1. Kila kyrka
Kyrka
Kila kyrka är en kyrkobyggnad som tillhör Kila församling i Västerås stift. Kyrkan ligger i Kila socken en halvmil sydväst om Sala.
- Källa: Wikidata/Wikipedia
Den fullständiga guiden låses upp när du angett din e-post. Det tar tio sekunder och är gratis.
Upptäck Sala till fots: 218 sevärdheter med karta, historia och berättelser — en gratis självguidad stadsvandring.
Kila kyrka är en kyrkobyggnad som tillhör Kila församling i Västerås stift. Kyrkan ligger i Kila socken en halvmil sydväst om Sala.
Aguélimuseet är ett svenskt konstnärsmuseum i Sala. Museets har en stor samling med 32 målningar samt skisser av Ivan Aguéli, vilken donererats av stadsläkaren i Sala Carl Friberg (1865-1949) till Nationalmuseum för deponering på Aguélimuseet. Förutom Aguélis verk har museet i sin permanenta samling flera verk av Helene Schjerfbeck och också bland annat målningar av Karl Nordström, Prins Eugen, Sven 'X:et' Erixson, Richard Bergh, Carl Milles, Helmer Osslund, Stellan Mörner, Henri de Toulouse-Lautrec, Carl Wilhelmson, Edvard Munch, Karl Isakson och Carl Kylberg. Museet, som drivs av den ideella Sala Konstförening, invigdes 1961 och har sina lokaler sedan 2007 i kulturkvarteret Täljstenen i Sala.
Kristina Kyrka är en kyrkobyggnad som tillhör Sala församling i Västerås stift. Den ligger i Sala kommun och är Sala stadskyrka.
Norrby kyrka är en kyrkobyggnad som tillhör Norrby församling i Västerås stift. Kyrkan ligger i Norrby socken i Sala kommun, Västmanlands län (Uppland). Strax väster om kyrkan ligger Sagån som här utgör gräns mot landskapet Västmanland.
Sala sockenkyrka är en kyrkobyggnad som tillhör Sala församling i Västerås stift. Kyrkan ligger i nordöstra utkanten av tätorten Sala, väster om Sagån.
Stora torget är ett kvadratiskt, kullerstensbelagt torg i Sala. Vid torgets norra sida ligger Sala rådhus och kommunhus. Söder om torget ligger gallerian Sala torg.
Bostadshuset uppfördes 1958 och ligger i Sala. Det finns upptaget i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Någon utförligare beskrivning finns inte i underlaget.
Detta bostadshus i Sala uppfördes 1902. Byggnaden är registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Ytterligare uppgifter saknas i underlaget.
Byggnaden är ett avträde, alltså ett äldre utedass, uppfört kring 1900 i Sala. Den finns upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Mer detaljerad information saknas.
Direktörsbostaden i Sala uppfördes 1829. Byggnaden är en del av gruvmiljön och finns registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Någon närmare beskrivning ingår inte i underlaget.
Bostadshuset stod färdigt 1984. Ritningarna gjordes av Mälarkonsult, medan själva byggandet utfördes av Linds Villa och Bygg.
Byggnaden uppfördes 1945 i Sala, men dess ursprungliga användning är inte utredd. Den finns ändå registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
Denna tvättstuga i Sala uppfördes 1988. Byggnaden är upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Ytterligare beskrivning saknas i underlaget.
Kuskbostaden i Sala uppfördes under 1880-talet. Byggnaden ingår i den historiska gruvmiljön och finns registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Mer utförliga uppgifter saknas.
Bostaden byggdes 1889 för gruvans ingenjör och ligger i Sala. Den är en del av gruvmiljön och finns upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Någon närmare beskrivning ingår inte.
Hotellbyggnaden uppfördes 1967 i Sala. Den finns registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Underlaget innehåller inga ytterligare uppgifter.
Detta bostadshus i Sala byggdes mellan 1960 och 1962. Byggnaden finns upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Mer detaljerad information saknas.
När huset uppfördes 1945 rymde bottenvåningen en läkarmottagning i hörnet, en butik med lager mot Gruvgatan samt bostäder. Under hela byggnaden fanns ett källarplan, och vindsvåningen lämnades oinredd.
