Den fullständiga guiden låses upp när du angett din e-post. Det tar tio sekunder och är gratis.
Upptäck Strängnäs till fots: 118 sevärdheter med karta, historia och berättelser — en gratis självguidad stadsvandring.
Tynnelsö är ett slott på Tynnelsö i tidigare Överselö socken i Strängnäs kommun i Södermanland. Sedan 1700-talet har slottet varit obebott, även om det fick sitt nuvarande utseende i början av 1800-talet. Från 1940 tillhörde slottet Vitterhetsakademien och från och med 1987 är Statens Fastighetsverk ägare.
Försvarsfordonsmuseet Arsenalen är ett militärhistoriskt museum beläget i Härad väster om Strängnäs.
Strängnäs konvent var ett konvent som byggdes efter 1260-talet för dominikaner i det som nu är centrala Strängnäs. Konventet byggdes på den plats där missionsbiskopen Eskil skulle ha dödats på 1080-talet. Dominikanmunkarna anlände till Strängnäs 1268. Det är oklart när byggnationen inleddes men i ett testamente 1275 omtalas ett konventshus, och den förste priorn, Jakob. Från 1311 finns uppgifter om att klosterkyrkan då var under byggnad eller alla fall skulle börja byggas. Byggnadsarbetena torde sedan ha fortsatt i etapper under 1300- och 1400-talen. 1529 konfiskerades klostrets egendom, och övergavs troligen i samband med detta. Troligen har byggnaderna stått övergivna och förfallit, enligt uppgift skall murarna på 1530-talet ha brutits ned för att användas vid bygget av Gripsholms slott. Ruinerna var dock länge synliga, ända fram till stadsbranden 1871 fanns synliga murrester vid det lilla torg som tidigare fanns i korsningen mellan Klostergatan och Eskilsgatan. Källarmurarna i Högstedtska huset och en murstump i det Marströmska huset är ännu synliga rester. Vid röjningsarbetet och rätningarna av gatusystemet efter branden 1871 påträffades klosterkyrkans grundmurar vilka uppmättes av kyrkoherde C. W. Hedström. Mindre delar påträffades under 1900-talet i samband med ledningsarbeten längs gatorna. 1973 företogs en större utgrävning som omfattade en tredjedel av nordlängan, östlängans anslutning till nordlängan samt en del anläggningar norr och nordost om klosterlängorna.
Strängnäsbron är en fast högbro över Strängnäsfjärden i Mälaren på Riksväg 55 som löper mellan Södermanlands regementsområdet på det sörmländska fastlandet och Stenby skans på Tosterön, strax norr om Strängnäs.
Ulvhäll är en herrgård vid Mälaren i Strängnäs kommun. Huvudbyggnaden är ett tvåvånings stenhus från 1790-talet, uppfört av David af Sandebergs dotter Margareta och hennes man Carl Johan Gyllenborg.
Vansö kyrka, på Fogdön, cirka 12 kilometer nordväst om Strängnäs. Kyrkan är av sten. Den äldsta delen är troligen från 1100-talets slut. Kyrkan förlängdes mot öster omkring år 1300. Cirka 1450 förlängdes den ytterligare. Då kom också valven till och även tornet. Tornets övre delar revs 1765, men byggdes upp på nytt 1901-1902. Sistnämnda år byggdes också ett smalare kor. Kyrkan genomgick 1901–1902 en restaurering under ledning av Fredrik Lilljekvist och restaurerades på nytt 1938 under ledning av Erik Fant. Omkring år 1680 började kyrkans östra del att rämna p.g.a. att kyrkan inte hade byggts på fast berggrund. Detta medförde att man 1682 förstärkte den med två jättelika diagonala strävpelare på östra kyrkväggen samt med den ännu bevarade strävpelaren på sydväggen. Interiören har kalkmålningar från ca 1460.
