Upptäck Sigtuna till fots: 140 sevärdheter med karta, historia och berättelser — en gratis självguidad stadsvandring.
1. Venngarns slott
Slott
Venngarns slott är ett slott som ligger nära Garnsviken ett par kilometer norr om Sigtuna, huvudsakligen uppfört 1670 för Magnus Gabriel De la Gardie i samarbete med arkitekten Jean de la Vallée. Från 1160-talet hade där funnits ett tidigare stenhus, som tillbyggts och byggts om till ett renässansslott under andra halvan av 1500-talet. Huvudbyggnaden är cirka 2 200 kvadratmeter stor och området omfattar totalt cirka 37 hektar mark. Venngarn blev kronogods under Gustav Vasas tid. År 1653 såldes egendomen till Magnus Gabriel de la Gardie, som byggde om Venngarn till ett barockslott. År 1681 reducerade kronan och drog in De la Gardies samtliga slott, utom Höjentorp och Venngarn. Den ruinerade De la Gardie bodde kvar på slottet fram till sin död 1686. Sedan dess har Venngarn antingen varit bostad åt landshövdingar i Uppsala eller varit utarrenderat. 1916 blev det alkoholistanstalt och förvaltningen låg i slottet med dess magnifika trapphall och målade barocktak. Senare ägare blev Lewi Pethrus-stiftelsen. Slottet är byggnadsminne. Enligt en sägen från medeltiden var Venngarn säte för den fiktiva drottning Disa – i mycket baserad på den äldre sägnen om Aslög.
Källa: Wikidata/Wikipedia
2. Steninge slott
Slott
Steninge är ett slott beläget vid Mälarens strand i Husby-Ärlinghundra socken, Sigtuna kommun, Uppland, cirka 1,5 kilometer från Märsta. Slottet uppfördes i slutet av 1600-talet efter ritningar av Nicodemus Tessin den yngre. Steninge slott är stängt för allmänheten men parken är öppen för besök. I stenladan från 1873, idag kallat Steninge Slottsgalleria, inryms flera butiker, handelsträdgård samt ett café med restaurang. Slottet och byggnaderna omkring avgränsades av SCB fram till och med år 2000 såsom en småort med namnet Steninge.
Källa: Wikidata/Wikipedia
3. Signhildsberg
Byggnad
Signhildsberg var före 1600-talet känt som Fornsigtuna. Det är en medeltida kungsgård i Håtuna socken i Upplands-Bro kommun. Den ligger cirka 4 km väster om Sigtuna vid vattenvägen mot Uppsala. Gården nämns redan omkring 1170 i ett påvebrev. Brevet visar att gården tidigare tillhört Sigtunabiskopen. Vid biskopssätets överflyttning till Uppsala blev gården indragen till kronan. Det finns två stora husgrundsplatåer. På dessa har stått treskeppiga hallbyggnader. Vidare finns husgrundsterrasser ovanför yngre järnålderns strandlinje. Det finns också lämningar av bryggor samt en stor hög. Den har tolkats som tingshög. Vidare finns några små gravfält. Man har gjort undersökningar och kunnat datera lämningarna efter Fornsigtuna till vendeltiden (550-800 e.Kr) samt till vikingatiden, fram till omkring år 1000. På platsen torde ha legat en kungsgård med namnet Sigtuna. Detta namn övertogs därefter av Sigtuna stad, som anlades under slutet av 900-talet och uppenbarligen övertog vissa av Fornsigtunas funktioner. Den nuvarande Signhildsbergs herrgård med tillhörande godsegendom ägs inom den grevliga ätten von Essen.
Källa: Wikidata/Wikipedia
4. Erikssunds säteri
Byggnad
Erikssund (tidigare Sundby eller Håtunabo) är en herrgård och tidigare säteri i Sankt Pers socken, Sigtuna kommun. Erikssund är känt för sitt unika Vasarum från 1600-talet. Sedan den 4 september 1998 är Erikssund ett byggnadsminne.
Källa: Wikidata/Wikipedia
5. Haga kyrka
Kyrka
För kyrkobyggnaderna i Haga, Helsingfors, se Norra Haga kyrka och Södra Haga kyrka. Se också Hagakyrkan. Haga kyrka är en kyrkobyggnad som tillhör Sigtuna församling i Uppsala stift. Kyrkan ligger i Haga socken omkring sju kilometer norr om Sigtuna i närheten av Garnsviken som är en del av Mälaren.
Källa: Wikidata/Wikipedia
6. Håtuna kyrka
Kyrka
Håtuna kyrka är en kyrkobyggnad som tillhör Bro församling i Upplands-Bro kommun och Uppsala stift. Fram till 2010 hörde kyrkan till Håtuna församling som därefter uppgick i Bro församling. Kyrkan ligger på sluttningen av en ås vid länsväg 269 som är gamla landsvägen Stockholm-Häggeby-Skoklosters kyrka. Under medeltiden hade kyrkan förbindelse med Mälaren då Håtunaviken sträckte sig längre in i landet. Här låg det gamla konungasätet Håtuna som 1311 såldes till Uppsala domkyrka av konung Birger.