Anfarten uppfördes 1870 och tillhör gruvmiljön i Sala. Byggnaden är registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Någon utförligare beskrivning finns inte i underlaget.
Denna förrådsbyggnad i Sala uppfördes 1990. Den finns upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Ytterligare uppgifter saknas.
Bygget ska enligt uppgift ha kostat 375 000 kronor när det genomfördes 1902. Bankens lokaler låg från början på första våningen, och genom åren har flera affärsrörelser haft verksamhet i huset. Bland annat drev Lundbergs Sko & Läderhandel butik närmast hörnet mot torget.
Bostadshuset uppfördes 1935 i Sala. Byggnaden finns registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Mer detaljerad beskrivning saknas i underlaget.
Enligt 1862 års brandstodsprotokoll rymde byggnaden två våningsplan, med stall, vagnslider och fähus på bottenvåningen och foderskullar ovanpå. Här fanns två dörrar, ett par portar och två luckor, med golv och pallar av grovt plank och mellanbotten av brädor. Allt beskrevs som nytt och i gott skick.
Byggnaden har genom åren hyst flera olika kommunala verksamheter. Vid inventeringstillfället fanns här kommunens reproavdelning.
Denna magasinsbyggnad i Sala uppfördes 1924. Den finns upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Underlaget innehåller inga ytterligare uppgifter.
Huset är sammanbyggt med grannfastigheten Gruvfogden 10 och uppfördes 1941 efter ritningar från HSB:s riksförbunds arkitektkontor. År 1983 tilläggsisolerades fasaderna och fick ny beklädnad enligt ritningar från Thersthols Ing-byrå i Göteborg. År 1992 installerade BPA hissar i byggnaden.
Vid uppförandet 1903 rymde byggnaden vagnsbod, verktygsrum, stall med nio boxar och ladugård med 34 bås, samt tvättrum, svinhus, hönshus, redskapsbod och vedbod. Senare inreddes bostad, kontor och utställningslokaler för firman John Anderssons Bil AB.
På platsen stod tidigare ett äldre skjul, som revs inför bygget av carporten. Den nuvarande byggnaden uppfördes 1988.
Byggnaden är ett sop- och källsorteringshus uppfört 2006 i Sala. Den finns registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Ytterligare beskrivning saknas.
Byggnaden uppfördes 1924 som Filadelfiaförsamlingens kyrka i Sala, med en källardel för pannrum och förråd i nordost. Samma år installerades vatten och avlopp av A.B. Ågrens mekaniska verkstad, och 1958 utökades sanitetsanläggningen inför beredskapssjukhus. Under mitten av 1900-talet användes huset en tid som möbellager, och 1975 byggdes det om till biografsalong efter ritningar av arkitekt R. Lööf.
Bostadshuset uppfördes 1905 i Sala. Byggnaden finns upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Mer detaljerad information saknas i underlaget.
Denna förrådsbyggnad i Sala uppfördes 1991. Den finns registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Ytterligare uppgifter saknas.
Byggnaden inrymde en blypress och uppfördes 1889 i Sala. Den ingår i gruvmiljön och finns registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Någon närmare beskrivning finns inte i underlaget.
Turbinhuset uppfördes 1876 och tillhör gruvmiljön i Sala. Byggnaden är upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Mer utförliga uppgifter saknas.
Byggnaden användes som konststigarbostad från och med 1742. Från och med 1799 fungerade den i stället som gruvstigarbostad.
Denna magasinsbyggnad i Sala uppfördes 1899. Den finns upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Underlaget innehåller inga ytterligare uppgifter.
Utöver en carport finns inga ytterligare byggnader på tomten. Carporten används av verksamheten och de boende på granntomten Smeden 18.
Byggnaden inrymmer affär och butik och uppfördes 1975 i Sala. Den finns registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Ytterligare beskrivning saknas.
Enligt en ritning från 1907 rymde bottenvåningen tryckeri, kontor och ett rum. På andra våningen fanns sätteri och redaktion samt ytterligare två rum.
Vid uppförandet 1907 innehöll uthuset vedbodar, kolförråd och avträden samt ett lager för papper. Byggnaden hörde till den intilliggande tryckerimiljön.
