fredrik Tenger som var inom flottan. Han var också riksdagsman från Västervik och en välkänd västerviksprofil på sin tid. Idag ägs gården Alviken av släkten Rosander som började med Lantbrukare Karl Rosander år 1913.
Källa: Wikidata/Wikipedia
12. Sankt Petri kyrka
Kyrka
Sankt Petri kyrka är en kyrkobyggnad i Västervik, Västerviks församling, Småland. Den tillhör Linköpings stift.
Källa: Wikidata/Wikipedia
13. Psykiatriska museet
museum
Psykiatriska museet är ett museum i Västervik som berättar om den psykiatriska vården på orten under 1900-talet. Museet ligger i Gertrudsvik, och är en av byggnaderna tillhörande före detta Norra sjukhuset (Västerviks hospital/Sankta Gertruds sjukhus). Museet flyttade in i de nuvarande lokalerna 2002. Byggnaden var ursprungligen personalmatsal och personalbostad, senare blev det vårdavdelning Avd 21 vänster och efter det lokaler för socioterapin. Dåvarande ägaren Landstinget i Kalmar län gjorde en stor renovering av byggnaden, och återställde den i ursprungligt skick. Hela sjukhusområdet, inklusive Psykiatriska museet, såldes 2004 till en privatperson. På museets nedervåning berättas om vården och om alla avdelningar som krävdes för att sjukhuset skulle fungera, till exempel maskinavdelning, kök, tvätt, bageri, jordbruk, djurhållning, hantverkare, kyrka och kyrkogård. Här finns också föremål som tidigare fanns på Fasta paviljongens lilla museum. På övervåningen visas bland annat ett patientrum och ett bostadsrum för personal. Här finns också en stor monter med idrottstroféer och pokaler från S:ta Gertruds Gymnastik- och Idrottsförening. Landstinget i Kalmar län hyr museilokalerna av Gertrudsvik Fastigheter AB och upplåter gratis huset till den ideella Psykiatriska museets stödförening, som svarar för själva driften. Psykiatriska museets stödförening är medlem i Arbetslivsmuseernas samarbetsråd (ArbetSam).
Källa: Wikidata/Wikipedia
14. Stegeholm
Slott
borg i Småland (Västervik 51:1)
Källa: Wikidata/Wikipedia
15. Vituddens fyr
Torn
en fyr i Västerviks kommun
Källa: Wikidata/Wikipedia
16. Borgö fyr
Torn
en fyr i Västerviks kommun
Källa: Wikidata/Wikipedia
17. Korphällan nedre
Torn
en ensfyr i Västerviks kommun
Källa: Wikidata/Wikipedia
18. Korphällan övre
Torn
en ensfyr i Västerviks kommun
Källa: Wikidata/Wikipedia
19. Blockholmssundet Nr 1
Torn
en fyr i Västerviks kommun
Källa: Wikidata/Wikipedia
20. Blockholmssundet Nr 2
Torn
en fyr i Västerviks kommun
Källa: Wikidata/Wikipedia
21. Blockholmssundet Nr 3
Torn
en fyr i Västerviks kommun
Källa: Wikidata/Wikipedia
22. Blockholmssundet Nr 4
Torn
en fyr i Västerviks kommun
Källa: Wikidata/Wikipedia
23. Trebröderssund
Torn
en fyr i Västervik
Källa: Wikidata/Wikipedia
24. Gränsö Kanal Södra
Torn
en fyr i Västerviks kommun
Källa: Wikidata/Wikipedia
25. Gränsö Kanal Norra
Torn
en fyr i Västerviks kommun
Källa: Wikidata/Wikipedia
26. Stegeholms Kanal NV
Torn
en fyr i Västerviks kommun
Källa: Wikidata/Wikipedia
27. Stegeholms Kanal SE
Torn
en fyr i Västerviks kommun
Källa: Wikidata/Wikipedia
28. Verkebäcksviken Östra övre
Torn
en ensfyr i Västerviks kommun
Källa: Wikidata/Wikipedia
29. Ekholmsgrundet
Torn
en f.d. fyr i Västerviks kommun
Källa: Wikidata/Wikipedia
30. Sankta Marias Kapell
Kyrka
kapell i Västerviks kommun
Källa: Wikidata/Wikipedia
31. Gamla kapellet
Kyrka
kapell i Västerviks kommun
Källa: Wikidata/Wikipedia
32. Sankt nikolai kapell
Kyrka
kapell i Västerviks kommun
Källa: Wikidata/Wikipedia
33. Johannes kapell
Kyrka
kapell i Västerviks kommun
Källa: Wikidata/Wikipedia
34. Wimmerströmska gården
museum
Wimmerströmska gården år en museigård i Västervik, som drivs av en stiftelse under Kalmar läns museum. Den ligger i hörnet av Storgatan och Brunnsgatan och donerades av Stina Wimmerström (1907–1991) till museet. Manbyggnaden i Wimmerströmska gården byggdes på 1780- och 1790-talen. Till gården hörde ett flertal uthus. Sockerbagaren Carl Wilhelm Wimmerström flyttade 1887 sitt konditori, Västerviks första, till husets bottenvåning och byggde 1896 huslängan utmed Brunnsgatan, där han lade sitt bageri. De båda fastigheternas hus byggdes senare ihop. Sonen Elis Wimmerström övertog 1906 rörelsen och drev den tillsammans med sin fru Rut, vilken drev den ensam vidare efter Elis död 1929 till 1938. Kaféet drevs därefter vidare under annan ägare in på 1960-talet. På det övre planet i byggnaden finns Elis och Rut Wimmerstöms dotter Stinas hem bevarat, med hennes föremålssamling av porslin, keramik, kläder, antika möbler, broderier och konstverk.