Källa: Wikidata/Wikipedia
7. Håtunaholms säteri
Byggnad
Håtunaholm eller Håtuna är en herrgård och tidigare kungsgård vid Mälaren, i Håtuna socken i Uppland. Gården Håtuna, som ursprungligen bestod av den gamla Håtuna by och var kungsgård sedan folkungatiden, var skådeplats för Håtunaleken 1306. Enligt Sofie Adlersparre i Antikvarisk tidskrift för Sverige ärvdes gården från kung Valdemar Birgersson av Sverige till hans dotterson Valdemar av Holstein (död 1308), och 1311 såldes den till Uppsala domkyrka, reducerades till kronan 1527 och friköptes som frälsegård 1642 varvid den gavs namnet Håtunaholm. Byggnaden avbildades i Suecia-verket 1694. Den har sedan varit i många olika adliga familjers ägo, bland annat Hildebrand och Posse. Gården omfattade i början av 1900-talet 280 hektar mark. Den byggnad som avbildas i Suecia antiqua var i början av 1900-talet ersatt av en annan. Det byggdes sannolikt av tegel från Eriksunds gård mittemot. Det påkostade bygget kan förklaras av att byggherren, friherren och generalmajoren Fabian Berendes, liksom Carl Gustaf Wrangel på det närbelägna Skokloster, ville visa sitt inflytande samt understryka gårdens historiska betydelse. Emellertid förefaller det som om det i senare tid inte fanns ekonomiska förutsättningar för att underhålla den stora stenhusbyggnaden som fick förfalla och senare revs, troligen efter en brand. Liknande exempel från 1500-talet är Räfsnäs kungsgård i Södermanland, Jakobsköldska Idingstad i Östergötland och Ekebyhov i Uppland. I samtliga fall byggdes intill den gamla gårdsplatsen något mindre herrgårdsbyggnader i trä som har bevarats till vår tid. Under andra världskriget var första lätta bataljonen samt ett pionjärkommando i Den Danske Brigade, en brigad om cirka 5 000 man bestående av danska flyktingar och militärer, förlagda vid Håtunaholm.
Källa: Wikidata/Wikipedia
8. Mariakyrkan
Kyrka
Mariakyrkan är en av kyrkorna i Sigtuna församling i Uppsala stift och den äldsta byggnaden i Sigtuna som fortfarande är i bruk. Den tillhörande klockstapeln från 1700-talet eldhärjades under morgonen den 30 juni 2016. Vissa källor anser klockstapeln vara daterad redan till 1608. Den har återuppbyggts på samma plats, en höjd i närheten av Sankt Lars kyrkoruin.
Källa: Wikidata/Wikipedia
9. Sankt Olofs kyrkoruin
Kyrka
Sankt Olofs kyrkoruin är en kyrkoruin i Sigtuna. Den ligger på kyrkogården väster om Mariakyrkan i Sigtuna i den dåtida stadens östra utkant. Kyrkan har en byggnadshistoria som starkt påminner om den näraliggande Sankt Pers kyrka, de är ungefär samtida. I första omgången omkring år 1100 byggdes centraltorn, kor och tvärskepp. I ett senare skede tillkom långhuset som dock byggdes med reducerad längd. Alldeles intill kyrkoruinen finns en källa som troligen har samband med kulten kring kyrkans skyddshelgon Olof den helige. Vid undersökningar sommaren 2005 inne i Sankt Olof påträffade arkeologer djupt under golvet grunden till en äldre stenkyrka.
Källa: Wikidata/Wikipedia
10. Sigtuna museum
museum
Sigtuna museum, tidigare Sigtuna Fornhem, är ett kommunalt museum vid Lilla torg vid Stora gatan i Sigtuna. Museet ligger på den tomt där den första kungsgården byggdes vid slutet på 900-talet. Sedan 2016 är verksamhetens namn Sigtuna museum & Art och omfattar även ansvar för konst i Sigtuna kommun.
Källa: Wikidata/Wikipedia
11. Olov Hartmans studiokyrka
Kyrka
Olov Hartmans studiokyrka är en kyrkobyggnad som tillhör Sigtuna församling i Uppsala stift. Kyrkan stod tidigare i östra delen av Sigtuna. Numera flyttad till en placering bredvid Mariakyrkan, Sigtuna
Källa: Wikidata/Wikipedia
12. Valsta kyrka
Kyrka
Valsta kyrka är en kyrkobyggnad som tillhör Valsta församling som ingår i Märsta pastorat, Uppsala stift. Kyrkan ligger vid torget i centrum av bostadsområdet Valsta i Märsta.
Källa: Wikidata/Wikipedia
13. Håbo-Tibble kyrka
Kyrka
Håbo-Tibble kyrka är en kyrkobyggnad som tillhör Bro församling i Uppsala stift. Fram till 2006 hörde kyrkan till Håbo-Tibble församling som därefter uppgick i Bro församling. Kyrkan är omgiven av en kyrkby och ligger vid den gamla häradsvägen mellan Stockholm och Skoklosters slott. I trakten finns runstenar försedda med korstecken, som vittnar om att kristendomen kom hit redan under 1000-talet.
Källa: Wikidata/Wikipedia
14. Sigtuna fyr
Torn
en fyr i Mälaren i Sigtuna kommun
Källa: Wikidata/Wikipedia
15. Flottvikens fyr
Torn
en fyr i Mälaren i Sigtuna kommun
Källa: Wikidata/Wikipedia
16. Kapell
Kyrka
kapell i Sigtuna kommun
Källa: Wikidata/Wikipedia
17. REKTORSBOSTAD
Byggnad1920–1929
Byggnaden är en rektorsbostad i Sigtuna, uppförd under 1920-talet. Den är registrerad i Bebyggelseregistret hos Riksantikvarieämbetet. Underlaget är kortfattat och innehåller inga närmare uppgifter om husets utformning.
Byggnaden är en skolbyggnad i Sigtuna som uppfördes 1917. Den är registrerad i Bebyggelseregistret hos Riksantikvarieämbetet. Några ytterligare uppgifter om huset finns inte i underlaget.
Byggnaden bär namnet Refugium och uppfördes 1923 i Sigtuna. Den är registrerad i Bebyggelseregistret hos Riksantikvarieämbetet. Underlaget rymmer inga närmare uppgifter om husets funktion eller utseende.