Näsbyholms säteri (även Näsbyholms herrgård) är en herrgård och historiskt ett frälse-säteri i Härads socken, i nuvarande Strängnäs kommun i Södermanlands län. Verksamheten bedrivs nu som fideikommissaktiebolag.
en fyr i Mälaren i Strängnäs kommun
en fyr i Mälaren i Strängnäs kommun
en fyr i Mälaren i Strängnäs kommun
en fyr i Mälaren i Strängnäs kommun
Visholmen är en stadspark och halvö belägen i centrala Strängnäs. Halvön hette tidigare Notholmen och var ursprungligen en grusås fram till dess att sundet fylldes igen 1893. Visholmens första verksamhet var en tändsticksfabrik som etablerades under 1880-talet. Idag marknadsförs den som en "multifunktionell stadspark" som erbjuder bland annat badplatser, bangolf, tennisbanor samt en fotbollsplan.
Detta är ett gårdshus i Strängnäs, som enligt registret uppfördes någon gång under perioden omkring 1710 till 1730. Byggnaden är upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
Wickmans villa uppfördes 1898 som bostad åt jägmästaren J.E. Wickman och har senare tjänat både som pensionat och kontor. Det är en timrad byggnad i två och en halv våningar på en sockel av natursten, med slätputsad gul fasad och tak av falsad, rödmålad plåt. Entrésidan kröns av två volutgavlar, och 1976–77 renoverades huset både utvändigt och invändigt. Villan är ett tydligt exempel på hur den burgna klassen byggde sina bostäder vid 1800-talets slut.
Villa Ullvi ritades av arkitekten Alf Landén och uppfördes 1912–13 åt översten Gustaf Leksell. Den två våningar höga byggnaden ligger intill Mälaren och har en putsad fasad under ett delvis valmat mansardtak klätt med tegel och försett med flera takkupor. De många fönstren är småspröjsade i nationalromantisk stil.
Gårdens äldsta del är det nordöstra bostadshuset, som troligen härrör från 1600-talets början. Ungefär ett sekel senare tillkom det nordvästra bostadshuset. Gården är upptagen bland de byggnadsminnen som förtecknats av Riksantikvarieämbetet.
Byggnaden antas ha uppförts under 1480-talet och användes först som katedralskola och senare trivialskola fram till 1850. Efter ombyggnader 1667 och 1768 övertogs huset från mitten av 1800-talet av Domkapitlet, och vid en genomgripande ombyggnad 1866 färgades murarna röda med ett målat murfogsmönster. På 1930-talet togs tegelmönstret bort till förmån för en synlig tegelfasad, och den ursprungliga porten på norra gaveln återupptäcktes. Vid en ny ombyggnad 1998–1999 flyttade stiftskansliet tillbaka till domkyrkans närhet.
Huset uppfördes 1794 som domkyrkans tryckeri och rymde även bostad åt boktryckaren. Läroverket köpte byggnaden 1864, som därefter fungerade som läroverks- och domkyrkobibliotek fram till 1969, då den byggdes om till museum för samlingarna från Roggeborgen. Ombyggnaden var mycket genomgripande och nästan alla ytskikt förnyades, med undantag för kalkstenstrappan och golvet i nedre förstugan. Äldre byggnadsdetaljer och den enda kvarvarande kakelugnen finns bevarade i ett rum på vinden.
De två timrade uthusen, varav det ena har portlider, är panelade och rödfärgade. De kan ha uppförts redan på 1500-talet och tillhör i så fall de äldsta träbyggnaderna i länet. Uthusen ingår bland de byggnadsminnen som förtecknats av Riksantikvarieämbetet.
Gårdshuset är timrat och fick sin nuvarande form vid 1800-talets början. Det är klätt med rödfärgad locklistpanel och har pulpettak, där gavlarna dragits upp horisontellt så att taket verkar platt. I husets östra del har det tidigare funnits en inredd bostadslägenhet.
Rådhuset är en ljusputsad stenbyggnad i två våningar med tegeltäckt sadeltak och små lunettformade takkupor. Det högresta huset är bara tre fönsteraxlar brett och vänder sin frontfasad mot torget, där entrén markeras av pilastrar och hörnen accentueras av små torn, en krenelering och en trappgavelformad fronton med ett infogat urverk. Både planlösning och detaljer är typiska för de institutionsbyggnader som uppfördes från mitten av 1800-talet, med släktskap till sjukhus, cellfängelser och läroverk från samma tid.