Källa: Wikidata/Wikipedia
35. BOSTADSHUS
Byggnad1740–1749
Under 1700-talet var Västervik skyldig att hålla ett antal båtsmän, och som bostäder åt dem restes de här små stugorna – de åtta första i slutet av 1740-talet. Husen vänder gaveln mot gatan och är i regel en våning höga, knuttimrade och panelade i rött med vita knutar och foder. Taken, en gång täckta med torv, bär numera tegel. Ursprungligen var stugorna av enkel typ, men ombyggnader har med tiden gett dem något skilda planlösningar.
Gårdsbebyggelsen är troligen äldre än husen mot gatan och består av en enkelstuga samt stall och bodar som vetter mot Gamlebyviken. Byggnaderna är klädda med locklistpanel och rödfärgade. Gården räknas som ett gott exempel på 1800-talets större borgargårdar i Västervik, och tomtindelningen går tillbaka på återuppbyggnaden efter stadsbranden 1677, då planen gjordes så att varje fastighet skulle nå ända ner till sjön.
I kvarteret Torsken når tomterna fortfarande ända ut till vattenlinjen. Den smala och djupa tomten Torsken 5 speglar den äldre stadsplanen, från tiden innan de stora handelsgårdarna bredde ut sig under sent 1700-tal. På gården står ett tvåvånings bostadshus och två bodar; bodarna kantar passagen ner till bryggan och vilar delvis på stolpar i vattnet, uppförda i två våningar av resvirke och plank.
Fastigheten Smugglaren 1 rymmer träbebyggelse i form av två tvåvånings gathus med butiker i bottenvåningen, ett envånings gårdshus utmed Smugglaregränd och en liten trädgård. Båda gathusen har kvar sina fasader från byggnadstiden; huset vid Storgatan 4, uppfört 1859–60, är putsat och vitmålat med rik utsmyckning i tidig nygotik. Gården är ett gott exempel på 1800-talets större borgargårdar i staden, och tomtindelningen följer den plan som lades efter branden 1677.
Stationshuset restes 1879 när järnvägen byggdes ut i Småland i privat regi, efter ritningar av Adolf Melander. Han gav byggnaden formen av en italiensk renässansvilla, med en volymuppbyggnad som var ovanlig i Sverige. Till byggnadsminnet hör stationshuset med sina två sidopaviljonger.
Gården är den enda som bevarats någorlunda helt av de stora handelsgårdar som under sent 1700-tal växte fram på de eftertraktade sjötomterna vid Gamlebyviken. Bostadshuset och två bodlängor bildar en miljö som sluter sig mot gatan men öppnar sig mot vattnet, där gården ännu har egen brygga och fältstensbelagd plan. Det panelade trähuset restes 1796, fick gulmålad panel åtta år senare och en frontespis 1902. Inuti lever den sexdelade planen kvar med köksspisar, snickerier och väggfasta skåp.
I de medeltida hamnstäderna gick bebyggelsen ofta ända ner till vattnet, och i kvarteret Torsken i stadsdelen Gamla Norr syns det sambandet fortfarande. Mot Fabriksgatan står tre timrade loftbodar, delvis panelade och rödfärgade, med utkragad övervåning. De är sammanbyggda och restes troligen i slutet av 1700-talet; boden på tomt nummer 1 blev byggnadsminne 1974.
På gården står en envånings uthuslänga i locklistpanelat, gulmålat trä under tegeltak. Byggnaden är sannolikt uppförd under 1800-talets senare del och hör till gårdsmiljön.