Byggnaden benämns Ekumeniska och uppfördes i Sigtuna någon gång mellan 1929 och 1939. Den är registrerad i Bebyggelseregistret hos Riksantikvarieämbetet. Några fler detaljer om huset framgår inte av underlaget.
Rådhuset uppfördes på initiativ av borgmästaren Erik Kyhlman och stod färdigt 1744, då det ersatte ett äldre och redan bofälligt rådhus från 1667 på samma plats. Klocktornet från det gamla huset flyttades över till nybyggnaden, som restes i timmer och till stora delar bevarar sin ursprungliga karaktär. Byggnaden är liten och kompakt, uppförd i en våning med ett voluminöst mansardtak av tegel och ett öppet klocktorn mitt på taket, och fasaderna är klädda med ockragul locklistpanel. I rådhussalen märks bland annat snidade barockstolar och en tavelsamling, och huset restaurerades 1925.
Byggnaden är ett bostadshus i Sigtuna, uppfört någon gång mellan 1770 och 1829. Det är registrerat i Bebyggelseregistret hos Riksantikvarieämbetet. Underlaget innehåller inga ytterligare uppgifter om huset.
Tilkyrkan är en kyrka i Sigtuna som uppfördes 1979. Den är registrerad i Bebyggelseregistret hos Riksantikvarieämbetet. Några närmare uppgifter om byggnaden finns inte i underlaget.
Byggnaden är ett bibliotek i Sigtuna som uppfördes 1935. Det är registrerat i Bebyggelseregistret hos Riksantikvarieämbetet. Underlaget rymmer inga fler detaljer om huset.
Gravfältet består av fem fornlämningar, en hög och fyra runda stensättningar. Högen i väster är sju meter i diameter med en tydlig mittgrop, medan stensättningarna är övertorvade med enstaka stenar i ytan. Längs den södra och östra kanten löper en sträng av block och röjningssten, och de röjda ytorna mellan anläggningarna tolkas som tidiga brukningsytor, varför ett par av stensättningarna kan vara äldre röjningsrösen. Även norr om gravfältet syns flera brukningsspår.
I bergssluttningen ligger en stensamling som kan vara en raserad mur i nord-sydlig riktning. Tolkningen är osäker och underlaget bygger på en rapport från 1992.
Stensättningen är rund och fylld med en övertorvad yta där enstaka stenar syns, och kantas av i allmänhet kantställda block. Den är utfallen och skadad, med en bred och djup ränna rakt igenom, och beväxt med slån- och enbuskar. Lämningen är inte alldeles säkert en fornlämning, och en tidigare antecknad lämning från 1949 kunde inte återfinnas i det tätt överväxta området.
Bildningen är oregelbunden och omkring 0,2 meter hög, övertorvad med stenar i ytan och tre över meterstora block i kanten. Form och material talar för att det rör sig om en naturbildning, även om läget vore lämpligt för fornlämningar. Platsen är en betesröjd glänta med vildapel i nordväst.
Lämningen omfattar en udde med eget namn. Två tillhörande poster har antingen utgått eller överförts till Sigtuna socken. Underlaget är i övrigt knapphändigt.
Gränsstenen av röd kalksten är omkring en meter hög och rest i ett stenröse. På sydöstsidan bär den inskriften SIGGE THUNA AO 1667 och på nordvästsidan WENNE GARN AO 1667, och markerar därmed en sockengräns från år 1667.
Lämningen registrerades först som en rund, övertorvad stensättning med gles kantkedja i öster, men vid undersökningar 2016 visade det sig vara ett röjningsröse av glest stenmaterial, delvis lagt och delvis bestående av markfasta stenar. Röset undersöktes och togs bort samma år, och inget av antikvariskt intresse påträffades i de schakt som grävdes intill. Omkring tjugo meter sydost fanns ytterligare ett rektangulärt röjningsröse.
Två stenmurar av stora stenar, vardera omkring fyra meter långa, två meter breda och 0,5 meter höga, är upplagda i upp till fyra varv. Murarna bildar en östlig och en västlig avgränsning av en plan yta, som möjligen varit terrasserad.
Gränsstenen är huggen i röd kalksten, drygt en meter hög och avslutas med en profilerad överdel. På båda sidor sitter en medaljong med årtalet 1666: mot SSV står SIGGETUNA och mot NNÖ WENNEGARN. Ytan runt medaljongerna är räfflad medan själva textfälten lämnats släta. Bortsett från några mindre kantskador är stenen i gott skick.
Vid kyrkogårdsmuren påträffades en byggnadssten som tjänat som hörnsten. Den är av sandsten och bär fortfarande spår av murbruk. Möjligen härrör stenen från Sankt Olofs kyrkoruin i närheten.
Här ligger rester av en industriverksamhet i form av två husgrunder och ett stentorn. Den ena husgrunden är kallmurad av tuktade block, den andra tolkas som en raserad brännugn. Stentornet är närmast runt och byggt på moränryggens branta kant. Marken bär tydliga spår av bearbetning med gropar och diken, och tegelbruket i trakten kan höra samman med platsen.
Platsen är registrerad som en klosterlämning i Sigtuna. Underlaget är begränsat och inte kvalitetssäkrat, vilket innebär att närmare uppgifter om anläggningens omfattning och historia saknas.
I den branta västgaveln på Sankt Olofs kyrkoruin sitter ett inmurat runstensfragment i gråsten, U 385. Kyrkan har ett treskeppigt kor med absid, ett kort långhus och ett mäktigt torn över korsmitten, och den dateras sannolikt till tidigt 1100-tal. Redan på 1500-talet stod byggnaden förfallen. I den delvis raserade västmuren finns även ett fragment av en runsten rest efter Grimulv, jämte flera flyttade runstensdelar.