Bostadshuset uppfördes 1968–1969. En lokal i källarplanets norra del har hyrts ut sedan användningen ändrades 1978 och åter 1996. Genom åren har här bland annat funnits galleri och antikvariat, en reklamskyltsbyrå samt en lokal för biljardspel.
Klensmedjan uppfördes 1807 och ingår i gruvmiljön i Sala. Byggnaden finns registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Någon närmare beskrivning saknas i underlaget.
Pumpborrningshuset uppfördes 1868 och tillhör gruvmiljön i Sala. Det finns upptaget i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Mer detaljerade uppgifter saknas.
Byggnaden uppfördes efter en nybyggnadsritning från 1937. En inre förändring gjordes 1943, och 1954 tillkom en terrass med ytterligare ett garage under. År 1990 anslöts huset till det kommunala vatten- och avloppsnätet.
Detta uthus i Sala uppfördes 1917. Byggnaden finns registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Ytterligare uppgifter saknas i underlaget.
Byggnaden är en frikyrka eller missionshus som uppfördes 1879–1880 i Sala. Den finns upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Någon utförligare beskrivning ingår inte.
Denna lave, en byggnad över ett gruvschakt, uppfördes 1650 och bär namn efter drottning Christina. Den ingår i gruvmiljön i Sala och finns registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
Byggnaden med gruvstugans stall och lider uppfördes 1857 i Sala. Den tillhör gruvmiljön och finns registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Mer detaljerad information saknas.
Skrädhuset uppfördes 1821 och ingår i gruvmiljön i Sala, där malmen bearbetades. Byggnaden finns upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Någon närmare beskrivning saknas.
Denna garagebyggnad i Sala uppfördes 1987. Den finns registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Ytterligare uppgifter saknas i underlaget.
Byggnaden är en industribyggnad uppförd 1957 i Sala. Den finns upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Mer detaljerad beskrivning saknas.
Detta gårdshus i Sala uppfördes 1935. Byggnaden finns registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Underlaget innehåller inga ytterligare uppgifter.
Marketenteriet uppfördes 1919 och hörde till gruvmiljön i Sala, där det tjänade som matställe för arbetarna. Byggnaden finns upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
Detta uthus i Sala uppfördes 1901. Byggnaden finns registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Ytterligare beskrivning saknas i underlaget.
Byggnaden omnämns i brandförsäkringshandlingar från 1867, då som ett timrat hus. Vid en ombyggnad 1986 efter ritningar av Janus Gorczynski, utförd av Bäckmans Bygg, fick gårdshuset en inglasad veranda.
Innan den nuvarande byggnaden restes låg här en äldre polisstation, sammansatt av hus från två intilliggande tomter som slogs ihop till en. Det nya polishuset uppfördes 1927. Under sent 1900-tal användes lokalerna av kommunens reproavdelning, och vid inventeringen fanns här missbruksenheten Kedjan i bottenvåningen och Lärarförbundets Sala-avdelning en trappa upp.
Byggnaden uppfördes 1974 för administration och ligger i Sala. Den finns registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Någon närmare beskrivning ingår inte i underlaget.
Ett förråd i Sala som färdigställdes 1984. Byggnaden finns med i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
En byggnad i Sala från 1932 vars ursprungliga användning ännu inte är utredd. Den är upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
Ett garage i Sala som uppfördes 1968–1969. Byggnaden ingår i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
På tomten stod tidigare ett uthus från 1881. Det revs när det nuvarande förrådshuset uppfördes 1986.
Byggnaden nämns i ett brandstodsprotokoll från 1859, och det bostadshus som senare inventerats är sannolikt detsamma. En ritning från 1904, signerad John Ericsson, visar en planerad tillbyggnad som troligen aldrig kom till stånd.
Ett sop- och källsorteringshus i Sala som uppfördes 1976. Byggnaden finns i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
Byggnaden tillkom 1962 som en utökning av administrationslokalerna för tryckeriet. Den uppfördes först i en våning med källare men försågs senare med ytterligare en våning.
Ett förråd i Sala som färdigställdes 1982. Byggnaden är upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
En ritning från 1905 visar att ett äldre uthus tidigare låg längs hela tomtens östra gräns. På platsen står i dag ett sop- och källsorteringshus från 1988.
