Upptäck Vadstena till fots: 115 sevärdheter med karta, historia och berättelser — en gratis självguidad stadsvandring.
1. Vadstena slott
Slott
Vadstena slott är en slottsbyggnad uppförd som försvarsanläggning av kung Gustav Vasa på 1500-talet i Vadstena i Vadstena kommun, Östergötlands län. Försvarstanken övergavs och en representativ bostad inreddes i byggnaden av vasasönerna. Efter tiden som kunglig bostad användes salarna för bl.a. damastväveri och som sädesmagasin. År 1899 flyttade Landsarkivet in i slottet där det finns kvar i den östra halvan än idag (2019). Den västra halvan visar på kungliga interiörer från 1500- och 1600-talen. Slottet är ett statligt byggnadsminne sedan den 25 januari 1935. År 1997 inleddes ett omfattande arbete med att återuppföra demolerade skyddsvallar kring borggården och återställa de två fyrkantstornen i borggårdens södra hörn; arbeten som inneburit en av de största förändringarna vid ett svenskt kulturhistoriskt monument under 1900-talet. Skyddsföreskriften för slottet som statligt byggnadsminne fastställdes av regeringen den 1 november 2007.
Källa: Wikidata/Wikipedia
2. Vadstena klosterkyrka
Kyrka
Vadstena klosterkyrka är en kyrkobyggnad i Vadstena. Den invigdes år 1430 och byggdes enligt heliga Birgittas anvisningar som klosterkyrka till det intilliggande birgittinerklostret, men är numera församlingskyrka i Linköpings stift i Svenska kyrkan, tillhörande Vadstena församling. Vadstena klosterkyrka är bland de större medeltida kyrkobyggnaderna i Sverige och tillsammans med Vadstena slott dominerar den staden. Vadstena klosterkyrka kallas ofta Blåkyrkan, eftersom stenen den är byggd av skimrar i blått. Klosterkyrkan besöks sommartid av 2500-3000 personer varje dag. Klosterkyrkan har tre stjärnor i Michelinguiden. Klosterkyrkan började att byggas under slutet av 1300-talet. Vadstena kloster invigdes 1384 av biskop Nils Hermansson. Den nuvarande kyrkobyggnaden föregicks av ett träkapell, kring vilket den nuvarande kyrkan i kalksten uppfördes. Den invigdes slutgiltigt 1430. Den heliga Birgittas anvisningar för kyrkobygget beskrev att kyrkan skulle vara av: "slät gärning, ödmjuk och stark". I klosterkyrkan finns Birgittaskrinet med reliker från den heliga Birgitta, vilket gör klosterkyrkan till ett viktigt pilgrimsmål för många kristna. Klosterkyrkan fungerade först som klosterkyrka åt det närliggande Vadstena kloster, fram till att munkarna och nunnorna lämnade 1550, respektive 1595. Sedan 1829 fungerar den som församlingskyrka i Vadstena församling. 1963 invigdes ett birgittinkloster i Vadstena igen och en ny klosterkyrka uppfördes, Sankta Birgittas kloster Pax Mariae, som invigdes 1973.
Källa: Wikidata/Wikipedia
3. Broby
Byggnad
Broby är ett säteri i Strå socken, Dals härad, Östergötland, 5 kilometer sydväst om Vadstena.
Källa: Wikidata/Wikipedia
4. Fivelstads kyrka
Kyrka
Fivelstads kyrka är en kyrkobyggnad i Fivelstad i Linköpings stift. Den är församlingskyrka i Aska församling och ligger i sydvästligaste hörnet av Motala kommun, 13 kilometer söder om Motala, 7 ½ kilometer nordväst om Skänninge och 7 ½ kilometer öster om Vadstena.
Källa: Wikidata/Wikipedia
5. Hagebyhöga kyrka
Kyrka
Hagebyhöga kyrka är en kyrkobyggnad i Hagebyhöga, Hagebyhöga socken i Vadstena kommun.
Källa: Wikidata/Wikipedia
6. Nässja kyrka
Kyrka
Nässja kyrka är en kyrkobyggnad i Nässja socken och Dals församling, Östergötland. Den ligger nära Vättern 7,5 kilometer väster om Vadstena och tillhör Linköpings stift. Det är troligt att Nässja inordnades som annex till Örberga senast på 1200-talet.
Källa: Wikidata/Wikipedia
7. Orlunda kyrka
Kyrka
Orlunda kyrka är en kyrkobyggnad i Orlunda, Vadstena kommun. År 1890 ersattes den medeltida byggnaden av den katedralliknande kyrkan ritad av Carl Möller. Den tillhörde tidigare Orlunda församling.