Byggnaden hör till de båtmansstugor som restes i Västervik under 1700-talet, då staden var skyldig att hålla ett antal båtsmän. De första åtta stod färdiga i slutet av 1740-talet – små knuttimrade och rödfärgade hus med gaveln mot gatan, vita knutar och tak som en gång var torvtäckta men nu bär tegel. Byggnadens exakta funktion är inte utredd, men den ingår i denna ålderdomliga husmiljö.
Kollbergska gården ligger i kvarteret Torsken, på den smala och djupa tomten Torsken 5 som är typisk för stadens äldre plan. Här finns ett tvåvånings bostadshus och två bodar. Bostadshuset är timrat och reveterat, med panelklädda gavelrösten och gustavianska fönsteromfattningar i övervåningen mot gatan. Det restes troligen kring år 1800 eller under 1800-talets första hälft och bevarar sin ursprungliga rumsindelning och sina snickerier.
Byggnaden hör till miljön kring stadens båtmansstugor, som uppfördes i Västervik under 1700-talet sedan staden ålagts att hålla ett antal båtsmän. De första åtta stugorna stod klara i slutet av 1740-talet, knuttimrade och rödfärgade med vita knutar. Här rör det sig om en bevarad del av en uthuslänga inom denna gamla husmiljö.
Gården är en köpmansgård som troligen anlades vid mitten av 1700-talet, med ett vinkelbyggt bostadshus och en visthusbod vid ena gaveln kring en kullerstensbelagd gårdsplan. Uthuslängan, som numera är till hälften riven, är knuttimrad och panelad under ett tegeltäckt sadeltak.
Vid den södra gaveln av huvudbyggnaden står ett tvåvånings panelat trähus under tegeltäckt sadeltak. I bottenvåningen finns en tvättstuga med stengolv, tidigare bryggarstuga, och en brant trappa på gårdsgaveln leder upp till boningsrum i övervåningen.
Paviljongen är en av de två sidobyggnader som flankerar Västerviks gamla stationshus. Tillsammans med stationshuset ingår båda paviljongerna i byggnadsminnet.
Aspagården består av ett tvåvånings, panelat timmerhus med inklädd svale. Intill ligger en envånings visthusbod och i dess förlängning en bagarstuga, dit husets stora spis med bakugn är förlagd. Byggnaden användes förr som bostad och genomgick då vissa förändringar, och 1950 rustades den upp.
Den tvåvånings stenbyggnaden med rusticerad puts i brunt och beige uppfördes 1864–66 åt Västerviks sparbank efter ritningar av arkitekten Edvard Medén. Mellan 1890 och 1914 låg också stadens postkontor här, och 1933 tillkom en envånings tillbyggnad mot Östra Kyrkogatan.
Enanderska huset uppfördes 1907 som varuhus i jugendstil, ett av de största i sitt slag. Det byggdes med den då nya skelettkonstruktionen av järn och armerad betong, som gav fria våningsytor och stora fönster, efter ritningar av byggmästaren Fredrik Anderberg. Huset reser sig i tre våningar med inredd vind och grönmålat plåttak, och hörnet mot Stora Torget kröns av ett torn. Med putsade fasader och sandstensomfattningar hör det till de få bevarade varuhusen av sitt slag i en svensk småstad.
Den nuvarande prästgården restes vid mitten av 1750-talet och är den tredje i raden på platsen; de tidigare gick förlorade i stadsbränderna 1621 och 1677. Huset är timrat i en och en halv våning under ett högt tegeltäckt sadeltak, med gulmålad locklistpanel och en sexdelad plan utökad med två kamrar vid södra gaveln. Utvändigt har byggnaden kvar sin ålderdomliga prägel medan interiören byggts om flera gånger. Prästgården vittnar om den status prästen och hans hushåll hade på 1700-talet och om jordbrukets betydelse i småstäderna.
Huvudbyggnaden restes under 1700-talets senare del i två våningar plus vindsvåning, med ett brutet, tegeltäckt tak och valmade gavelrösten. Fasadernas profilerade panel rekonstruerades 1976. Invändigt är den ursprungliga planen bevarad tillsammans med 1700-talets snickerier och ett par påkostade gustavianska kakelugnar. År 1927 byggdes fastigheten till mot norr med ett tvåvånings reveterat bostadshus.
