1. Mems slott
Slott
Mem (uttal: [mem]) är ett slott i Tåby socken, Norrköpings kommun, Östergötlands län. Slottet är beläget vid Göta kanals utlopp i Slätbaken, strax utanför Söderköping.
- Källa: Wikidata/Wikipedia
Den fullständiga guiden låses upp när du angett din e-post. Det tar tio sekunder och är gratis.
Upptäck Söderköping till fots: 75 sevärdheter med karta, historia och berättelser — en gratis självguidad stadsvandring.
Mem (uttal: [mem]) är ett slott i Tåby socken, Norrköpings kommun, Östergötlands län. Slottet är beläget vid Göta kanals utlopp i Slätbaken, strax utanför Söderköping.
Bolltorp är ett säteri i Östergötland, 7 kilometer sydost om Söderköping i Skönberga socken, Söderköpings kommun.
Sankt Laurentii kyrka eller S:t Laurentii kyrka är en kyrkobyggnad i Söderköping. Kyrkan är församlingskyrka i Söderköping S:t Anna församling.
Skönberga kyrka är en kyrkobyggnad i Söderköpings kommun, Östergötland. Kyrkans gatuadress är Kyrkallén 2, 614 31 Söderköping.
Tingstads kyrka är en kyrkobyggnad i Tingstads socken i Norrköpings kommun. Den tillhör Norrköpings S:t Johannes församling i Linköpings stift. Kyrkan är medeltida och uppfördes sannolikt under första hälften av 1200-talet, men har byggts till under århundradena, bland annat 1769 då tornet tillkom och skeppets exteriör ändrades på 1860-talet. Ett avlatsbrev från 1442 uppger att Tingstads kyrka ursprungligen har varit helgad åt Sankt Olof.
Tåby kyrka är en kyrkobyggnad i Tåby i Tåby socken i Östergötland. Den ligger på Vikbolandet 5 km nordost om Söderköping. Kyrkan tillhör Västra Vikbolandets församling i Linköpings stift.
Drothems kyrka är en kyrkobyggnad i Söderköping, Östergötland, uppförd på 1200-talet. Sedan 1 januari 2005 ingår den i Söderköpings församling.
en fyr vid Storåns utlopp i Söderköpings kommun
Pingstkyrkan är en kyrkobyggnad i Söderköping. Kyrkan tillhör Sionförsamlingen, Söderköping.
Vintervadskyrkan är en kyrkobyggnad i Söderköping. Kyrkan tillhör Söderköpings baptistförsamling och var ansluten till Svenska Baptistsamfundet.
Arken är en kyrkobyggnad i Söderköping. Kyrkan byggdes 1995.
en fyr vid Göta kanal i Söderköpings kommun
Den äldsta delen av tingshuset är uppförd i sten i en våning med inredd vind, med slätputsade vita fasader och ett brant, plåttäckt valmat sadeltak. Byggnaden har en för tidens tingshus ovanligt oregelbunden form och sträcker sig i öst-västlig riktning längs Göta kanal och Skepparegatan, med en kortare huskropp fogad till västra gaveln. Formspråket är en återhållsam jugendbarock med tunna listverk, småspröjsade fönster och omväxlande rundbågiga och raka överstycken. Mot söder reser sig en frontespis om tre fönsteraxlar samt flera takkupor.
I Söderköping står en klockstapel uppförd någon gång under 1700-talet. Den är registrerad som ett torn i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Närmare uppgifter om stapeln saknas i underlaget.
Lämningen utgörs av en husgrund efter en backstuga med en rest av spismuren i sydsydväst, byggd av delvis mossbevuxna stenar samt jord och enstaka tegelbitar. Enligt äldre lantmäteriakter från 1690 och 1777 låg här en kvarnstuga, och på häradsekonomiska kartan 1868–77 är platsen markerad som en backstuga. Lämningen påträffades vid en inventering av vattenanknutna lämningar inom ett vattenförvaltningsprojekt för Södra Östersjöns vattendistrikt.