Källa: Wikidata/Wikipedia
8. S:t Pers kyrka
Kyrka
Sankt Pers kyrka i Vadstena, Östergötland, var en stadskyrka helgad åt Sankt Per och byggdes på 1400-talet. Idag återstår enbart klocktornet, kallat Rödtornet. Tornet är ursprungligen byggt i sengotisk tegelgotik, därav de blinderade trappgavlarna etc. Ljudgluggarna och fönstren är dock ombyggda i nyklassicistisk stil.
Källa: Wikidata/Wikipedia
9. Strå kyrka
Kyrka
Strå kyrka är en kyrkobyggnad i Strå socken Vadstena kommun i Östergötland. Den ligger 4,5 kilometer söder om Vadstena och tillhör Vadstena församling.
Källa: Wikidata/Wikipedia
10. Vadstena MC- och traktormuseum
museum
Vadstena MC- och traktormuseum är ett museum i Vadstena kommun, Östergötland. Museet, som ligger strax utanför Vadstena, visar till största delen traktorer av olika modeller.
Källa: Wikidata/Wikipedia
11. Örberga kyrka
Kyrka
Örberga kyrka är en kyrkobyggnad i Örberga socken, Vadstena kommun, Östergötland. Den ligger nära Vättern, 7 kilometer väster om Vadstena.
Källa: Wikidata/Wikipedia
12. Klåstads gamla kyrkoplats
Kyrka
tidigare kyrka/kapell i Vadstena, Östergötland
Källa: Wikidata/Wikipedia
13. Broby gamla kyrkoplats
Kyrka
kyrka/kapell i Östergötland (Strå 4:2)
Källa: Wikidata/Wikipedia
14. Vadstena fyr
Torn
en fyr vid Vättern i Vadstena kommun
Källa: Wikidata/Wikipedia
15. Sancta Birgitta Klostermuseum
museum
museem med utställning av saker relaterade till klostret S: ta Birgittas kloster Pax Mariae
Källa: Wikidata/Wikipedia
16. Ljusets kapell
Kyrka
Gravkapell på Nya kyrkogården i Vadstena
Källa: Wikidata/Wikipedia
17. Orlunda gamla kyrka
Kyrka
tidigare kyrka i Orlunda, Sverige
Källa: Wikidata/Wikipedia
18. Vadstena slottskyrka
Kyrka
kyrkobyggnad i Vadstena kommun
Källa: Wikidata/Wikipedia
19. Klosterorlunda
Byggnad
Klosterorlunda är en herrgård i Hovs socken, Östergötland, som är känd för sin botaniska trädgård från 1700-talet. Klosterorlunda är först känt som Orlundir i ett latinskspråkigt gåvobrev från 1274. Förleden Kloster-, som skiljer det från det närbelägna Bondorlunda, kan ha samband med att det att det 1374 skänktes till Vadstena kloster. Gården tillhörde i mitten av 1700-talet förste lantmätaren Carl Jacob Wallberg (1705–1778). Hans son Mathias Jonas Wallberg (1737–1808), lärjunge till Linné och en framstående botaniker, anlade en botanisk trädgård som blev berömd genom ”mängd[en] sällsynta och från utlandet införskrifna växter”. De mest exotiska växterna övervintrades i ett särskilt våningsplan i mangårdsbyggnaden, som hölls tempererat med fönster åt alla håll. Av den organiserade trädgården finns inte mycket kvar, men på dess plats växer ännu många rara växter. Egendomen tillföll kammarherren Wilhelm Pereswetoff-Morath genom gifte med Mathias Wallbergs sondotter Mathilda. Makarnas son, kammarherren Carl Wilhelm Pereswetoff-Morath, sålde Klosterorlunda 1869 till brukspatronen Henning Trozelli, som i sin tur donerade den till Norrköpings stad 1877. Staden arrenderade sedan ut gården. Den 10 december 1926 eldhärjades Klosterorlunda och fick omfattande skador. Mellan Klosterorlunda och Strå finns Klosterorlunda gravfält från järnåldern, bestående av 58 runda stensättningar, två högar och en rest sten.
Källa: Wikidata/Wikipedia
20. Norra flygeln
Byggnad1700–1799
De två flyglarna hör till fastigheten Maria 8 och har byggts om av Abraham Nyström. Den norra byggnaden var ursprungligen en mangårdsbyggnad, medan den södra tjänade som magasin. Tillsammans med Maria 4 kallades de tidigare Dahlströmska gården och utgjorde en enda fastighet, Birgitta 6, som numera är uppdelad i två.