Sala maskinfabrik uppfördes 1889. Byggnaden är registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
Ett bostadshus i Sala som färdigställdes 1984. Byggnaden finns med i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
En bod i Sala som uppfördes 2005. Byggnaden ingår i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
En bod i Sala som uppfördes 1909. Byggnaden är upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
Egendomen började som en bondgård med en mangårdsbyggnad i två våningar samt uthus och magasin. Troligen under 1800-talet byggdes mangårdsbyggnaden på med en våning och fick ett brutet tak. Vatten och avlopp drogs in 1903, då huset rymde fjorton rum – tio boningsrum, tre kök och en tvättstuga – och 1914 installerades tre vattenklosetter.
Ett parkeringshus i Sala som uppfördes 1954. Byggnaden finns i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
En bankbyggnad i Sala som uppfördes 1970. Den är upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
Där kontorsbyggnaden nu står låg tidigare ett magasin. Det revs 1976, några år innan den nuvarande byggnaden uppfördes 1979.
Ett gathus i Sala som uppfördes 1883. Byggnaden ingår i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
Byggnadens uppförandeår är okänt. Den södra halvan har enligt en ritning från 1960 använts som lager, senare verkstad och garage, medan den övriga delen rymt torkanläggning, garage och lager.
En verkstad i Sala som uppfördes 1960. Byggnaden finns med i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
Byggnaden uppfördes 1938 som busstation med vänthall och godsmottagning och ersatte då en äldre station från 1927 vid Fiskartorget. Interiören byggdes om 1965 med ny kiosk, och under en period var stället känt som Lilljas korvkiosk. Efter ombyggnader 1995 och tillkomsten av uteservering 2006 fungerar huset i dag som restaurang och kiosk.
Ett parkeringshus i Sala som uppfördes 1974. Byggnaden är upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
En lagerbyggnad i Sala som uppfördes 1976–1980. Den finns i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
Ett varuhus i Sala som uppfördes 1972–1973. Byggnaden ingår i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
En affärs- och butiksbyggnad i Sala som uppfördes 1977. Den är upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
Huset uppfördes 1901 som epidemisjukhus efter ritningar av arkitekten Axel Kumlin. En invändig ombyggnad och fasadändring med takkupor gjordes 1942 av Nils Grep, och 1948 uppges hemmet ha hyst lindrigt sinnessjuka kvinnor. Balkonger och en altan tillkom under 1950- och 1960-talen, och 1998 gick byggnaden från vårdhem till kontor.
Ett avträde i Sala som uppfördes 1905. Byggnaden finns med i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
Byggnaden hörde till en gård som från början var en bondgård med mangårdsbyggnad, uthus och magasin. År 1914 grävdes en källare på 8x8 meter under magasinet och vatten och avlopp drogs in; ägare var då Charlotta Staberg. I slutet av 1980-talet byggdes ekonomibyggnaden om och användes en bit in på 2000-talet som Ekeby behandlingshem inom psykiatrin, innan den senare gjordes om till lägenheter.
Den första delen av huvudbyggnaden uppfördes 1886 i hörnet Kungsgatan/Trädgårdsgatan, med mejeri i bottenvåningen och bostäder ovanpå. Ägare var då J. Röndell. En högre tillbyggnad med fasad mot Kungsgatan tillkom 1946.
Enligt en ritning av John Ericsson från 1883 rymde huset bland annat badrum, avklädningsrum och bakrum. På arkitektens ritning från 1897 tycks det äldre huset ha inlemmats i en ny och större byggnad, med tillbyggnader främst åt öster och norr samt två verandor mot norr och söder.
Byggnaden uppfördes på 1920-talet i anslutning till idrottsanläggningen. Den har fungerat som entrébyggnad med vändkors och biljettförsäljning.
En skärpning, det vill säga ett mindre försöksbrott efter malm, i Sala. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan vara ofullständiga.
Här ska tidigare ha legat ett tegelbruk, men inga synliga spår finns kvar. På platsen står i dag Sala teknikhus. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
En omkring 60 meter lång fördämningsvall med spettdammsluckor i båda ändarna; på krönet löper i dag en gång- och cykelväg. På vallens sydvästra sida har slagg påträffats, enligt uppgift från smältning av silver. Slaggen antas härröra från den silverhytta som drogs in av Gustav Vasas fogde Olof Johnsson omkring 1535.