Gathuset är timrat och fick sitt nuvarande utseende vid 1800-talets början. Det har en rikt artikulerad klassicistisk fasad med frontespiser på båda långsidorna; fasaderna är reveterade och gula, medan gårdsfasaden är klädd med stående gulmålad panel. Fönsteromfattningar, knutlådor och taklist är av blågrönmålat trä och ovanligt påkostat utformade. Även interiören är välbevarad, både i planlösning och äldre snickerier, och taket är ett papptäckt sadeltak.
Strängnäs kvarn ligger monumentalt på Kvarnberget och syns vida omkring i staden. Byggnaden härrör från 1850-talets mitt och är en holländare av mellansvensk typ, men ovanligt stor jämfört med andra kvarnar av samma slag. Kvarnmaskineriet är bevarat och helt utfört i trä; 1922 elektrifierades kvarnen med en 30 hästkrafters elmotor från ASEA. Efter att driften upphört har mindre reparationer gjorts, bland annat en grundförstärkning 1956 och en större upprustning 1957.
Lejonporten är en byggnad i Strängnäs som enligt uppgift uppfördes 1658. Den är registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
Gården kallas också Malmenius gård efter en kyrkoherde som förvärvade den 1648. Den nuvarande byggnaden uppfördes under 1850-talet som tjänstebostad vid läroverket.
Detta är ett portlider i Strängnäs, enligt registret uppfört någon gång under perioden omkring 1710 till 1730. Byggnaden är upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
Gårdshuset består av två envåningsbyggnader som fogats samman i vinkel under tegeltak, sannolikt uppförda under 1700-talet. Den östra delen är reveterad och gulfärgad. Byggnaden ingår bland de byggnadsminnen som förtecknats av Riksantikvarieämbetet.
Paulinska husets tomt donerades till gymnasiet 1676, och huset uppfördes därefter åt biskop Laurentius Paulinus Gothus. Det har tjänat som tjänstebostad vid gymnasiet och läroverket, kallats Ulfhällska huset och på 1960-talet inretts till bostäder. Byggnaden är ett putsat tvåvåningshus med inredd vind, spritputsad fasad och ett högt tegeltäckt sadeltak. Från byggnadstiden finns ett portöverstycke med bibelspråk och initialer bevarat.
Biskopsgården är en byggnad i Strängnäs som enligt registret härrör från omkring 1660–1664. Den är upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
Byggnaden uppfördes 1852–54 som gymnastiksal för läroverket. När det nya gymnastikhuset vid Kyrkogatan invigdes 1904 fick det gamla huset en ny roll och användes under lång tid som slöjdsal.
Gården var biskopsgård mellan 1594 och 1654 och disponerades sedan av gymnasiet. Biskopshuset revs 1713, men Lyktan sparades och användes länge som lektorsbostad; själva byggnaden uppfördes troligen på 1600-talet över en äldre källare från 1500-talet och påbyggdes med en våning omkring 1830. Huset är byggt i två våningar av timmer, med källare med tunnvalv av tegel på väggar av gråsten, falufärgad lockpanel och ett tegeltäckt sadeltak. Intill ligger Biskopens trädgård med medeltida anor.
Roggeborgen uppfördes i slutet av 1400-talet som biskopspalats och bär namn efter Konrad Rogge, biskop i Strängnäs 1479–1501; i byggnaden ingår delar av ett ännu äldre hus. Det är ett tegelhus i tre våningar med inredd vind, dekorerat med gesims, blinderingar, en ornerad portik och två trappgavlar med torn under ett högt sadeltak. Efter reformationen tillföll byggnaden kronan, som 1626 donerade den till Strängnäs gymnasium, och den var gymnasiets och senare läroverkets huvudbyggnad fram till 1935. En restaurering 1864–65 efter ritningar av arkitekt P J Ekman gav bland annat gavelröstet tinnar.
Gathuset är byggt i två våningar under ett tegeltäckt sadeltak och är klätt med rödfärgad locklistpanel. Det torde ha uppförts vid 1800-talets början. Byggnaden ingår bland de byggnadsminnen som förtecknats av Riksantikvarieämbetet.