Odhnerska gården är en byggnad i Vadstena med rötter i 1700-talet. Den är registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Närmare uppgifter saknas i underlaget.
Detta bostadshus i Vadstena härrör från omkring 1740–1750-talet. Byggnaden är registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Ytterligare uppgifter saknas i underlaget.
Stora delar av murverket i nunneklostrets norra länga är från 1200-talet och utgör rester av den gamla kungsgårdens huvudbyggnad, som under klostertiden byggdes om till dormitorium. Här har både ”Birgittas bönekammare” och refektoriet, pelarsalen, bevarats sedan medeltiden. Klosterverksamheten upphörde 1595, och byggnaderna användes därefter som krigsmanshus, senare fängelse 1816–1926 och till sist som avdelning för sinnessjuka kvinnor.
Gamla teatern från 1825 ligger i en liten ladugårdslänga innanför klostermuren, granne med klosterkyrkan, och är Sveriges äldsta bevarade privatbyggda landsortsteater. Den byggdes om 1847 och har sedan dess stått intakt, med två läktare prydda av gudar och hjältar ur klassisk mytologi. Runt teatern finns den medeltida munkträdgården, vars mur går tillbaka till 1440-talet och som staten löste in 1916.
Gamla hospitalet färdigställdes 1861 på platsen för en äldre anläggning av samma slag, och dess yttre form och rumsinredning har till stor del bevarats. Byggnaden består av fem delar: en fondbyggnad, två stamflyglar och två sidoflyglar, och fondbyggnadens övervåning upptas av Heliga Trefaldighetskyrkan. Till helheten hör en djup gård med kalkstensgångar, gräsmattor, rabatter och en damm, avgränsad mot gatan av en mur.
Hjertstedska huset är en byggnad i Vadstena med ursprung i 1700-talet. Den är registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Närmare uppgifter saknas i underlaget.
Fastigheten ägdes före mitten av 1500-talet av köpmannen Lasse Jönsson och ärvdes vid hans död 1551 av sonen och svärsonen Mårten Ulfsson, som delade den i två tomter. Sedan den tidigare bebyggelsen brunnit ner vid danskarnas skövling av Vadstena 1567 lockade Johan III med tolv års skattefrihet för den som byggde stenhus, och Mårten Ulfsson uppförde då ett tvåvånings stenhus på tomt nr 3. Han var en betrodd man i staden.
Enligt en minnesplatta på huset byggdes det 1520 och var troligen Mårten Skinnares privatbostad, ursprungligen med ytterligare en våning och som del av ett större byggnadskomplex som nu är borta. Huset användes senare som förråd och fram till 1930-talet som tjänstebostad för hospitalet. Efter en genomgripande restaurering är byggnaden i dag museum.
Huset är delvis av medeltida ursprung men byggdes om genomgripande under senare delen av 1500-talet av köpmannen Udd Jönsson, som lät inreda en rad salubodar utan motsvarighet i Sverige. De igenmurade bodluckorna syns i gatufasaden, som också har två portaler med byggherrens och hans hustrus initialer. Indraget från gatan ligger ett medeltida gråstenshus, och den obebyggda förgården är en rest av medeltidens stadsplan då klostret ägde marken.
Detta uthus i Vadstena har rötter i 1400-talet. Byggnaden är registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Ytterligare uppgifter saknas i underlaget.
Byggnaden består av två delar. Den äldre, västra delen har en bottenvåning av gråsten och en övervåning av tegel och är troligen identisk med det stenhus som nämns i handlingar från 1560; den rymmer två tunnvälvda rum och har valmat tak. Den östra delen, uppförd före 1828, är en reveterad timmerbyggnad, och hela huset är putsat.
Apoteksbyggnaden vid Rådhustorget är en tvåvånings panelad timmerbyggnad under sadeltak med valmade gavelspetsar. Den uppfördes troligen vid mitten av 1700-talet som bostadshus och inrymmer sedan senare delen av 1800-talet även apotekslokaler. Interiören har byggts om i flera omgångar, och vid 1900-talets början tillkom ett trapphus mot gården.
Bostadshuset är troligen byggt på 1820-talet i två etapper. Det är uppfört i timmer, rödfärgat med vita knutar och foder, och har ett sadeltak täckt med tegel.
Gamla dårhuset uppfördes 1756–57 under de stora nydaningsarbetena vid hospitalet, avsett som ”tjänligt rum för tolv usle, svagsinte och rasande personer”. Byggnaden ritades av C.J. Cronstedt. Den tillbyggdes omkring 1900 och användes fram till 1955 som bageri, men tillbyggnaden är numera riven.