Minnesstenen är av gråsten, cirka 0,8 meter bred vid basen och avsmalnar uppåt, med en avrundad och något skadad överkant. Inskriften lyder HÄR STOD SANKT NIKOLAI KYRKA. Uppgifterna om platsen är inte kvalitetssäkrade.
På platsen påträffades resterna av fyra till fem skelett år 1977. De kom fram när Kjell Sundström schaktade för en vattenledning vid en garagenedfart. Ett av kranierna finns dokumenterat på foto, medan de övriga låg något västerut.
Husgrunden har syllstenar bevarade längs de norra och östra kanterna, medan en berghäll bildar gräns i väster. I den södra delen ligger ett spisröse av sten, och en av kantstenarna har ett borrhål. I fyllningen finns tegelflis.
På platsen har det legat ett glasbruk som numera är borttaget. När man grävde grunder för villor hittades glasskärvor och klumpar av smält, delvis förslaggat glas. Öster om glasbruket ska det enligt uppgift även ha funnits en såg. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Runstenen är av gråsten och har en pyramidformad kropp med två breda och två smalare sidor. Ornamentala slingor löper åt söder och öster, men runorna finns bara på östsidan. Runorna är fem till åtta centimeter höga och stenen har beteckningen U 393. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Stensättningen är rund, omkring fem meter i diameter och 0,3 meter hög, med en lätt mossbevuxen fyllning av sten. Delar av kantkedjan är bevarade, och i mitten finns en insjunkning. Vid inventeringen låg ris och grenar efter avverkning över graven; dessa togs bort. Anläggningen anvisades av Sigtuna Orienteringsklubb genom ordföranden Åke Forsman. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Gravfältet mäter ungefär 80 gånger 8 meter och rymmer omkring sexton fornlämningar. Fem av dem är kvadratiska stensättningar och ett elvatal är runda. Flera har bevarade kantkedjor, och en del har mittgropar eller insjunkningar. Några anläggningar är svåra att bestämma och kan vara rektangulära. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
På platsen ligger en övertorvad husgrund vars exakta storlek är osäker eftersom den belamrats med röjningssten. Söder om grunden finns ett röjningsröse, och omkring 50 meter sydväst ligger ytterligare två sentida rösen. Lämningarna ligger i en östsluttning ovanför tidigare åkermark.
Vid stranden ligger en möjlig rund stensättning med tydlig kantkedja, och strax intill en stensamling av oklar karaktär. I sluttningen finns ett större område med ett elvatal stensättningsliknande lämningar, både runda och närmast fyrkantiga. De flesta bedöms vara anlagda för badgästernas trevnad, men eftersom läget passar en farled bör det inte uteslutas att någon kan vara en verklig fornlämning.
Väghållningsstenen är av gråsten och omkring 0,8 meter hög, med framsidan vänd mot sydväst. De övre kanterna är rundade och något skadade. Stenen står rest i ett röse av sten.
Här fanns tidigare ett stensträngssystem som bildade en hästskoformad båge med öppningen mot norr. Innanför bågen låg två runda, övertorvade stenrösen. Systemet har antagits vara ett befästningsverk. Vid inventeringen kunde inga spår ses; lämningarna revs troligen bort när flerfamiljshus och vägar uppfördes. Två av rösena undersöktes 1925 av E. Floderus och H. Arbman, som endast fann kol, järnspikar och härdrester.
Platsen är registrerad som lägenhetsbebyggelse, det vill säga rester efter en mindre bosättning. Underlaget är knapphändigt och inte kvalitetssäkrat, så närmare uppgifter saknas.
Objektet är en geofysisk observation som framkom med side scan sonar under en marinarkeologisk förstudie av Statens maritima museer år 2007. Vid tillfället besiktigades det inte närmare.
Bebyggelsen består av fyra husgrunder med stensyllar. En av dem har ett spisfundament och en trappsten omgiven av flata stenar, en annan ett stensatt golv. Här finns även en källargrop och en husgrundsterrass byggd av flera stenskift. Vid metalldetektering under utredningen kom bland annat en liten tennkopp, en järnsölja, en luskam av mässing och spikar fram.
På ön ligger flera husgrunder, varav en är uppbyggd som en terrass av kallmurade, kantställda stenar och en annan troligen är en jordkällare. En hålvägsliknande stig leder ner mot stranden. Enligt ortsbefolkningen ska ett värdshus ha legat här. M. Aschaneus beskrev 1612 en broförbindelse mellan ön och vikens båda sidor, med pålar och stenkistor i vattnet. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Här ligger två stensättningar intill varandra. Den ena är en rest av en rektangulär anläggning i nord-sydlig riktning med delvis bevarad kantkedja. Den andra är närmast rektangulär, ungefär sju gånger tre meter, kraftigt övertorvad och skadad sedan länge. Nypon- och enbuskar växer på båda. Deras status som fornlämning är osäker. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
I Fornhemmets trädgård finns rester efter en kyrka, bland annat profilerade stenar, basstenar och kolonnrester. Enligt uppgift från fil. lic. Mårten Fryklund ska kyrkan ha haft ett bestämt namn, men uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Sankt Pers kyrkoruin består av ett kor med absid, tvärskepp med absider, ett tvåskeppigt långhus och ett mäktigt centraltorn. Korsmitten täcks av ett av landets äldsta kryssvalv, och i väster finns ytterligare ett torn. Den östra delen restes efter kontinentala förebilder och byggandet inleddes troligen under 1100-talets första hälft. Sedan tidigt 1600-tal, då både Sankt Per och Sankt Olof övergavs efter reformationen, har kyrkan stått som ruin.