Villa Parma uppfördes på 1920-talet av ingenjören John Lindström, ägare till Lindströms skruvfabrik. Byggnaden är vinkelbyggd i två våningar med källare och har ett torn med lanternin, och längs ena sidan löper en bågformad altan buren av kolonner med en balkong ovanpå. Taklisten pryds av en fris, och fönstren är småspröjsade i nationalromantisk stil.
Detta är en visthusbod i Strängnäs, enligt registret uppförd någon gång under perioden omkring 1710 till 1730. Byggnaden är upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
Rektorsgården kallas också Grubbs gård efter en lektor som köpte den 1649. Husets källare härstammar från medeltiden, bottenvåningen från 1700-talet och övervåningen från 1800-talets början. Det är ett knuttimrat trähus, panelat och byggt i klassisk, symmetrisk stil, med spröjsade fönster som i bottenvåningen även har fönsterluckor. Taket är ett tegelklätt sadeltak.
Strängnäs domkyrka är stadens kyrka, med rötter som enligt registret sträcker sig tillbaka till perioden omkring 1250–1339. Den är upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
Detta är ett uthus i Strängnäs, enligt registret uppfört 1913. Byggnaden är upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
Detta är en uthuslänga i Strängnäs, enligt registret uppförd någon gång under perioden omkring 1710 till 1730. Byggnaden är upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
Detta är en sentida färdväg med stensatt kant, där stenarna i den sydöstra kanten går att följa en bit. Stigen används fortfarande som genväg och för rekreation. Lämningen framkom vid en särskild utredning 2008.
Det låga röset, omkring en halvmeter högt, är byggt av mestadels skarpkantade stenar. Det bedöms vara sentida och påträffades vid en särskild arkeologisk utredning 2008.
Det rundat rektangulära värnet är byggt av sten från den omgivande moränen, upplagt så att en grop bildats i mitten intill ett markfast block. Anläggningen tillhör P10, Södermanlands regemente, vars övningsområde var i bruk 1921–2005. Vid en utredning 2008 hittades sentida fynd som skosulor, tegel och glas. Platsen har även tolkats som en möjlig stensättning.
Här finns enstaka mindre skyttevärn anlagda intill de större stenblock som ligger naturligt i terrängen. Värnen består av gropar omgivna av upplagda vallar av jord och sten. Anläggningarna tillhör P10, Södermanlands regemente, och området var i bruk 1921–2005. De påträffades vid en särskild utredning 2008.
Området rymmer gott om mindre skyttevärn i form av gropar omgivna av upplagda vallar. I den södra delen ligger dessutom ett antal betongfundament och betongplattor. Anläggningarna tillhör P10, Södermanlands regemente, och området var i bruk 1921–2005. De dokumenterades vid en särskild utredning 2008.
Värnet utgörs av en uppbyggd vall av sten intill ett större stenblock, där stenarna mäter omkring 0,30 meter. Anläggningen tillhör P10, Södermanlands regemente, och området var i bruk 1921–2005. Den påträffades vid en särskild utredning 2008.
Lämningen är en närmast rund, övertorvad stensättning med stenar synliga i ytan. Dess status är osäker och den räknas som en möjlig fornlämning.
Husgrunden består av en källargrund byggd av sten och tegel. Den ligger i före detta trädgårdsmark som hörde till gården Valhalla, som numera är riven. Lämningen kom fram vid en särskild utredning 2008.
Den runda, trattformade gropen mäter omkring 2 meter i diameter. I öster finns en antydan till en grund ränna. Anläggningen tolkas som en möjlig potatisgrop och påträffades vid en särskild arkeologisk utredning 2012.
På en sonarbild framträder vad som tolkas som en mindre båtlämning. Den är cirka 2,5 meter lång och 1,2 meter bred.
Här finns ett flertal skyttevärn i form av gropar, stenvallar och diken, där vissa värn omges av mindre stenvallar. Anläggningarna tillhör P10, Södermanlands regemente, och området var i bruk 1921–2005. De påträffades vid en särskild utredning 2008.