Byggnaden är ett rödfärgat uthus i en våning, uppfört av timmer. Den härrör från tiden kring sekelskiftet 1900. Ytterligare uppgifter saknas i underlaget.
Munkklostret var ursprungligen en envåningsbyggnad, och delar av interiören finns ännu bevarade. Under 1600-talet fungerade det som inspektörsbostad för krigsmanshuset och byggdes 1763–70 om till sitt nuvarande utseende efter ritningar av C.J. Cronstedt. År 1795 inrättades det som kurhus för veneriskt sjuka, och sedan 1909 har byggnaden bara haft tillfällig användning.
Denna ekonomibyggnad i Vadstena uppfördes 1833. Byggnaden är registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Ytterligare uppgifter saknas i underlaget.
De två flyglarna hör till fastigheten Maria 8 och har byggts om av Abraham Nyström. Den södra byggnaden tjänade ursprungligen som magasin, medan den norra var en mangårdsbyggnad. Tillsammans med Maria 4 kallades de tidigare Dahlströmska gården och utgjorde fastigheten Birgitta 6, som numera är uppdelad i två.
Söder om Gamla hospitalet, vid Lastköpingsgatan, låg fram till 1857 sysslomansbostället som dessförinnan varit hospitalets prästgård. Det året flyttades bostället till hörntomten Lastköpingsgatan–Klosterledsgatan, söder om Dahlströmska gården. Flytten leddes av bröderna August och Johan Nyström.
Jöns Larsson uppförde omkring 1580 ett hus på tomt nr 2, med bottenvåning i sten och en övervåning av reveterat timmer eller korsvirke, ungefär samtidigt med svågern Mårten Ulfssons hus. Planlösningen bestod sannolikt av en salubod mot gatan och ett inre rum mot gården, med ingång via rundbågiga portaler i huggen kalksten. Portalernas höga kvalitet knyter arbetet till slottsbygget och Peter Stenhuggares lag. Larsson var, liksom svågern, borgmästare i staden.
Huset var från början troligen envånigt men byggdes på till två våningar med inredd vind i slutet av 1790-talet. År 1836 köptes fastigheten av kapten C.U. Bergenstråhle, som samma år lät genomföra en genomgripande ombyggnad med kolossalpilastrar, målad metopfris och antikiserande reliefer; arkitekt och byggmästare var Abraham Nyström. Sedan fastigheten 1911 blev fabrik byggdes bottenvåningen successivt om till kontor, och en restaurering inleddes 1973.
Vadstena rådhus är Sveriges äldsta bevarade rådhus och har byggts i tre etapper. Den äldsta delen, salsbyggnaden med gråstensmurar i två våningar, kan ha uppförts 1490, medan tegeltornet troligen tillkom under 1500-talets första årtionden och 1691 fick sin nuvarande huv med lanternin. Den lilla rådstugan byggdes till vid en renovering 1728, och rådhussalen restaurerades 1915 under arkitekt Erik Fant med dekormålningar av Filip Månsson.
Helgeandsgården är ett vidlyftigt tvåvånings byggnadskomplex av sten, tegel, timmer och resvirke. Den äldsta delen utgörs av resterna av stadens medeltida helgeandshus, möjligen färdigt 1413, och till komplexet hör ytterligare två senmedeltida byggnader samt senare tillbyggnader ända in på omkring 1920. Den vitkalkade fasaden mot Storgatan tillkom 1868, och över en av portarna sitter en kalkstensplatta med ätterna Ribbings och Bondes vapen och årtalet 1622. Vid en brand 1985 förstördes taket, som därefter återuppförts.
Boplatsen förundersöktes 2010 och består av två gropar, ett stolphål och en kokgrop, belägna i en svacka i åkerlandskapet. Inom samma område finns även ett svart lager som möjligen är kulturellt bildat.
Vid en särskild utredning 2008 påträffades fyra mörkfärgningar inom området. Två av dem bedöms som möjliga stolphål och en som en härd. Fyndet tolkas som en tänkbar boplats.
Graven är oregelbunden, omkring 3,3 meter lång och bred, med en gles packning av stenar. Den har tolkats som en sönderplöjd stensättning. Lämningen påträffades vid en arkeologisk förundersökning 2009.
Boplatsen består av ett trettiotal anläggningar som härdar, gropar och mörkfärgningar. En av härdarna har daterats till äldre järnålder. Lämningarna påträffades vid en förundersökning 2009.
Vid en särskild utredning 2008 påträffades här ungefär 65 mörkfärgningar som tolkats som stolphål, härdar och gropar. Området var kraftigt stört av diken och täckdiken, och flera mörkfärgningar bedöms som sentida på grund av fynd av tegel och fajans. Andra anläggningar hade dock en tydligt förhistorisk karaktär.