En skärpning omkring två meter djup, med högar av skrotsten i norr och öster.
Tre skrotstenshögar från gruvdriften, delvis övertorvade och bevuxna med barrträd. Den nordligaste ligger intill Carl XI:s schakt och gränsar mot det djupa Tistbrottet.
Ett gråbergsvarp, ungefär 0,25 meter högt och uppbyggt av stora stenfragment.
Grunden efter ett lusthus i Sala. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan vara ofullständiga.
Fyndplats för en sländtrissa av täljsten från Sala, skänkt av veterinär H. Hasselgren. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Platsen för en tidigare kvarn; i dag står här en mindre vitmenad stenbyggnad med sadeltak och en kantställd kvarnsten. På ömse sidor om Lillån låg byn Ekeby, uppdelad i Norr Ekeby och Sör Ekeby, med skriftliga belägg som går tillbaka till 1300-talet.
Ett gruvområde med två gruvhål och fyra skärpningar, flera av dem vattenfyllda. Runt om i terrängen finns rikligt med skrotsten. Uppgifterna bygger på inventeringar 1989 och 2016.
Ett kollager av okänd utbredning som påträffades vid en schaktningsövervakning 2023. Det låg drygt en halvmeter under markytan, under flera lager knutna till gruvdriften, och har daterats till medeltid.
Ett gruvhål där berget har rasat ner i gruvan; i botten av rasområdet syns orter och schakt. En bit nordväst om det, nära Knektschaktet, låg tidigare ett schakt kallat Kungsrymningen, som nu är helt igenfyllt och utjämnat.
En minnessten av granit, drygt tre meter hög. Inskriften berättar att Kungliga Västmanlands trängkår vapenövade på Väsby kungsgård åren 1906–1927, och att Salabygdens fornminnesförening reste stenen 1967.
En torplämning med en källargrund och en brunn försedd med gjutjärnspump. Källargrunden är ingrävd i en sluttning och kallmurad invändigt, och kring den har hittats taktegel samt äldre glas- och porslinsskärvor. Platsen anges vara läget för dammvaktartorpet Måns-Ols.
Sala stads galgbacke ska ha legat på Bråsta backar, men exakt var själva galgen stod går inte att fastställa. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
En stenmur som finns utritad som stängsel på en avmätningskarta över Sala gruvjords lägenheter från 1775 och på laga skifte över Salas skogsmark från 1810.
En rundad härd, cirka 0,6 meter i diameter och hårt nedschaktad, med sot och kol i fyllningen. Den påträffades vid en arkeologisk utredning 2025.
En U-formad husgrund med öppning åt nordnordväst, omgärdad av en vall som är omkring en meter bred.
Ett kalkbrott upp till fem meter djupt, bevuxet med blandskog. I närheten finns ytterligare ett kalkbrott och en kalkgruva, båda med sanka bottnar. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
En registrerad lämning i Sala utan närmare beskrivning. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan vara ofullständiga.
En omkring 20 meter lång fördämningsvall med rörlig dammlucka, helt överbyggd av den bro som för Hyttgatan över kanalen. När stationskvarteren norr om Lillån byggdes kring sekelskiftet 1900 rätades ån ut och en parkmiljö skapades, och sannolikt försågs bron då med luckor och betongskibord för att hålla en dammspegel.
En minnessten av gråsten, knappt tre meter hög och huggen på ristningssidan. Inskriften är rest till minne av Nils Samuel Swederus av hans broder och avslutas med en tänkespråksliknande vers om att en mans goda rykte aldrig dör.
Ett stenbrott med en brottyta i öster där två borrhål syns. I sluttningen väster om den ligger kvadratiska, huggna stenblock, och längst i väster finns en grop fylld med skrot och avfall.