Gravfältet består av sex runda stensättningar, varav en är högliknande. De är övertorvade med stenar synliga i ytan, och ett par har en grop i mitten. På några av gravarna ligger senare anlagda skyttevärn. Fältet är inhägnat och skyltat.
Området rymmer gott om mindre skyttevärn, ungefär meterstora gropar omgivna av upplagda stenvallar. Här finns också en uppbyggd stenmur, omkring 1,5 meter hög. Anläggningarna tillhör P10, Södermanlands regemente, och området var i bruk 1921–2005. De påträffades vid en särskild utredning 2008.
Lämningen är ett brott eller en täkt inom ett mindre område, sannolikt i granit.
Milstolpen är av gjutjärn, 0,85 meter hög, och rest på ett stenpostament. På den mot söder vända sidan finns under en kunglig krona inskriptionen 1/4 mil och årtalet 1857. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan behöva kompletteras med inventeringsboken.
För en beskrivning av denna fartygs- eller båtlämning hänvisas till inventeringsboken under Dokument och bilder.
Hällristningen utgörs av en skålgrop, ungefär 10 centimeter i diameter och 2 centimeter djup. Den finns på den plana ovansidan av ett rundat stenblock omkring 0,60 meter högt. Ristningen påträffades vid en särskild utredning 2008.
Fornborgen ligger på en hög, mot nordväst sluttande berg- och moränhöjd och avgränsas av vallar intill de branta sluttningarna. I nordväst löper två närmast parallella murar, och i sydöst finns ytterligare två där berget sänker sig i avsatser. Huvudvallen är på sina ställen närmare 3 meter hög och byggd av sten, med morän upplagd ovanpå. Murarnas ytter- och innerliv går att följa nästan helt, och på flera ställen syns att de byggts i avsatser mot insidan.
Lämningen består av två skyttevärn i form av en grop som delas i mitten av ett större stenblock. Runt värnen ligger en uppbyggd vall av sten. Anläggningen tillhör P10, Södermanlands regemente, och området var i bruk 1921–2005. Den påträffades vid en särskild utredning 2008.
Milstolpen är av gjutjärn, 0,82 meter hög och upptill avrundad. Mot sydväst bär den under en kunglig krona inskriften 1/4 mil och årtalet 1857. Den står på ett kvadratiskt, kallmurat postament av sten.
Hägnaden är en låg, enkel rad av kantiga och spräckta stenar, omkring en halvmeter hög och bred. Centralt i muren står ett gränsmärke i form av en rest sten med en skoning av sten kring foten. Lämningen påträffades vid en arkeologisk utredning 2016.
Högen är övertorvad med stenar synliga i ytan och har en avlång grop i mitten. Vid en revidering 2004 noterades en avplanad yta runt högen samt ett röjningsröse strax väster om den.
Runstenen Sö 275 är av ljusgrå granit och står vittrad och delvis avslagen, med ungefär sju runor kvar. Den bevarade texten har tolkats som en hyllning: han var den gästfriaste av alla män i världen.
Lämningen är en modern grönmålad eka med kopparnitar, ungefär 3–4 meter lång. Den är kraftigt eroderad, vilket syns tydligt på bordläggningen. Ekan ligger i ett område med sjunktimmer.
Röset är omkring 0,3 meter högt och byggt av övermossade stenar. Det påträffades vid en särskild utredning 2012.
Området består av ett flertal skyttevärn i form av gropar, jordvallar och diken, där vissa värn omges av mindre vallar av sten eller jord. Anläggningarna tillhör P10, Södermanlands regemente, och området var i bruk 1921–2005. De påträffades vid en särskild utredning 2008.
Inom området kan kulturlager väntas påträffas från medeltiden samt 1500- och 1600-talet, och en karta finns bevarad från början av 1600-talet. Strängnäs omnämns som biskopssäte redan år 1120 i det så kallade Florensdokumentet.
Gårdstomten avser Sundby, som var biskopsboställe och säteri om 2 mantal. Utsträckningen följer en lantmäterikarta från 1811, och platsen är bebyggd. Det äldsta skriftliga belägget, med orden Datum Sundby, är från 1277.
På platsen har flinta påträffats, ett stycke om cirka 2,7 kilo med krusta. Fyndet är känt genom en uppgift.