Tingshuset från 1959 är byggt av flera sammanfogade huskroppar i en oregelbunden u-form som sluter sig kring en trädgård, ursprungligen formad av trädgårdsarkitekten Walter Bauer. I öppningen ligger en gårdsplan där både huvudentrén och den forna häradshövdingevillan nås; villan används fortfarande som bostad. Fasaderna är av rött tegel och taken växlar mellan pulpet- och sadeltak, täckta med koppar och skiffer. Vid entrén läser man "Tingshus Tjust domsaga" i kopparbokstäver, och allt konstsmide är utfört av konstnären Eric Elwén.
Paviljongen är den östra av de två sidobyggnader som hör till Västerviks stationshus. Båda paviljongerna ingår tillsammans med stationshuset i byggnadsminnet.
Fattighuset uppfördes 1749–51 efter ritningar av arkitekten Carl Hårleman, tack vare en donation: året innan hade Anna Hansdotter Cederflycht på Helgerum skänkt 100 000 daler kopparmynt till staden för ett hus åt sexton fattiga. Byggnaden är av tegel med slätputsade murar i två våningar under ett brant, tegeltäckt valmtak, och huvudfasadens utsmyckning samlas kring en sandstensportal med inskriftstavla. Typiskt för Hårleman är att bottenvåningen gjorts högre än övervåningen. Från byggnadstiden finns flera spegeldörrar kvar, och huset fungerar numera som inackorderingshem.
Till prästgården hör ytterligare två träbyggnader: ett vagnslider med stall och fähus samt den så kallade kuskbostaden med brygghus och ett litet boningsrum. Byggnaderna är troligen samtida med huvudbyggnaden från 1750-talet, och i stallet och fähuset finns den äldre inredningen med bås och spiltor bevarad. De påminner om den roll jordbruket spelade även för en prästgård i småstaden.
Huset uppfördes under senare delen av 1700-talet som huvudbyggnad i en av de stora handelsgårdar som satte prägel på stadsdelen Gamla Norr. Övriga bodar och magasin på gården revs 1974 och ersattes av moderna hyreshus, men själva huvudbyggnaden står kvar med sin breda gavel mot Hamngatan. Det timrade och panelade huset med högt brutet tak har trots ombyggnader behållit mycket av sin ursprungliga karaktär, sin planlösning och en välbevarad källare.
På platsen finns resterna av ett röse, eller möjligen en stensättning, som i dag är oregelbundet till formen. En hel del sten har förts bort från den ursprungliga anläggningen, vilket gör att gräns och form är svåra att avläsa. Redan vid inventeringen 1943 beskrevs lämningen som ett röse, men någon närmare beskrivning från den tiden finns inte.
Monumentet är uppfört i rött tegel och murbruk med plåtklätt tak och pryds av ovala gjutjärnsmedaljonger. Inskrifterna berättar att det restes under arbets- och hantverksmässan 1926, och ett emblem visar olika hantverksverktyg. Minnesmärket stod ursprungligen i Folkets Park men flyttades till sin nuvarande plats 1981.
Husgrunden är byggd av huggna granitblock och hör till ett tidigare museiområde. Här stod en gång Vråstugan med ladugård och loftbod, byggnader som senare flyttats och nu står på Kulbacken vid Västerviks Museum.
På en fast häll är en ringfigur med ett kryss inristad. Den ligger i krönläge just där gränsen går mellan två fastigheter och mellan Lofta socken och Västerviks stadsmark, och har troligen använts som riktmärke vid uppmätning. På grund av sin ålderdomliga typ räknas ristningen som en övrig kulturhistorisk lämning.
I en fast häll nära strandkanten finns flera inristade namn och initialer. Bland dem kan man läsa signaturer daterade till 1843, liksom initialer och namnet Flink. Ristningarna vittnar om människor som lämnat sina märken i berget under 1800-talet.
Här har en äldre hamn legat, i dag synlig som strandskoningar och rader av nedslagna träpålar. Vid en arkeologisk förundersökning 2013 påträffades i en gammal strandlinje timmer och bearbetade pålar som kan komma från kajer eller skeppsbygge, samt lager med huggspån, träflis, läder och annat avfall. Fynden dateras preliminärt till 1300–1600-talet.
Platsen är ett stenbrott i fast berg med övertorvad skrotsten intill. Ovanpå skrotstenshögen ligger ett naturstensblock. När brytningen skedde är inte känt.
På botten ligger en fartygslämning som hittades i juli 2016 under en sjömätning som Sjöfartsverket utförde med fartyget Jacob Hägg. Med hjälp av bland annat multibeam och sidescan har lämningen fastställts som ett vrak. Någon närmare datering framgår inte av underlaget.
Stenbrottet har flera vertikala brytningsytor och intill dem ligger högar av skarpkantad skrotsten. I bergväggarna syns ännu spår av borrhål, medan inga färdiga stenprodukter hittats. Brytningen skedde sannolikt under 1800-talets andra hälft, samtidigt med stenbrotten på öns norra del.