Platsen är registrerad som en fyndplats, men närmare uppgifter saknas. Beskrivningen har inte kvalitetssäkrats och kan vara ofullständig eller inaktuell. Ytterligare information kan finnas i inventeringsboken.
På ungefär denna plats hittades en tämligen rund platta av sten, omkring fem centimeter i diameter, försedd med två borrade hål och spår av ett tredje i kanten. Föremålet förvaras av ägaren till Wiggeby gård, och en skiss finns i inventeringsboken. Beskrivningen är inte kvalitetssäkrad.
Inom området finns bebyggelselämningar med grunder efter ett boningshus och tre ekonomibyggnader. Underlaget är i övrigt knapphändigt, och beskrivningen har inte kvalitetssäkrats. Uppgifterna kan vara ofullständiga eller inaktuella, och mer kan sökas i inventeringsboken.
Enligt häradsekonomiska kartan från 1868–77 låg ett färgeri på ungefär denna plats. Området används i dag som uppställningsplats för båtar, och några synliga rester finns inte kvar. Uppgiften kom fram vid en inventering av vattenanknutna lämningar inom ett vattenförvaltningsprojekt för Södra Östersjöns vattendistrikt.
På en åker här hittades en skafthålsyxa av grönsten, omkring 11,5 centimeter lång, med ett dubbelkoniskt, timglasformat hål. Yxan förvaras av ägaren till Wiggeby gård. Beskrivningen är inte kvalitetssäkrad och uppgifterna kan vara ofullständiga eller inaktuella.
Här ligger två stensättningar cirka 25 meter från varandra. Den ena är närmast kvadratisk och fylld med sten, med kantkedja bevarad i öster och norr men otydlig begränsning i sydväst och väster. Ytan är ojämn på grund av det grova stenmaterialet och en enbuske växer på den. Den andra graven är rund och lägre, med en delvis övertorvad fyllning av sten.
Enligt en lantmäteriakt från år 1701 ska ett tjärkompani ha varit verksamt ungefär på denna plats. Marken är i dag igenväxande före detta åkermark. Lämningen registrerades under en inventering av vattenanknutna kulturmiljöer inom projektet Kulturmiljö och vattenförvaltning för Södra Östersjöns vattendistrikt.
Detta är gårdstomten för Ede, vars utsträckning följer den ekonomiska kartan från 1946. Gården dyker upp först i kartmaterialet 1923 och i församlingsboken för S:t Laurentii mellan 1906 och 1915, vilket pekar på en etablering omkring 1910. Vid en delundersökning 2018 påträffade Arkeologikonsult ett väglager av hårt packat grus och ett kvadratiskt stenfundament av kalkstensplattor i fyra skikt. Ede saknas på den ekonomiska kartan från 1979 och lades alltså ned dessförinnan.
På Eggeby gamla tomt finns spår av äldre bebyggelse. I norra delen ligger en ansamling av jord och sten som sannolikt är resten av en eldstad, och strax sydost om den står ett gammalt äppelträd. Övriga byggnadsspår saknas i ytan, men platsen är säkert lokaliserad från äldre kartor. Ortnamnsarkivet har äldsta belägg som ekby från 1428, och gården noteras som hemman 1535 och som kronoegendom under 1540-talet.
På platsen finns en dammvall. Underlaget innehåller ingen närmare beskrivning av lämningens utformning eller ålder.
Gravfältet består av fem runda stensättningar, i regel övertorvade med enstaka stenar synliga i ytan. Den största graven ligger i fältets östra del och har talrika stenar i ytan samt en delvis synlig kantkedja i norra kanten. Några av gravarna är skadade.
Här finns två runda stensättningar med ungefär 35 meters mellanrum. Den första är övertorvad med enstaka stenar i ytan, har en möjlig kantkedja i norr och nordost och en enbuske i kanten. Den andra mäter omkring fem meter i diameter och en decimeter i höjd, är övertorvad med talrika stenar i ytan och har en kantkedja samt en enbuske.
Två gravhögar ligger tätt intill varandra. Den ena har enstaka stenar i ytan och en nästan rund grop i mitten, medan den andra har ett avplanat, platåartat krön. Båda är kraftigt igenvuxna med unga slån- och nyponbuskar, och i kanten står en ek och ett par rönnar. Högarna har ett dominerande läge med vid och vacker utsikt över bygden runt Söderköping.