Vid inventeringen 1979 syntes bara några oregelbundna stenanhopningar som troligen är naturlig morän. Platsen omnämns av M. Aschaneus, som skriver att här funnits en stor grundvall lik en kyrka och att det sagts att en kyrka en gång stått på platsen.
Stensträngen av sten utgår från gravfältet Sigtuna 181:1 och fortsätter mot väster, där den är raserad och skadad av senare tiders odling. Den kom fram vid en särskild utredning år 2010.
Vid Sigtunafjärden fanns två högar som senare fått karaktär av stenpartier snarare än gravhögar. Den ena bar en blomsterplantering, den andra ett stenparti med en gran och en nylagd så kallad fotkedja av strandplockade stenar. Lämningarna kunde inte återfinnas 1979 och togs sannolikt bort vid schaktning för nyare villor. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
I samlingen vid Sigtuna Fornhem och museet ingår fragment av ett sjutal runstenar samt ett omfattande lösfyndsmaterial. Bland fynden märks fem stenyxor, sju slipstenar, kvarnstenar och en mängd järnföremål: dryga fyrtiotalet pilspetsar, tjugofem knivar, sexton yxor och tre svärd. Flertalet är gjorda inom stadens kvarter. Här finns även en samling resta runstenar, bland andra U 389, U 384 och U 395.
Platsen är registrerad som en husgrund från historisk tid. Underlaget är begränsat och inte kvalitetssäkrat, varför närmare uppgifter om lämningen saknas.
Gränsstenen är av röd kalksten och kraftigt skadad; ena halvan är bortslagen och inskriften på den sidan nästan helt borta. Mot norr är stenen däremot oskadad, räfflad och försedd med en inskriftsmedaljong som lyder Wennegarn A o 1667. Texten och utformningen stämmer helt med gränsstenen Sigtuna 50:1. Vid revideringen 1979 låg stenen kullfallen och raserad.
Här påträffades en tunnackig flintyxa, 14 centimeter lång och 305 gram tung. Yxan kom fram vid byggarbetena för radhusen vid Rådman Ledins väg år 2014 och anmäldes av upphittarens dotter. Fyndet förvaras vid Sigtuna museum.
Platsen är registrerad som en hägnad, alltså rester efter en inhägnad. Underlaget är knapphändigt och inte kvalitetssäkrat, så närmare uppgifter saknas.
Stensättningen är rund och 0,4 meter hög, övertorvad med enstaka stenar i ytan. Kantkedjan är delvis bevarad och i mitten anas en grund grop. Intill fanns en annan stensättning, 21:2, som undersöktes och togs bort 1974 och då visade sig vara en naturbildning.
Lämningen är en övertorvad vägbank, bevuxen med buskar och unga träd av framför allt hassel och björk längs kanterna. Vägbanken tillhör den ursprungliga sträckningen av landsvägen mellan Sigtuna och Uppsala.
Stenugnen är fyrkantig och uppbyggd i vinkel mot en lodrät berghäll, som bildar bakre vägg i öster. Öppningen vetter mot väster. En stor flat häll är lagd som tak, med ytterligare två mindre stenar ovanpå, och en skorstensöppning finns i bakkanten mot hällen. Stenarna är inte eldpåverkade.
Gränsstenen är av röd kalksten och omkring en meter hög. Den står i ett gränsröse ungefär två meter i diameter. På östra sidan står med fyra centimeter hög text SIGGE THUNA Ao 1667 och på den västra WENNEGARN.
Gravfältet består av omkring tio runda stensättningar, övertorvade med enstaka stenar i ytan. Tre har delvis bevarad kantkedja och två har mittgrop eller insjunkning, medan flera är otydliga. I söder är gravfältet svårt att avgränsa på grund av en äldre parkanläggning, och ytterligare anläggningar kan finnas vid klockstapeln i nordväst.
Huvudlämningen är en övertorvad vägbank med grunda diken i kanten, där det utanför ställvis ligger mossbevuxna stensträngar efter äldre avbaning. Bankens mellandel är nednött och lätt skålad. Till vägbanken ansluter flera sträckningar, bland annat en tillfartsväg och en numera borttagen väg i åkermarken. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
De två skelettgravarna undersöktes och togs bort när de kom fram vid schaktning för den nya folkskolan i februari 1955. De döda låg orienterade i nordvästlig-sydöstlig riktning med armarna utefter sidorna, och spikar visade att de gravlagts i stora kistor. Gravarna hör troligen till en kristen begravningsplats utan kyrka.
Av gravfältet återstår åtta fornlämningar: fem runda stensättningar, två närmast rektangulära och en möjligen kvadratisk. En av de rektangulära bär en 0,6 meter hög rest sten. Enligt uppgift från skolan undersöktes fyra gravar norr om fältet 1924 när skolhuset byggdes. Senare har gravar skadats av oljeläckage och av en fiberdragning rakt över fältet.
Kyrkolämningen består av grundmurar och en kyrkogård. Vid en efterundersökning 1973, föranledd av ett skelett i en stenkista som kom fram vid ledningsdragning, hittades även kortare grundmurar och en skalmur samt en stensatt terrasskant. Utgrävarna tolkade murresterna som grundmur till Visby klosterkyrka och den undersökta gravkistan som en 1100-talstyp i traditionellt läge söder om kyrkan.
På platsen har det legat ett tegelbruk som numera är borttaget. Vid inventeringen 1979 fanns inga spår kvar, och bruket saknas på de äldre officiella kartorna. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Vid sjön finns en hög som sannolikt är ett äldre skyttevärn samt en bryggrest. I moränbacken ligger en oval förhöjning av sten i varierande storlek, med stolpsteg i söder. Form och stenantal talar för att det rör sig om en naturbildning, men läget motiverar en kontrollundersökning. Vid inventeringen 1979 kunde inget upptäckas på platsen. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Platsen är registrerad som en hägnad, alltså rester efter en inhägnad. Underlaget är knapphändigt och inte kvalitetssäkrat, varför närmare uppgifter saknas.