Lämningen består av en stengrund murad i några skift. Funktion och ålder är osäkra, men den har registrerats som en skåre eller ett jaktvärn – ett skydd att gömma sig bakom vid jakt.
På platsen finns en rund, övertorvad lämning som liknar en stensättning, med tegelskärvor i kanten och oklar begränsning. En andra, tidigare registrerad lämning i närheten gick vid en senare besiktning inte att återfinna, bortsett från enstaka spridda stenar och tegelbitar. Fyndens karaktär gör dem svårtolkade.
I samband med planerat kaj- och brobygge muddrades området vid Stora Strömmen och Skeppsbrokajen 1978, och dykare fann då träkonstruktioner som först misstänktes höra till ett vrak. En besiktning visade att botten var rik på fragment av lergods och glas samt bearbetat timmer, men inga delar kunde knytas till ett fartyg. Man bedömde därför att muddringen kunde fortsätta.
Här fanns tidigare en avplanad kulle omgärdad av en stenmur. Kullen har troligen tagits bort i samband med bebyggelse på platsen. Redan vid inventeringen 1943 bedömdes den som en osäker fornlämning.
Platsen är en boplats utan synliga anläggningar ovan mark. Vid en provgrävning 1954, ledd av Louise Cederschiöld, framkom ett stenlager med gropar fyllda av kulturjord samt fynd av gropkeramisk keramik, kvartsit- och flintavslag, brända och obrända ben, en pilspets och delar av verktyg. Området är numera helt bebyggt.
På hällmarken vid strandkanten finns ett större område med inristade initialer och symboler. De är kraftigt vittrade och svåra att tyda, och åldern kan inte fastställas.
Här har en pestkyrkogård legat, med okänd utsträckning. Vid en förundersökning 2017 undersöktes en del av området och tre barngravar kom fram. Skeletten var i stort sett förmultnade – i en grav fanns bara ett par bitar tandemalj kvar – men spår av träkistor och kistspik visade var gravarna funnits.
Skansen består av fyra bevarade murpartier, anlagda strax nedanför bergets högsta punkt så att ett mellanrum mellan mur och berg bildats – nästan som ett skyttevärn. Murarna är enkelt lagda av naturstensblock i ett eller ett par skift och delvis överväxta. Dateringen är oklar, men det går inte att utesluta att skansen har samband med den närbelägna borgen Stegeholm.
Under marken här kan kulturlager från medeltiden samt 1500- och 1600-talet väntas. Västervik omnämns i skrift redan 1433, och en karta över staden finns bevarad från 1678. Lagren rymmer spår av stadens äldsta skeden.
Vraket undersöktes 1975, då man bland annat noterade en pumpränna och lagerblock, men inga daterande detaljer eller rester av rigg. Virket var då i relativt gott skick. Vid arbeten på Slottsholmen 2017 kom ett spant från fartyget oavsiktligt upp; det var kraftigt eroderat och hade flera dymlingshål med kvarsittande dymlingar, och återdeponerades strax därefter.
Ruinen omges av kraftiga murar av gråsten och innanför dem finns rester av en byggnad. Borgområdets södra del avskiljs av en egen mur, och i tre av hörnen syns lämningar efter hörntorn. Ungefär mitt i anläggningen ligger en brunn, och ingången fanns i den östra muren. Under 1800-talet ska en smedja ha inrättats i ruinen.
Här har arkeologer funnit lämningar efter äldre åkerbruk i form av odlingslager och ett stenfyllt gränsdike. Diket låg delvis under ett odlingslager som daterats till 1700-talet. Åkern framträdde intill och ovanför begravningsplatsen Dölyckan.
Röset är kraftigt skadat: ytan har plockats om och sten förts bort ända ner till berggrunden, så att en grop bildats i mitten. Från mitten löper en gång åt sydväst och sten har rasat ned i samma riktning. Ett par tallar växer på och intill anläggningen.
När vraket besågs 1968 var det till stora delar sönderfallet, ett långt skrov utan bevarad överbyggnad. Det var sammanfogat med trädymlingar men hade även spår av järnbultar. Samma år bärgade sportdykare en bräda med dymling som lämnades till Östergötlands läns museum för datering – men plankan försvann, och enligt en notering 2020 finns ingen dokumentation om den kvar.
På platsen ligger ett femtal lämningar som liknar stensättningar, med delvis mossbevuxen fyllning av både rundade och skarpkantade stenar. De är sannolikt upplagda i sen tid, och någon av dem kan vara en naturlig bildning av klappersten.