Hällristningen består av tre skålgropar, fyra till fem centimeter i diameter och upp till en centimeter djupa. Den ligger drygt tjugo meter öster om fornlämningen Skönberga 185:1 och påträffades vid rengöring och dokumentation av två närliggande hällar som utfördes av Botark år 2009.
Enligt en lantmäteriakt från 1690 stod här en båtsmansstuga, och en akt från 1789 anger platsen för torpet Åbacka. Marken har brukats i senare tid men är i dag hagmark. Lämningen registrerades under en inventering av vattenanknutna kulturmiljöer inom projektet Kulturmiljö och vattenförvaltning för Södra Östersjöns vattendistrikt.
Hällristningen har fem skålgropar, varav fyra runda på tre till fem centimeter och en avlång på sex gånger fyra centimeter, samtliga någon centimeter djupa. En av groparna ligger i en spricka. Ristningen finns fem meter öster om Skönberga 104:1 och dokumenterades av Botark år 2009 i samband med rengöring av två närliggande hällar.
Stensättningen är närmast rund och omkring tre decimeter hög. Den är övertorvad med enstaka stenar i ytan och har en välsynlig kantkedja i sydöstra kanten. I mitten finns en grop, ungefär två meter bred och tre decimeter djup, och ytan är ojämn. På graven växer en tall, en mindre oxel och en rönntelning.
Röjningsröset är oregelbundet och som mest en halv meter högt, uppbyggt av ett tjugotal rundade och skarpkantade gråstenar som ställvis ligger glest. Röjningssten har kastats upp mot naturliga block. Röset hör troligen till en åker från historisk tid strax sydväst om platsen, redovisad på den häradsekonomiska kartan 1868–1877 och de ekonomiska kartorna 1946 och 1979. Åkermarken är i dag bebyggd med villor.
Inom området finns spår av äldre bebyggelse: en husgrund efter ett bostadshus, otydliga uthusgrunder samt rester av odling och röjning. I husgrundens skorstensröse står en plåtbeslagen trätavla på järnstativ med texten HÖGANTOPP, Rivet 1908, Arkiv nr 6, sannolikt uppsatt av hembygdsföreningen.
Husgrunden är kvadratisk och dess utsträckning har uppskattats efter den ekonomiska kartan från 1946. Vid en delundersökning 2018 av Arkeologikonsult framkom en drygt tre meter lång syllstensrad av tätt lagda sprängstenar, som fortsatte in i schaktets västra och norra vägg. Byggnaden finns tidigast belagd på 1946 års karta men saknas på den från 1979.
Här ligger tre gravhögar i varierande skick. Den första har tämligen tydlig begränsning och ett plant krön med smärre gropar, medan den andra är starkt skadad av äldre materialtäkt så att endast delar av västra partiet och bottenskiktet återstår. Den tredje högen har oklar begränsning och rikligt med sten i ytan. I samma hagmark finns flera obestämbara förhöjningar, och platsen har troligen varit ett gravfält.
Stensättningen är rund och omkring en halvmeter hög, övertorvad med enstaka stenar i ytan och med en inschaktning i östra delen. Åtta tallar växer på den. En meter nordväst om graven ligger en oval stenkrets av sten där ett par stenar saknas i norra kanten. Stenkretsen kan vara en grav, men stenarna ligger något löst i ytan.
Milstolpen är av rödaktig kalksten, 1,40 meter hög, och bär inskriften 1/2 MIL i djuprelief på sydöstra sidan. Den står på ett nyupplagt postament av gråsten, omkring sju decimeter högt. År 1946 stod stolpen på andra sidan gatan.
Enligt äldre lantmäteriakter låg ungefär här en kvarn under Fullerstad. Platsen är i dag överdämd. Lämningen registrerades under en inventering av vattenanknutna kulturmiljöer inom projektet Kulturmiljö och vattenförvaltning för Södra Östersjöns vattendistrikt.