Området rymmer ett antal skyttevärn byggda av sten, placerade runt om ett mindre höjdparti. Anläggningarna tillhör P10, Södermanlands regemente, och området var i bruk 1921–2005. De påträffades vid en särskild utredning 2008.
Gravfältet består av omkring 25 runda stensättningar, varav några är högliknande. De är övertorvade med stenar synliga i ytan, och några har en synlig kantkedja eller en grop i mitten. En stensättning på en ändmorän i norr har en större grop. I fältets östra kant har en väg anlagts, varvid minst två stensättningar tycks ha grävts ut.
Gravfältet omfattar omkring fem lämningar: fyra runda stensättningar och en rest sten. Stensättningarna är oftast starkt övertorvade med stenar synliga i ytan, och en har en delvis övertorvad kantkedja. Den resta stenen står i fältets mellersta del, är toppig och nu halvvägs kullfallen. Uppgifterna kommer från förstagångsinventeringen.
Här låg ett soldattorp, markerat på en karta över Eldsund från 1764–1766.
Lämningen är en rund stensättning, omkring 0,4 meter hög och byggd av sten.
Väster om Eldsund har ett antal mynt påträffats. Platsen ska enligt uppgift ha varit en handelsplats. Informationen kommer från en tavla vid gården som beskriver dess historia.
Gravfältet består av fem lämningar: fyra runda stensättningar och en treudd. Stensättningarna är oftast starkt övertorvade med enstaka stenar synliga i ytan. Treudden i den sydöstra delen är övertorvad, har en kantkedja och en grop i mitten, och i två av uddarna står resta stenar.
Vraket är nerbrunnet och har inte kunnat observeras vid dykning. Enligt händelseförloppet stannade den 10 hästkrafter starka motorn och det visade sig brinna under durkarna. De ombordvarande, ägaren herr H. Andersson med hustru och tre bekanta, tog sig i vattnet och räddades av passagerarbåten Mälarviken och en roddbåt. Den brinnande båten Britt bogserades ut på djupt vatten för att sjunka. Alla klarade sig, men fru Andersson drabbades av en nervchock.
Röset är runt, omkring 4 meter i diameter och 0,3 meter högt, byggt av övermossade stenar varav några skarpkantade. Det har en jämn och fin form. Vid en särskild arkeologisk utredning 2012 undersöktes det delvis och bedömdes vara sentida.
Färdvägen utgörs av en vägbank som löper i nordväst–sydöstlig riktning, omkring 130 meter lång och 3–4 meter bred.
Lämningen är en oval husgrund byggd av sten. Den tolkas troligen som ett äldre skyttevärn.
Graven markeras av en toppig rest sten med triangulär basyta. Stenen har flyttats i samband med rätning av en riksväg.
Husgrunden hör till jordbruk från historisk tid. I den nordöstra kanten löper en syllstensrad av sten, och i det södra hörnet finns ett spismursröse av sten och tegel, omkring 0,6 meter högt.
Stensättningen är rund eller närmast rund, omkring 0,4 meter hög och övertorvad med stenar synliga i ytan. I den västra kanten finns en grop, ungefär en meter i diameter. Ytan är ojämn.
Gårdstomten avser Stenby, ett gammalt hemman underlagt Strängnäs hospital, med mangård och ladugård. Utsträckningen följer en lantmäterikarta från 1728, och platsen är bebyggd. Det äldsta belägget, med orden nicolaus de stenby, är från den 22 februari 1310.
Enligt uppgift ska det på platsen finnas ett fyrtiotal ekstammar, en del nedslagna i dyn. De är i regel täckta av vatten.
Röset är oregelbundet, närmast runt, och otydligt övertorvat med talrika stenar synliga i ytan. Bland dem ingår även några större block.
Gårdstomten avser Bresshammar, ett domkyrkohemman under Strängnäs. Utsträckningen följer en lantmäterikarta från 1728, och platsen är bebyggd. Det äldsta skriftliga belägget, med orden in bristhamaar, är från den 23 november 1325.