Här står en gammal träbyggnad med pilasterindelning, mansardtak och takryttare, uppförd 1744. Sydväst om byggnaden, inom kvarteret Handelsmannen, ligger en fyndplats för ett större runstensfragment som påträffades 1958. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Stensättningen är rund med en delvis bevarad kantkedja, och graven är bevuxen med stensöta och högt gräs. Enligt Riksantikvarieämbetets uppgifter undersöktes den 1935, då den visade sig vara plundrad, möjligen redan på 1600-talet. Ett bronsfragment togs ändå tillvara, och graven dateras sannolikt till 800-talet e.Kr. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Lämningen är en husgrund med en spismurkulle i mitten. Den pekades ut av Åke Forsman, ordförande i Sigtuna orienteringsklubb. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Stadslagret täcker stadskärnan i Sigtuna och sträcker sig över en rad kvarter, bland andra Guldet, Tryckaren, Sankt Gertrud, Kammakaren, Stora Torget, Handelsmannen och Humlegården. På sina ställen är kulturlagret upp till 3,5 meter tjockt.
Gränsstenen är av röd kalksten och omkring en meter hög. Den står i ett välbevarat röse av sten. Stenen är vågrätt spräckt på mitten men noggrant lagad. Inskriften är tydlig på den norra sidan men bortvittrad på den södra; texten anger Sigge Thuna respektive Wennegarn med årtalet 1667. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
På platsen stod en ovanligt ståtlig en, som över marken var försedd med ett sammanhållande järnband. Trädet togs bort år 1978. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Lämningen utgörs av en övertorvad vägbank med grunda diken i kanten, där mossbevuxna stensträngar efter äldre avbaning ställvis ligger utanför. Mellandelen är nednött och lätt skålad. Till banken ansluter flera vägsträckningar, bland annat en tillfartsväg och en numera borttagen väg i åkermarken. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Platsen är registrerad som ett gränsmärke. Underlaget är begränsat och inte kvalitetssäkrat, varför närmare uppgifter om stenen och dess inskrift saknas.
Lämningen är en vallbildning omkring 0,6 meter hög med sten i ytan. Marken öster och söder om vallarna har röjts stenfri och har ett grunt dike, vilket talar för att vallarna till stor del innehåller odlingssten. Den största kan vara en naturlig vall som byggts på. Den ligger några meter öster om Sigtuna 240:3.
96. Trefaldighetskällan, Naturföremål/-bildning med bruk, tradition eller namn
fornminne
Trefaldighetskällan är en grund källa vars öppning är kantad med små, ungefär kvadratiska stenar, omkring tio centimeter stora. Enligt uppgift lades stenarna dit för att hindra barn från att falla i vattnet. Vägen som löper nordväst om källan, intill villabebyggelsen, bär namnet Källvägen och påminner om platsens funktion.
På platsen finns lämningen efter en husgrund från historisk tid. Någon utförlig beskrivning har inte upprättats, och uppgifterna i registret är inte kvalitetssäkrade. För den som vill veta mer hänvisas till inventeringsboken.
Här löper resterna av en gammal vägbank, upp till tre meter bred och omkring en kvarts meter hög. Banken är övertorvad och ställvis överlagrad av den nuvarande vägen, vilket gör den otydlig. Den bryts av vid två senare vägar, och platsen är bevuxen med lövsly.
Enligt traditionen ska ett kapell ha stått där det nuvarande elevhemmet ligger, och just därför bär hemmet namnet Göransgården efter S:t Görans kapell. Väster och sydväst om byggnaden ligger undanflyttade stenar av skiftande storlek som möjligen kan vara grundstenar eller andra byggnadsrester, men några säkra lämningar finns inte. Platsen nämns redan av Martin Aschaneus i hans beskrivning av Sigtuna från 1612.
Gränsmärket utgörs av ett röse av skarpkantade och rundade stenar med en rest hjärtsten i mitten och fyra större block i den västra kanten. Ungefär tio meter rakt söder om röset, i samma gränslinje, ligger en flat sten upplagd på fyra mindre stenar. Denna tolkas som en möjlig visare, en riktningsmarkör mot själva gränsröset.
På ön finns flera lämningar: en husgrund av kantställda, kallmurade stenar upplagda till en terrass, intill den en mindre grund som troligen är en jordkällare, och en hålvägsliknande stig ner mot stranden. Enligt ortsbefolkningen ska ett värdshus ha legat här. Martin Aschaneus beskrev 1612 en broförbindelse över viken, och han uppgav att pålar, bomärken och stenkistor kunde ses på båda sidor om holmen.
I samlingarna vid Sigtuna Fornhem och museet ingår fragment av ett stort antal runstenar, bland dem U 398 till U 404, samt en runstenssamling där bland annat U 389, U 384, U 395 och U 396 ingår. Till lösfynden hör stenyxor, slipstenar, kvarnstenar och en mängd järnföremål som pilspetsar, knivar, yxor och svärd. Flertalet av fynden har gjorts inom stadens gamla kvarter, som Trekanten, Humlegården och Kammakaren.
Platsen är upptagen i fornminnesregistret men saknar närmare beskrivning. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan vara ofullständiga. Mer information kan sökas i inventeringsboken.
Lämningen är en närmast rund, låg stensättning, övertorvad med enstaka stenar i ytan och en större sten mitt i. En kantkedja av rest sten kan anas, men den är delvis bortbruten i väster. Från platsen öppnar sig en vid utsikt över Sigtunafjärden mot norr och öster, och läget talar för att det rör sig om en fornlämning, även om det grova blockmaterialet och den oregelbundna formen väcker viss tvekan.