Fyndplats för en stenyxa. I början av 1950-talet hittade lantbrukaren Petrus Englund här en yxa utan skafthål, som senare förvarades hos hans dotter i Runhällen. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Otydliga grundrester efter en skyttepaviljong. Det nybildade Skyttegillet invigde här sin första paviljong 1880. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Ett vägmärke av trä – en rund, vitmålad stolpe drygt två meter hög – rest vid ett gammalt vägskäl. Järnband nära toppen bär texten Sahlberget med pilar, och stolpen står där vägen mot Hallsta viker av från vägen mot Sahlbergets gruvor. Den målades om sommaren 1990.
Ett gränsbestämt gruvområde som omfattar en rad äldre gruvhål och schakt, bland dem Torgschaktet, Drottning Christinas schakt och Carl XI:s schakt, tillsammans med skrotstenshögar, uppfordringsanläggningar och husgrunder. Området ingår i en riksintressant miljö med bevarade byggnader från 1600- till 1800-talen, som tjänstebostäder och gruvarbetarbebyggelse, samt ett gruvmuseum.
Ett skyttevärn, cirka tre meter i diameter och en meter djupt, nedgrävt i ett skrotstensvarp och anlagt på 1940-talet. I norra kanten finns en kallmurad stenmur, och åt söder och sydväst ligger högar av skrotsten.
Bebyggelselämningar med en smedjeruin i söder och en husgrund med spisröse av tegel i norr. En bit nordväst om dessa står en rävfälla, ungefär en meter hög och byggd av störar och klenvirke, med en lucka i öster; den är delvis raserad och håller på att förmultna.
Under amanuens E. Nordahls utgrävningar i Sala gruvby 1955–1957 påträffades här fyra skelett orienterade i öst–väst, några omgivna av rester av träkistor och spikar, på vad som är vigd jord. På området syns gropar och en låg jordkulle, och på krönet reser sig ett svartmålat träkors, 3,8 meter högt. Vid korsets fot sitter en stålplatta med inskriften att minnesvården restes 1974 av Silverbergets damklubb. Uppgifterna lämnades av Rut Lindblom, född 1907, från Saladamm.
Här, nedanför och nordöst om det nya vattentornet, låg tidigare festplatsen Solelid med dansbana. På platsen ska det enligt uppgift också ha funnits en minigolfbana. Berättelsen kommer från Per-Anders Eriksson, född 1944, i Sala. Beskrivningen är inte kvalitetssäkrad och uppgifter kan saknas eller vara inaktuella.
Kanalen bär namn efter Jacob Heide, även kallad Jacob van Haijde, som var den förste konstmästaren vid Sala gruva. Den anlades mellan 1593 och 1595 och löpte från Långforsens södra ände fram till gruvan. Stenblock ligger kvar i botten och längs kanterna. Eftersom kanalen inte gav tillräcklig kraft övergavs den snart till förmån för den så kallade Grissbachkanalen.
Enligt en utredning av redaktör A. Lindén låg bytomten nära Bråsta backe intill Nya kyrkogården, där namn som Bråstaplan och Bråstaskolan lever kvar. Vid inventeringen 1989 fanns inga synliga spår. Äldsta kända skrivning är "in Brastun" från 1371. Källor om bergsbruket i Riksarkivet, återgivna av G. A. Granström 1940, nämner små silverhyttor på platsen, och en småskalig teknik utan vattendrag kan ha använts här.
Platsen bär tradition som gårdstomt enligt den äldre inventeringen, men saknar nummer och beskrivning. Den är i dag svår att bedöma sedan jord dumpats här och upplag av grund- och gatstenar tillkommit. Ett stycke öster om husgrundsområdet påträffades en större bit mörk, glasartad slagg som visade sig vara blyfärgad inuti, och prov togs till vara.
Vid schaktningsövervakning framkom en del av en rälsbana. Längs ett cirka nio meter långt parti syntes två parallella, kallmurade stödmurar i ungefär öst–västlig riktning. Utrymmet mellan murarna schaktades ned till omkring 0,5–0,6 meters djup, men den nivå där räls kan ha legat nåddes troligen inte. Något stycke därifrån påträffades senare två parallella rälsskenor med samma orientering som murarna.
Vid det runda gruvschaktet finns i norr rester av en mur byggd av tegel och sten sammanfogad med murbruk, och hålet är inhägnat med ett femsidigt stängsel. Nordost om schaktet ligger grundrester efter en hästvandring med glest liggande kantstenar. Enligt E. Lagergren 1935 rör det sig om den så kallade Två alnars gruvan mellan Trogschaktet och gruvvägen. Uppgifter från gruvkontoret 1985 anger detta som gruvområdets yngsta schakt.