Vid en arkeologisk undersökning framkom här en större yta med sammanhängande kulturlager och ett kluster om ett sjuttiotal anläggningar: härdrester, stolphål, en ränna med bränd lera samt mörkfärgningar med sot och kol. I några låg skärvsten, bränd lera och enstaka brända ben. I den västra delen fanns dessutom två odlingsrösen och en stensträng, och intill ett av rösena hittades en kvarnsten, en löpare och ett skifferbryne.
Fynden härrör från Vendesta bytomt och omfattar bland annat diverse järnföremål, rödgods, slagg, en löpare, malstenar, obrända ben och bearbetade kalkstensdetaljer som påminner om delar till en kyrka. Samlingen ligger i ett antal backar på en höskulle, tillsammans med ett stort antal vanliga stenar och mer sentida fynd. Ärendet har diarienummer 321-2162-2004.
Tomten till Huvudstad finns utmärkt på en karta från år 1809. I dess nordöstra del löper en fägata, och markeringen tangerar den husrad som idag ligger i just det hörnet. I praktiken saknar dock nästan hela den utmärkta tomten bebyggelse i dag. Ärendet har diarienummer 321-2162-2004.
Här står två resta gråstenar. Den första är 0,8 meter hög, 0,65 meter bred och 0,45 meter tjock, och sex meter mot nordväst reser sig den andra, 0,8 meter hög, 0,9 meter bred och 0,5 meter tjock. Stenarna döljs delvis av odlingssten och schakthögar, och platsen är bevuxen med tät lövsly och rikligt med fläderbuskar. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan vara ofullständiga.
Anläggningen tolkas med viss osäkerhet som ett ovalt röse, omkring två meter högt. Ovanpå har stora mängder odlingssten lagts upp, men under kan man ana en tätare stenpackning. Ärendet har diarienummer 321-2162-2004.
Anläggningen är närmast oval, omkring 0,5 meter hög och övertorvad med tämligen många stenar i ytan. I väster finns ett delvis bortsprängt granitblock och odlingssten har lagts på. Vid besiktningen framträdde ingen tydlig fornlämningskaraktär, men enligt 1948 års inventering har fynd gjorts och fyra gravar därifrån undersökts och tagits bort. Det goda antikvariska läget tillsammans med fynden och de närliggande gravarna motiverar ändå en klassning som fornlämning.
Minnesstenen är av röd granit, cirka 0,2 meter tjock, med text i djuprelief på nordsidan. Inskriften lyder: "HÄR VILAR GRATIALISTER FRÅN VADSTENA KRIGSMANSHUS SAMT KAROLINER HEMFÖRDA FRÅN POLTAVA." En skiss finns i inventeringsboken. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan vara ofullständiga eller inaktuella.
Härden påträffades, undersöktes och togs bort vid en arkeologisk förundersökning år 2002. Fyllningen bestod av sotig sand med skärvig och skörbränd sten samt kol. Kolet C14-daterades till 1965±45 BP okalibrerat, vilket kalibrerat motsvarar 60 f.Kr. till 140 e.Kr., alltså övergången mellan förromersk och romersk järnålder.
Boplatsen består av ett femtontal lämningar i form av härdar, gropar och mörkfärgningar. En av härdarna har daterats till äldre järnålder. Området påträffades vid en arkeologisk förundersökning år 2009.
Boplatsen har delundersökts i sin norra och södra del och rymmer kulturlager, stolphål, stenpackningar, härdar, rännor, gropar och en nedgrävning. Partiet däremellan är helt undersökt och borttaget. Sex C14-dateringar spänner från 1020–1190 e.Kr. till 1320–1450 e.Kr. med två sigmas säkerhet.
Enligt 1948 års inventering fanns här en högliknande lämning omkring 0,4 meter hög, med en kvarnsten ovanpå och tre gropar i mitten, samt en väderkvarnsgrund strax intill. Vid besiktningen 1981 hade en skyddsrumsanläggning uppförts på platsen. På kvarnbacken ska tidigare även en galgbacke ha legat. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Den rektangulära begravningsplatsen är i dag mest parkmark med gräs och träd, delvis bebyggd i öster. I väster står en gravsten rest över Wilhelm Gahne, som avled vid hospitalet 1857. Kyrkogården anlades sannolikt kring 1850 och kallas på samtida kartor Hospitalets kyrkogård; den tycks ha använts till slutet av 1800-talet. Skelettdelar och kistor påträffades 1959 och 1967, då tre kranier hittades på en meters djup, varav två med spår efter obduktion.