Området rymmer rester av en äldre sluss. Vid en arkeologisk undersökning 2018 framkom stödmurar, träsyllar samt konstruktions- och raseringslager som hör till slusskonstruktionen från 1832.
Längs Storåns södra strand låg en enkel rad med 22 åbodar, även kallade bodvallar. De är markerade på en karta från 1779 och finns även med på 1810 års karta.
Stensättningen är närmast rund och omkring tre decimeter hög, övertorvad med tämligen talrika stenar i ytan. I västra delen finns större stenar, upp mot en meter, där begränsningen är oklar, och i sydost en möjlig kantkedja. På graven växer två tallar och flera enbuskar.
Stensättningen är rund, fyra meter i diameter och två decimeter hög, övertorvad med ytterst enstaka stenar i ytan. I mitten ligger en sten på nästan en meter. I sydöst och söder syns delar av en kantkedja, medan graven är skadad i nordost och nordväst.
Vid en arkeologisk förundersökning 2008 påträffades och delundersöktes en boplats med två härdar. Den ena härden undersöktes och togs bort; den hade en fyllning av mörkbrun, något humös moig lera med kol och skärvig sten och C14-daterades till förromersk järnålder, ungefär 350 f.Kr.–10 e.Kr. Den andra härden framtogs men lämnades outgrävd och hade motsvarande innehåll i ytan.
Fornborgen ligger skyddad av höga, branta stup i norr, öster och väster och är befäst mot den högre platån i söder. Den yttre delen värns av en cirka 105 meter lång vall av mestadels stora stenar, delvis kallmurad och med enstaka block upp mot två meter, som på sina håll rasat ut. Vallen ligger på kanten av en bergsavsats som bildar en förborg, och på krönplatån ovanför finns rester av en mindre vall. Borgens inre del ligger på höjdplatån, väl avskild genom en brant sluttning.
Gravfältet omfattar 32 fornlämningar: 12 högar, 18 runda stensättningar och 2 oregelbundna stensättningar. Flera av högarna är avplanade eller på annat sätt skadade av trädgårdsanläggningar, och de oregelbundna gravarna har troligen ursprungligen varit runda. De runda stensättningarna är övertorvade. Det är på flera håll svårt att skilja fornlämningar från överväxta trädgårdsanläggningar.
Lämningen är en möjlig rund stensättning, sex meter i diameter och två decimeter hög, övertorvad med ytterst enstaka stenar i ytan. Något öster om mitten ligger en större sten som kan vara en mittsten. Ett tiotal tallar växer på platsen, och det är osäkert om det rör sig om en grav.
Litzells källa är en hälsokälla som består av ett cementrör ställt på högkant och täckt med ett låsförsett trälock. Intill källan finns en större, maskingrävd damm.
Av gravhögen återstår ungefär två tredjedelar; den nordvästra delen och de östra kanterna har grävts bort vid grustäkt, och i mitten finns en grop. Slänterna är påfallande branta. Området bebyggdes 1979 med en villa varvid åsen schaktades ned. Inom cirka 25 meter söderut finns fyra fragmentariska stensättningar som möjligen är rester av fornlämningar.
Här hittades två skafthålsyxor på Igelkärret under fastigheten Ljanga 4. Från platsen finns även uppgift, eller möjligen enbart en tradition, om fynd av en båt som kallats vikingaskepp vid utdikning av Igelkärrets utlopp söder om gården Borgen. E. Forsström, som gjorde bronsfynd i Brohemsdelen av kärret, är en av dem som omtalat fyndet.
Här ligger två runda stensättningar med ungefär tjugo meters mellanrum. Den första är fem meter i diameter och tre decimeter hög, övertorvad med en delvis bevarad kantkedja i öster och sydväst och bevuxen med tall och enbuskar. Den andra ligger på en lägre avsats, är lika bred, helt övertorvad och kantkedjan saknas till stor del i öster. I sluttningen sydost om den första graven ligger några stenar som troligen kastats ut från den.
Inom området finns tio gropar, av vilka sex har ingång från den branta slänten. De flesta omges av en vall, upp mot en meter bred och en halvmeter hög, och i väggarna syns sten och ställvis kallmur. Groparna är troligen potatisgropar.