Ett röse finns registrerat på platsen, men någon närmare beskrivning har inte upprättats. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan vara ofullständiga eller inaktuella. Ytterligare information kan finnas i inventeringsboken.
Gränsstenen är rest av röd kalksten, drygt en meter hög, med profilerad överdel och inskrift i en medaljong på var sida. Mot sydsydväst läses SIGGETUNA och mot nordnordost WENNEGARN, båda med årtalet 1666. Ytan runt medaljongerna är refflad medan de själva är släta, och stenen är i övrigt välbevarad. På båda sidor om landsvägen, i gränsens förlängning, står dessutom två huggna fyrkantiga stenar.
På platsen finns lämningen efter en husgrund som daterats till förhistorisk eller medeltida tid. Någon utförlig beskrivning saknas, och registrets uppgifter är inte kvalitetssäkrade. För ytterligare uppgifter hänvisas till inventeringsboken.
Lämningen utgörs av resterna av en brygga, synlig som två pålar som skjuter upp ur vattnet. Nordost om pålarna bildar stranden en liten vik. En stock som ligger i närheten kan möjligen ha ingått i själva bryggkonstruktionen.
Här ligger en torplämning bestående av en husgrund från sen tid. I husets mittparti, längs den östra långsidan och något mot norr, finns en kulle efter en brandmur. Kullen innehåller tegel och markerar var eldstaden en gång stod.
På platsen finns en hålväg, ett nedslitet vägspår, som är känd genom en kartmarkering. Någon närmare beskrivning har inte gjorts. Lämningen påträffades vid en arkeologisk utredning år 2004.
Lämningen är en oregelbunden, röseliknande hög av rundade stenar, upp till drygt en halv meter hög och med ett par gropar. Den har delvis karaktär av fornlämning, men bedöms troligen vara upplagd i sen tid av skolbarn med sten hämtad från det närliggande stenfältet. Otto von Friesen uppfattade den 1922 som ett gravfält.
Formationen är en ändmoränrygg, upp till ett par meter hög, med synliga block i ytan. I den södra kanten finns spår av en ytlig täkt där material tagits ut. Några meter nordost därom ligger en gammal, förfallen tennisbana.
Lämningen är resten av en bogårdsmur, i den norra delen sammansatt av två murar som möter varandra i vinkel. Murarna är byggda av grå sten i skiftande storlek och är övertorvade; den ena löper omkring fyrtio meter medan den kortare är otydlig och närmast stensträngsliknande. I området mellan murarna och byggnaderna finns förhöjningar i marken som kan vara ytterligare murrester, men vid besiktningen 1979 kunde inga säkra spår bekräftas.
Röjningsröset är runt, omkring fem meter i diameter och en knapp halvmeter högt, byggt av stora stenar. Öster och söder om röset är markytan röjd och stenfri, med ett grunt dike i söder. Röset hör samman med intilliggande fornlämningar i området och ligger några meter söder och väster om dem.
Lämningen är en stenmur upplagd av sten och block, i väster lagd mot en bergslänt och i öster avslutad mot en fuktig surdragskant. Muren är troligen delvis utrasad men har från början varit väl upplagd. Dess ålder är okänd.
Lämningen tolkas som en möjlig stenkrets, närmast rektangulär och bestående av fyra resta hällar. Uppgifterna är knapphändiga och inte kvalitetssäkrade. För mer information hänvisas till inventeringsboken.
Vid Mariedal finns en torplämning med en husgrund från sen tid samt en jordkällargrund. Längs husgrundens östra långsida ligger två tegelhaltiga kullar efter brandmurar, en i vardera husets hälft. Ett par meter söder om husgrunden finns den övertorvade jordkällaren, med ingång mot öster och ett hål i taket i den västra delen.
På botten finns en fartygslämning som upptäcktes med hjälp av side scan-sonar. Fyndet gjordes vid en arkeologisk förstudie utförd av Statens maritima museer år 2007. Någon närmare beskrivning av vraket finns inte i registret.
Lämningen framstod som en rund, övertorvad stensättning med kantkedja av rest sten och en antydan till mittgrop. En närliggande stensättning i samma område undersöktes och togs bort 1974 och visade sig då vara en naturbildning. Också denna anläggning bedöms därför sannolikt vara naturligt tillkommen snarare än en verklig grav.
Här fanns tidigare ett stensträngssystem av stora stenar som bildade en hästskoformad båge med öppningen mot norr, och inom bågen låg två övertorvade stenrösen. Systemet har antagits vara ett befästningsverk. Ett par av rösena undersöktes 1925 av E. Floderus och H. Arbman, varvid endast kol, järnspikar och härdlämningar framkom. Lämningarna är numera borta, sannolikt bortröjda vid uppförandet av flerfamiljshus och vägar.
Platsen är en fyndplats där skelettrester av människa har påträffats tillsammans med rester av en kista och spikar. Uppgifterna är knapphändiga och inte kvalitetssäkrade. Ytterligare information kan sökas i inventeringsboken.
Lämningen är en fossil åkermark med ett odlingslager av brun till brungrå silt som innehåller tegel, rödgods och porslin, och den syns även på den äldre häradskartan. I norr och centralt i området ligger ett par oregelbundna röjningsrösen av stora stenar. Öster och norr om åkern framkom två åkerdiken, varav det norra möjligen kan vara en del av en hålväg. Lämningen dokumenterades vid en särskild utredning 2010.
Ett gränsmärke finns registrerat på platsen, men någon närmare beskrivning har inte upprättats. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan vara ofullständiga. Mer information kan finnas i inventeringsboken.