Anläggningen tolkas som ett skärvstensflak, en kokgrop eller en härd och är inte avgränsad, utan fortsätter in i schaktväggen. Den synliga delen mäter omkring tre gånger två meter och består av kraftigt sönderbränd och skärvig sten, 0,05–0,1 meter stor, blandad med ansamlingar av sot och kol.
Av domarringen återstår sex resta och en omkullfallen sten, samtliga av granit. En av stenarna ligger öster om brukningsvägen, medan de övriga står väster om den. Ursprungligen ska ringen ha bestått av tio till elva stenar. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan vara ofullständiga.
Enligt äldre uppgifter fanns här ett boningshus, en ladugård, två magasin och en brunn. Bebyggelsen togs bort 1915, och vid besiktningen 1981 kunde bara rester av en stengrund skönjas. Platsen används numera som avstjälpningsplats. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Inom området finns åtta runda till ovala nedgrävningar, från 0,4 meter i diameter upp till en storlek av 1 gånger 0,7 meter. Fyllningen bestod av grå siltig lera med inslag av kol och i något fall möjligen bränd lera. En av anläggningarna daterades med 95,4 procents säkerhet till 5969–5741 f.Kr.
Runstenen är av granit med 14 centimeter höga runor på den östra smalsidan. På nordsidan kan man svagt ana rester av ornament och slingor samt tre borrhål. Enligt Östergötlands runinskrifter lyder texten att någon reste stenen efter Äskil, sin fader. Ristningen målades upp 1980 och åter 1996.
Uppgifterna om denna boplats är inte kvalitetssäkrade och kan vara ofullständiga, felaktiga eller inaktuella. Ytterligare information kan finnas i inventeringsboken.
Anläggningen tolkas med osäkerhet som en rund stensättning, omkring åtta meter i diameter och 0,1 meter hög. Den är övertorvad med måttligt antal stenar i ytan och svår att bedöma på grund av den påförda odlingsstenen. Ärendet har diarienummer 321-2162-2007.
Uppgifterna om denna boplats är inte kvalitetssäkrade och kan vara ofullständiga, felaktiga eller inaktuella. Ytterligare information kan finnas i inventeringsboken.
Anläggningen tolkas med osäkerhet som en oval hög. I samma hagmark finns flera förhöjningar och gropar, vilket gör bedömningen osäker. Omkring 75 meter mot nordväst ligger en borttagen hög, RAÄ Vadstena 1:1. Ärendet har diarienummer 321-2162-2004.
Boplatsen har undersökts i sin nordvästra, nordöstra och södra del och rymmer kulturlager, stolphål, täktgropar, härdar, rännor, gropar och en nedgrävning. Vid en särskild utredning 2008 påträffades tre stenpackningar som tolkats som stensättningar samt ett trettiotal mörkfärgningar. En stenpackning frilades och rensades, och vid en av dem hittades brända ben och förhistorisk keramik. Sentida diken förekom, och området omtolkades till ett grav- och boplatsområde.
Anläggningen tolkas med osäkerhet som en oval stensättning, omkring 0,25 meter hög och övertorvad med enstaka stenar i ytan. Ärendet har diarienummer 321-2162-2004.
Vid en arkeologisk förundersökning år 2009 påträffades här boplatsanläggningar i form av 24 stolphål, tio gropar, fyra rännor, tre kulturlager och två härdar, varefter boplatsen undersöktes och togs bort. Ett stort antal sentida diken förekom, och i matjorden fanns rikligt med tegel, porslin, fajans och kritpipa.
Avfallslagret hade en mörkbrun fyllning och innehöll tegel, djurben och enstaka metallföremål, däribland en modern hästsko. En del naturstenar förekom också i lagret.
Boplatsen förundersöktes år 2010 och består av sex gropar, tre härdar och två stenpackningar på en svag förhöjning i åkerlandskapet. Den norra stenpackningen kunde följas längs en sträcka, medan den södra möjligen är en stensträng. En av härdarna daterades till folkvandringstid, 430–600 e.Kr.
Gravfältet omfattar minst tjugofem fornlämningar, varav tjugo runda stensättningar och minst fem flatmarksgravar. Stensättningarna varierar i storlek och är oftast kraftigt övertorvade med enstaka stenar i ytan, och de flesta har en mittgrop. Tre av dem ligger söder om folkparkens stängsel, varav en i själva vägbanan där begränsningen är oklar. Några av gravarna undersöktes redan 1949.
Här har en dolk av flinta påträffats. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan vara ofullständiga, felaktiga eller inaktuella. Ytterligare information kan finnas i inventeringsboken.