Här ligger två runda stensättningar nära varandra. Den ena har en tydlig kantkedja i väster, norr och öster och ett övertorvat inre, men fyllningen är till större delen bortförd i mitten där en större sten ligger. Den andra graven har en delvis bevarad kantkedja och enstaka stenar i ytan och är bevuxen med tall, talltelningar och enar.
Kvarngrunden är upp mot två meter hög och byggd av tuktad sten, med en öppning mot ån i sydväst. I närheten ligger en kvarnsten, ett tiotal kvarnstensfragment och tre lagerstenar med tydliga axelspår, och på motsatta stranden finns massor efter årensning. Stro kvarn vid Fullerstad omnämns i ett medeltidsbrev från 1419 och i flera äldre lantmäteriakter, och på en karta från 1789 kallas den Gamla Stro.
Stensättningen är rund och två decimeter hög, med en tydlig kantkedja av sten runt kanten och i stort sett klar begränsning. Fyllningen är till större delen övertorvad, med enstaka stenar synliga. I östra kanten växer en tall.
På platsen har två halsringar av brons hittats. Den ena är massiv med hakformigt knäppe och spiralräfflad, växelvis vriden med sju omkastningar, knappt nitton centimeter i yttre diameter och 458 gram. Den andra är något mindre och nött på ena sidan, 17,5 centimeter i diameter och 334 gram. Den exakta fyndplatsen inom området kan i dag inte anges säkert.
Enligt en lantmäteriakt från 1777 låg här ungefär en skinnstamp. Anläggningen omnämns även i en geometrisk avmätning över Fullerstad från 1690, där det anges att en skinnstamp på ägorna nyttjades av Söderköpings sämskmakare. Platsen är i dag överdämd och registrerades under en inventering av vattenanknutna kulturmiljöer inom projektet Kulturmiljö och vattenförvaltning för Södra Östersjöns vattendistrikt.
Vid täckdikning 1948 påträffades här fragment av en båt, varvid tre bord och tre eller fyra spant frilades. Bordens bredd var omkring 35 centimeter. Båten ligger kvar i sitt ursprungliga läge och täckdiket fick i stället en annan sträckning. Fyndet rapporterades av T. Lindström vid Wiggeby gård.
Bebyggelselämningen utgörs av en husgrund som är anlagd i två plan med nivåskillnad och har en absidrundning mot söder. Murarna är till största delen övertorvade, men på sina håll syns kallmurade gråstenar. I norr finns en två meter bred öppning.
Ramundersborg är en fornborg som omges av höga, till stor del lodräta stup och mycket branta sluttningar. Anläggningen är delad i en huvudborg i den högre östra delen och en lägre förborg i väster, och på de bestigbara ställena är berget befäst med nio stenvallar, varav en förvall. Den beskrivna vallen är 55 meter lång och byggd som en kallmurad skalmur med till stor del bevarad mur på både in- och utsida. Fem meter från östra änden finns en ingång där en stig går upp genom en naturlig klyfta i berget.
Enligt den häradsekonomiska kartan från 1868–1877 låg backstugan Brostugan på denna plats. Området används i dag som uppställningsplats för båtar. Lämningen registrerades under en inventering av vattenanknutna kulturmiljöer inom projektet Kulturmiljö och vattenförvaltning för Södra Östersjöns vattendistrikt.
Fragmentet är av rödaktig granit och utgör tydligen övre delen av en runsten, inte en gravhäll. Ristningen är på flera ställen grund, med en runhöjd på sex till sju centimeter. Stenen hittades i en leråker nära Gilleskullen. Enligt Fornvännen 1959 lyder den bevarade inskriften ungefär: Tor och ... läto resa stenen efter ...-sten, sin son.
Enligt flera äldre lantmäteriakter låg Stro kvarn ungefär här, och på en karta från 1789 kallas den Nya Stro. Platsen är i dag överdämd. Lämningen registrerades under en inventering av vattenanknutna kulturmiljöer inom projektet Kulturmiljö och vattenförvaltning för Södra Östersjöns vattendistrikt.