Stensättningen är närmast rund och övertorvad med enstaka stenar synliga i ytan. Den har en grop i mitten och en kantkedja av sten. Uppgifterna kommer från förstagångsinventeringen.
Lämningen är en oval husgrund av sten med en grop i mitten, omkring 2,5 meter i diameter. Den tolkas troligen som ett skyttevärn från 1900-talets början.
Stensättningen är kvadratisk och röseliknande, delvis övertorvad med talrika stenar synliga i ytan. Kantkedjan är delvis utrasad men i övrigt noggrant lagd, med stenarnas flatsidor utåt. Vid revideringen 2004 noterades ett skyttevärn anlagt i den östra delen samt ett stort block strax norr om lämningen.
Stenen är av grå granit och har en omsorgsfullt släthuggen sida med rent huggna kanter och rundade kortsidor, omkring 0,88 meter bred. En liten skada finns i den ena långsidans kant. Vid revideringen 2005 noterades att stenskivan används som trädgårdsbord.
På platsen finns en kallmurad offerkälla med rullsten och avlopp mot söder, enligt traditionen S:t Eskils källa. Ett stycke sydsydöst om källan står en minnessten av röd grovkornig granit med inskriften Till S:t Eskils minne av Strängnäs frimurare, under ett malteserkors, och årtalet 1925. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan behöva kompletteras med inventeringsboken.
Här hittades två små spjälkade bitar förhistorisk keramik i en rotvälta på en liten hylla invid berg i dagen i skogsterräng, i sandig-stenig morän. Jorden i vältan sållades utan ytterligare fynd, och efterföljande schaktning gav inget av antikvariskt intresse. Fyndet gjordes vid en särskild utredning 2008.
Högen är övertorvad med talrika stenar synliga i ytan, och i ytterkanterna ingår några jordfasta stenar. Krönet är avplanat och påfört grus, och i mitten finns en grop. Ett stycke norr om högen syns ett par otydliga förhöjningar, och området är delvis genomgrävt och troligen utsatt för ytlig grustäkt. Uppgifterna kommer från förstagångsinventeringen.
Lämningen är ett ovalt gravklot, omkring 0,2 meter högt.
Lämningen liknar en stensättning och är delvis övertorvad med stenar synliga i ytan. I mitten ligger ett större block. Uppgifterna kommer från förstagångsinventeringen.
Vid grävning av ett testschakt påträffades delar av en fartygslämning: lösa spant med trädymlingar och bordläggningsplankor med hål efter handsmidda spikar. Lämningen är troligen resterna av en mindre segelskuta och har dendrokronologiskt daterats till 1819±15 år. Den kom fram vid en arkeologisk förundersökning som Sjöhistoriska museet utförde i november 2011.
Stensättningen är rund, övertorvad och övermossad med talrika stenar synliga i ytan, bland dem även större block. En kantkedja anas tydligast i söder. Vid revideringen 1989 bedömdes lämningen som mycket osäker och tycks till största delen utgöras av naturligt blockmaterial.
På platsen hittades eggpartiet av en tjocknackig flintyxa. Fyndet gjordes i grus vid strandkanten.
Här har enligt uppgift en järnyxa med träskaft påträffats. Yxan dateras till omkring 1500-talet.
Färdvägen utgörs av en vägbank, omkring 5 meter bred. Dess sträckning stämmer med en äldre väg som är utritad på en storskifteskarta från 1812. Lämningen påträffades vid en arkeologisk utredning 2016.
Vid Vikingaberget knyter traditionen an till en vikingaborg som ska ha legat här. Vid inventeringen var området inhägnat och kunde därför inte besiktigas närmare, så uppgifterna vilar främst på överlämnad tradition snarare än en dokumenterad undersökning på plats.
På den här platsen påträffades botten av ett kopparkärl, sannolikt från 900-talet. Fyndet kom fram under ett vägbygge vid Eldsundsån inom kasernområdet. Den exakta fyndplatsen är i dag osäker.
Området rymmer flera mindre skyttevärn i form av gropar omgivna av små stenvallar. Anläggningarna tillhörde P10, Södermanlands regemente, vars övningsfält var i bruk mellan 1921 och 2005. Lämningarna dokumenterades vid en särskild utredning 2008.