Enligt Riksantikvarieämbetets inventering 1948 låg här en hög, åtta meter i diameter och 0,9 meter hög. Vid besiktningen 1981 var platsen åker, och på högens tidigare läge fanns en stenhäll med berg i dagen. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Vid en arkeologisk förundersökning år 1999 framkom fyra härdar, en grop, två mörkfärgningar varav ett troligt stolphål samt ett dike. I åkern syntes små bitar bränd lera och skörbränd sten i matjorden, men i övrigt gjordes inga fynd. En av härdarna daterades till 80–410 e.Kr.
Stensättningen är rund, omkring åtta meter i diameter och 0,2 meter hög. Den är övertorvad med enstaka stenar i ytan, och i mitten finns en grop som mäter två meter i diameter och 0,1 meter i djup.
Inom området påträffades fyra stolphål och en härd. Härden var omkring 0,88 meter djup, och kol från den daterades med C14 till 2335±40 BP, vilket kalibrerat motsvarar ungefär 490–260 f.Kr. med en sigma och som vidast 800–200 f.Kr. Ärendet har diarienummer 321-1127-2007.
Avrättningsplatsen utgörs av ett stenskott stolphål, omkring 0,7 meter djupt. Stolpen tolkas som rester efter en galgkonstruktion eller efter ett så kallat stegel och hjul. Östergötlands länsmuseum genomförde en arkeologisk undersökning av lämningen år 2005. Se även Riksantikvarieämbetets diarienummer 321-3306-2006.
Boplatsen rymmer minst åttio anläggningar i form av härdar, stolphål, en kokgrop, gropar, röjningsrösen och en grav. Vid en särskild utredning 2008 påträffades nitton mörkfärgningar, varav tre var större härdar och övriga bedömdes som stolphål och gropar. I ett av schakten fanns en väl avgränsad stenpackning om cirka 2,5 meter i diameter, som tolkats som en möjlig och delvis sönderplöjd stensatt grav.
Vägbanken är omkring åtta meter lång och tre meter bred. Vid en förundersökning 2009 påträffades cirka 0,8 meter under markytan en stenpackning, med flera kalkstenshällar i den sydöstra delen. Eftersom vägen inte kan spåras i det historiska kartmaterialet kan den ha anlagts under förhistorisk tid eller medeltid. Ovanför stenpackningen låg tre äldre matjords- och kulturlager, men om lagren och vägen hör samman gick inte att avgöra.
Platsen är Vendesta gamla tomt enligt en karta över Vadstena från 1705, där ett redan uppodlat område nordöst om Vendestaängen kallas Tomtespjellen. I en äldre beskrivning förläggs här Vännestads gamla tomt, som omnämns första gången 1419, brändes av danskarna 1567 och donerades till staden 1595. Läget för bytomten är osäkert, och inga fynd kunde göras i markytan vid 1981 års inventering.
Gravfältet består av sju fornlämningar i form av runda stensättningar. Samtliga är övertorvade med allt från ytterst enstaka till talrika stenar i ytan, och fyra av dem har en mittgrop. Två av stensättningarna, tidigare registrerade som RAÄ Vadstena 12:2 och 12:3, har nu förts samman under RAÄ Vadstena 12:1.
Boplatsområdet består av tre härdar och ett stolphål, i vars fyllning det förekom små bitar bränd lera. Anläggningarna påträffades vid en arkeologisk förundersökning år 1999. Omkring 50 meter mot sydost ligger en fyndplats, Vadstena 31:2.
Boplatsen har delundersökts både nordväst och sydost om en ny väg och innehåller stolphål, härdar, gropar, kulturlager, rännor, en brunn och en vägbank. Vid en särskild utredning 2008 påträffades tjugoen mörkfärgningar som tolkats som stolphål, härdar och gropar, och i den östra delen framkom även ett kulturlager.
Avfallslagret hade en mörkbrun fyllning och innehöll djurben och enstaka metallföremål. Intill låg en ränna omkring 0,25 meter djup med kol i botten, och strax söder därom en stenpackning av enbart natursten, sannolikt en stendump. Ytterligare två diffusa gropar eller stenlyft fanns inom området. Lämningarna dateras till 1600- till 1900-tal.
I ett jordfast granitblock finns en älvkvarn, åtta centimeter i diameter och tre centimeter djup. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan vara ofullständiga, felaktiga eller inaktuella. Ytterligare information kan finnas i inventeringsboken.
Uppgifterna om denna fyndplats är inte kvalitetssäkrade och kan vara ofullständiga, felaktiga eller inaktuella. Ytterligare information kan finnas i inventeringsboken.