Enligt flera äldre lantmäteriakter ska Kronobränneriet vid Söderköping ha legat ungefär på denna plats. Området är i dag industrimark. Lämningen registrerades under en inventering av vattenanknutna kulturmiljöer inom projektet Kulturmiljö och vattenförvaltning för Södra Östersjöns vattendistrikt.
Klapperfältet består av vanliga rullstenar och har en svagt välvd yta med en tämligen brant kant i väster, där flera gropar plockats upp och en stengärdsgård lagts. I äldre tradition har fältet antagits vara Romanders hus och fäste, och senare forskare har i stället gissat på ett bronsåldersröse eller en inre skans, tolkningar som numera avfärdas. Klapperfältet kan ha använts som stentäkt till en näraliggande fornborg.
Enligt en lantmäteriakt från 1690 stod här en båtsmansstuga, och en akt från 1789 anger platsen för torpet Gröndal. Marken är i dag hagmark där ett tiotal fruktträd och slånbuskage växer. Lämningen registrerades under en inventering av vattenanknutna kulturmiljöer inom projektet Kulturmiljö och vattenförvaltning för Södra Östersjöns vattendistrikt.
Gravfältet omfattar femton lämningar: fyra högar, elva runda stensättningar och en sentida ringformad vall. En av högarna har södra delen bortschaktad, där skörbränd sten framträder, och en annan är skadad i norr. Den ringformade vallen ligger centralt på fältets högsta punkt och är enligt Edlund troligen resten av en dansbana som en gång stått på backen. I höjdens södra sluttning, mitt för vallen, finns åtta gropar omgivna av vallar.
Minnesstenen är av gråröd granit, 2,3 meter hög och krönt av en bronsurna. På västra sidan sitter en porträttmedaljong i brons med namnet Olof Lagberg, och på östra sidan en bronsplatta med inskriften att vården restes 1923 åt minnet av den svenska vattenläkekonstens fader, doktor Johan Olof Lagberg, intendent vid Söderköpings brunn 1823–1856.
Vid en besiktning 1950 syntes här en båt med grov bottenstock, tre spant och sju skorvade bord under vattenytan i Storån och under markytan i åkern. Båten stack fram ur leran i åbrinken, och timmerrester syntes på flera ställen. Platsen besöktes inte 1979 och läget är ungefärligt.
Lämningen är rund och stensättningsliknande, men kan möjligen vara en naturbildning. Ytan är gropig och ojämn och nästan helt övertorvad, med enstaka stenar synliga och ett par större stenar i mitten. På den växer en tall och några enar.
Gravfältet omfattar femton lämningar: fyra högar, elva runda stensättningar och en sentida ringformad vall. En hög har södra delen bortschaktad, där skörbränd sten framträder, medan en annan är skadad i norr, och de runda stensättningarna är övertorvade. Den ringformade vallen ligger centralt på fältets högsta punkt och är enligt Edlund troligen resten av en dansbana. I höjdens södra sluttning, mitt för vallen, finns åtta gropar omgivna av vallar.
Här hittades en skafthålsyxa, möjligen av grönsten, med närmast rektangulärt tvärsnitt och måtten 17 gånger 7 gånger 6 centimeter, med ett skafthål på 3,5 centimeter i diameter. Yxan förvaras av ägaren T. Lindström vid Wiggeby gård.
Lämningen är en möjlig rund stensättning, övertorvad med några synliga stenar framför allt i kanterna. Södra sidan är klart avgränsad och tämligen brant, medan begränsningen i norr är oklar och västra delen tycks delvis vara bortschaktad. I kanten växer ett par enbuskar, och det är osäkert om det rör sig om en grav.
Intill en brant häll som sluttar mot norr har stenar lagts, tre till åtta decimeter stora. Vid grävning har kol påträffats mellan stenarna och hällen. Uppgiften kommer från T. Lindström vid Wiggeby.
I en häll som sluttar tämligen brant mot väster finns en älvkvarnsförekomst med tolv älvkvarnar. Groparna är tre till fem centimeter i diameter och upp till en centimeter djupa.