Inom området finns industrilämningar bestående av två husgrunder och ett stentorn. Den ena husgrunden är övertorvad med spritt tegel i ytan och en kallmurad grundskoning av tuktade block, medan den andra, med murar av kallmurad sten, troligen är en raserad brännugn. Det närmast runda stentornet är byggt på moränryggens branta nordkant och har knappast samband med tegelbruket. Marken bär kraftiga spår av bearbetning i form av gropar och diken.
På platsen ska enligt uppgift ett glasbruk ha legat inom ett ungefärligt angivet område, numera borttaget. Vid grundgrävningar för villor har man påträffat glasskärvor och klumpar av smält, delvis förslaggat glas. Intill och öster därom uppges också en såg ha funnits.
En hägnad finns registrerad på platsen, men någon närmare beskrivning har inte upprättats. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan vara ofullständiga eller inaktuella. Ytterligare information kan sökas i inventeringsboken.
Lämningen är en husgrund med en anhopning tegel efter en spismur mitt i grunden. Platsen pekades ut av Å. Forssman, ordförande i Sigtunas orienteringsklubb.
Gränsstenen är av röd kalksten, drygt en meter hög, och står väl bevarad med refflad yta så när som på en medaljong för inskrift på var sida. På den norra sidan läses Wennegarn och på den södra Siggethuna, båda med årtalet 1667. Ytan runt medaljongerna är refflad medan fälten inuti är släta, och stenen har endast smärre kantskador upptill.
Väster om en närliggande fornlämning ska det enligt O. Kylberg vid Sigtuna museer finnas en vallbildning. Läget har endast ungefärligt markerats, och uppgiften bygger på muntlig information snarare än en egen besiktning.
Inom området finns bebyggelselämningar i flera delar: fyra husgrunder, varav en i söder har spismur, och ett sjuttiotal meter längre söderut ytterligare två uthusgrunder. Öster om bebyggelsen ligger ett par åkrar och en delvis stenskodd brukningsväg. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan kompletteras via inventeringsboken.
Här finns en närmast rund, möjlig stensättning med tydlig kantkedja och ett inre av sand, och strax söder om den en stensamling som också kan vara en fornlämning. I den sydvästsluttande moränmarken vid badplatsen ligger ett drygt tiotal stensättningsliknande lämningar, de flesta runda och några fyrkantiga, med yttre kantstenar. Flertalet gör ett sentida intryck och är troligen anlagda för de badandes trevnad, men det kan inte uteslutas att någon är en verklig fornlämning.
Lämningen är en otydlig, närmast rund stensättning, delvis övertorvad och med en grop i mitten. Vid grävning i anläggningen ska markägaren, överste Turesson, ha funnit järnnitar och brända ben. En stensättning som registrerades vid inventeringen för ekonomiska kartan 1951 kan inte längre återfinnas, och på krönet syns numera endast spridda block.
Av kyrkan återstår i dag ruinen efter tornet, byggt av gråsten med senare inslag av tegel. Söder och sydöst om ruinen syns enstaka stenar i markytan, och strax öster om den ligger flera fragment av en kolonnbas samt en övertorvad förhöjning. Ett stycke norr om ruinen, vid en garagenedfart, påträffades 1977 fyra till fem skelett vid schaktning för en vattenledning.
134. Kämpastenen, Naturföremål/-bildning med bruk, tradition eller namn
fornminne
Kämpastenen är ett stort block, närmare tre meter högt, med egen tradition. Sägnen omtalas av Martin Aschaneus, som berättar att en värnbom eller kätting ska ha spänts vid stenen mellan uddarna i sundet. Han menade det troligt att en bro en gång stått på stenkistor över djupet, och att spärren hindrade båtar från att passera under den.
Vid en arkeologisk förundersökning 2002 föreslog Sigtuna Museum att S:t Görans hospital och kapell kan ha legat här, en tolkning som byggde på kartöverlägg och historiska källor. Enligt skriftliga uppgifter ska skelett ha framkommit inom området vid dikning på 1600-talet, möjligen från hospitalets kyrkogård. På en karta från 1857 finns dessutom en ruin utmärkt som kan vara resterna av hospitalsbyggnaden. Sigtuna hospital nämns första gången i skriftliga källor år 1278.
Inom området finns en gravgård orienterad i väst-nordvästlig riktning. Vid en arkeologisk förundersökning 2007 påträffades fyra gravar i schakt inom platsen. Dateringen pekar mot sent 900-tal eller tidigt 1000-tal.
På platsen påträffades två stenyxor, varav den ena med skafthål, vid schaktning för en ekonomibyggnad 1939 under golvet i en äldre loge. Yxorna kom till direktör Göransson på Venngarn tillsammans med andra bruksföremål. Ett järn- eller möjligen bronsföremål togs samtidigt om hand av en besökande patient.
St. Pers kyrkoruin utgörs av en mäktig korskyrka med kor och absid, tvärskepp, tvåskeppigt långhus och ett stort centraltorn, där korsmitten täcks av ett av landets äldsta kryssvalv. Kyrkans östra del, uppförd efter kontinentala förebilder, började sannolikt byggas under 1100-talets första hälft. Sedan reformationen, då både St. Per och St. Olof övergavs, har kyrkan stått som ruin från 1600-talets början. Runt om syns spår av grundmurar och en låg stenmur, troligen rester av kyrkomuren.
Fornborgen ligger skyddad av tämligen branta stup i väster, söder och sydöst, medan den i norr och öster avgränsas av en delvis jordblandad stenvall byggd av stora, delvis skarpkantade stenar. I norr och öster finns två öppningar som ursprungligen var ett par meter breda men nu är igenrasade. Utanför vallen syns ett par otydliga strängar som antingen är nedrasat material eller rester av yttre murar.