En kalkhäll har påträffats stående lodrätt i marken. Uppgiften registrerades den 9 februari 1984. Den är inte kvalitetssäkrad och kan vara ofullständig, felaktig eller inaktuell; ytterligare information kan finnas i inventeringsboken.
Starby tomt finns markerad på en karta från 1705. Gården var en kungsgård, och av den återstår i dag flygelbyggnaderna och något uthus. Vid en utredning 1996 påträffades grunden till minst en av de långa ladugårdarna i tomtens östra del, och i åkermarken mot söder framkom en hel del rödgods, tegel, porslin och kritpipor. Tomten är delvis bebyggd.
Här finns två härdar med en fyllning av skärvsten och ganska litet sot och kol. Båda var sönderplöjda men ändå tydliga, och eftersom inga andra anläggningar påträffades intill har de tolkats som ensamliggande åkerhärdar.
Graven framkom och undersöktes av Östergötlands länsmuseum år 2005. Den bestod av en stenpackning med en uppskattad ursprunglig storlek på cirka 7,5 meter i diameter och två till tre lager sten. Under packningen låg ett sotigt jordlager med ett brandlager av kol, sot och brända ben, där merparten av fynden gjordes. Bland fynden fanns brända ben, keramik, spännbucklor, mynt, pärlor och ornerat ben. Ärendet har diarienummer 321-3306-2006.
Platsen framkom vid schaktning 2004, då ett stort antal skelettdelar togs upp utan föregående utredning, och Östergötlands länsmuseum undersökte den 2005. Skeletten härrör från avrättade personer, och platsen tolkas som både avrättnings- och begravningsplats; en galgbacke är känd sedan tidigare och området kallas Galgebergsgärdet på 1705 års karta. Vid undersökningen framkom elva gravar, varav tre dubbelgravar. Många skelett var söndergrävda av yngre gravar eller skadade av markarbeten, och gravfyllningen innehöll stora mängder människoben.
Väghållningsstenen är av kalksten, 1,30 meter hög, 0,35 meter bred och 0,12 meter tjock, med en avrundad överdel. På nordsidan står texten i djup relief: "2.3.4-1/2 5 MH 26610". En skiss finns i inventeringsboken. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Enligt 1948 års inventering stod här en rest sten av granit, 0,9 meter hög och 1,55 meter bred, som senare tagits bort. Stenen var tidigare felaktigt upptagen som nummer 17 i Strå socken. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan vara ofullständiga.
Uppgifterna om detta grav- och boplatsområde är inte kvalitetssäkrade och kan vara ofullständiga, felaktiga eller inaktuella. Ytterligare information kan finnas i inventeringsboken.
Anläggningen tolkas med osäkerhet som en oregelbunden stensättning, omkring 0,1 meter hög. En del av en eventuell kantkedja ligger i en markväg, och intill syns ytterligare stenmaterial i kanten av vägbanan.
I samband med schaktning invid Röda tornet vid S:t Pers kyrka påträffades tolv gravar som är äldre än kyrkan. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan vara ofullständiga, felaktiga eller inaktuella. Ytterligare information kan finnas i inventeringsboken.
Området framkom vid en arkeologisk utredning av Östergötlands länsmuseum år 2004. I den nordvästra delen undersöktes åtta stolphål, två gropar och en härdbotten, med fynd av brända ben, bränd lera och keramik; en grop daterades med C14 till 3630–3350 f.Kr. I den sydöstra delen grävdes utredningsschakt där två härdar, fyra mörkfärgningar och ett stenskott stolphål framkom, och en härd daterades till 240–420 e.Kr. Ärendet har diarienummer 321-154-2006.
Inom tre spridda ytor påträffades sammanlagt sex anläggningar bestående av härdar och gropar. Dessa kan vara förhistoriska, men tolkningen som boplats är osäker.
Gravfältet rymmer 23 runda stensättningar av varierande storlek. De flesta är kraftigt övertorvade med bara enstaka stenar synliga i ytan, medan en är något mer stenrik. Sex av dem har en tydlig grop i mitten och flera andra svagare fördjupningar. Trots tidens gång är flertalet av gravarna väl bevarade.
Här låg gården Kvissberg, vars tomt enligt en äldre lantmäterikarta sträckte sig omkring 340 gånger 150 meter. Platsen är idag bebyggd, och den bevarade tomten vittnar om var gårdens byggnader en gång stod.
På denna plats påträffades en yxa av bergart, ett redskap från förhistorisk tid. Uppgifterna är knapphändiga och inte kvalitetssäkrade, så mer detaljerad information saknas i registret.