Stensättningen är rund, omkring 6 meter i diameter och 0,6 meter hög, med en fyllning av stenar. Runt kanten löper en kantkedja av större stenar, cirka 0,6 meter hög. Anläggningen är övermossad.
Här finns en betongbunker, i dag övertorvad och inrasad, tillsammans med flera skyttevärn i form av gropar med uppkastade vallar av jord och sten. I området ligger också ett par större betongfundament. Anläggningarna hörde till P10, Södermanlands regemente, vars fält användes mellan 1921 och 2005, och de dokumenterades vid en utredning 2008.
På platsen finns tre skyttevärn i form av mindre gropar, omgivna av uppkastade vallar av sten och jord. Ett av värnen ligger tätt intill ett större stenblock. Anläggningarna tillhörde P10, Södermanlands regemente, vars övningsfält var i bruk mellan 1921 och 2005, och de påträffades vid en särskild utredning 2008.
Vid dykningar längs Nabbvikens norra strand upptäcktes en cirka tio meter lång rad av klena pålar. En kol-14-datering av den västligaste pålen pekar på 1800-talet, och i sedimenten hittades två keramikfragment från samma tid, bland annat fajans och en bit av ett Selterskrus. Lämningen tolkas som en förtöjningsanordning och bedöms utgöra en övrig kulturhistorisk lämning.
Stensättningen är närmast rund och övermossad, med talrika stenar synliga i ytan. Mot nordost och öster ligger stensamlingar som troligen är naturbildningar snarare än delar av anläggningen.
Här finns resterna av en stensättning som från början varit rund och omkring 0,4 meter hög. Den är endast obetydligt övertorvad och har talrika stenar synliga i ytan. En kantkedja av större stenar är bevarad i partiet mot nordost, öster och sydost.
På Eldsunds bytomt står i dag två gårdskomplex med ett par äldre boningshus och flera uthus. Enligt en informationstavla bestod byn av fyra gårdar, varav en är helt försvunnen, och en av gårdarna ska ha tjänat som tingshus på 1500-talet. På tomtens östra del finns husgrunder efter ett boningshus och några mindre uthus. Det äldsta skriftliga belägget är från 1293, då platsen skrevs "ethlasundh".
Lämningen utgörs av en hägnad i form av en stenmur, byggd av större stenar.
Här markeras platsen för ett kloster, enligt en skylt på platsen. Läget ligger innanför gränsen för medeltidsstaden och platsen undersöktes 1976. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade, så viss information kan saknas eller vara inaktuell.
Milstolpen är av gjutjärn, cirka 0,85 meter hög, och bär på sin västra sida inskriften "1/4 MIL 1856" under en kunglig krona. Stolpen står på ett kallmurat postament av sten, och i postamentets västra sida finns en inmätt fixpunkt. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan behöva kompletteras.
Vid förstagångsinventeringen noterades här en rund stensättning. Den är starkt övertorvad och endast enstaka stenar är synliga i ytan.
Minnesstenen är av rödaktig, råhuggen granit och vänder inskriften mot sydväst. Texten lyder "TILL MINNE AF MAGNUS LUND 1902". Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan vara ofullständiga.
Stensättningen är triangulär med sidorna vända mot sydost, nordväst och nordost, och är omkring 0,35 meter hög. Fyllningen består av sten och en kantkedja av större stenar är ställvis synlig i sydost och söder. I den västra delen finns en grop, cirka 1,5 meter i diameter och 0,7 meter djup. Lämningen är skyltad.
Källan är kallmurad med rullsten och har ett avlopp mot söder; enligt traditionen är det Sankt Eskils källa. Ett tjugotal meter sydsydost om källan står en minnessten av röd, grovkornig granit med inskriften "TILL ST ESKILLS MINNE av STRÄNGNÄS FRIMURARE MCMXXV" under ett malteserkors. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan behöva kompletteras.
Tavlan markerar var en sprängbomb slog ned den 22 februari 1944, när främmande flygplan anföll Strängnäs regemente. En bomb föll väster om Soldathemmet, medan ytterligare bomber landade på isen norr om Kanslihuset.