En banvall efter ett industrispår ligger kvar med fyllning av sten, tegelrester och slaggprodukter, och används i dag som ridväg. Ungefär hundra meter öster om västra änden finns ett avbrott där en tidigare bro över Sagån rivits. Spåret gick en gång fram till det gamla tegelbruket och användes för att frakta lera från de många lertagen intill, men ett västligt parti har tagits bort för godsterminal, Sala maskinfabrik och Sala Tryckeri. Lertagen är nu delvis vattenfyllda och igenväxta. Ett stycke söderut finns dessutom ett oregelbundet gruvhål eller stenbrott.
Här finns ett gruvhål eller stenbrott, omkring två meter djupt. Runt om ligger spridd skrotsten. Beskrivningen är inte kvalitetssäkrad och uppgifter kan saknas eller vara inaktuella.
Lämningen utgörs av ett oregelbundet slaggvarp som når upp till omkring tio meters höjd. Slaggen är genomgående gråsvart med delvis roströda inslag och är tung, ställvis fluten. Den vittnar om hyttverksamhet på platsen.
Minnesstenen av svart sten har kvadratiskt tvärsnitt, är 1,25 meter hög och kröns av en porträttbyst. Inskriften hedrar bergshauptman J.H. af Forselles, verksam i Sala 1817–1855, och återger ett citat där han förklarar att han är satt i kungens och kronans ställe. Stenen vilar på en låg fyrkantig sockel.
Vid Dalpersbrottet började man bryta kalk under 1880-talet, och verksamheten upphörde troligen på 1930-talet. Hålet har sedan fyllts igen med byggavfall och liknande. I dag används platsen av kommunen som avstjälpningsplats, och vintertid tjänar den som snötipp.
På slaggvarpets yta har man rensat bort slaggsten och lagt ett mönster i form av en kompassros. I mitten ligger en cirkel av något större stenar, och från den strålar nio rader ut i skilda riktningar. En rad framträder kraftigare än de övriga och löper i nordnordost–sydväst, medan de tänkta kardinalstrecken pekar mot nordväst–sydost och sydväst–nordost. Ingen rad pekar rakt mot norr eller söder, och eftersom rosen anlagts ovanpå varpet är den yngre än detta.
Kvar ligger en banvall efter ett industrispår, fylld med sten, tegelrester och slaggprodukter och i dag använd som ridväg. Omkring hundra meter öster om västra änden finns ett avbrott där en tidigare bro över Sagån rivits. Spåret sträckte sig en gång fram till det gamla tegelbruket och fraktade lera från de många lertagen intill, men ett västligt parti har försvunnit vid anläggandet av godsterminal och industrimark. Lertagen är i dag delvis vattenfyllda och kraftigt igenväxta, och söderut ligger även ett oregelbundet gruvhål eller stenbrott.
Lämningen utgörs av en utflyttad tomt. Beskrivningen är inte kvalitetssäkrad, och uppgifter kan saknas, vara felaktiga eller inaktuella.
Röjningsröset är stenmursliknande och L-format med en liten vinkel åt öster i norr, byggt av stora stenar med ställvis antydan till kallmurning. Vid en utredning 2020 torvades röset av, och då framkom tegelsten samt att konstruktionen överlagrade ett järnrör. Det visade sig därmed vara en modern ansamling av sprängsten snarare än en äldre lämning.
På platsen finns två härdar, vardera omkring 0,4 meter i diameter. De övre delarna har troligen plöjts bort i modern tid, eftersom härdarna saknade fyllning och skörbränd sten och tydliga yttre avgränsningar. Endast koncentrationer av träkol var bevarade och kunde avgränsa anläggningarna. Kol från en av dem daterades till 50 f.Kr.–70 e.Kr., alltså övergången mellan förromersk och äldre romersk järnålder.
Färdvägen utgörs av en parkväg som flankeras av mäktiga lövträd. Beskrivningen är inte kvalitetssäkrad, och uppgifter kan saknas, vara felaktiga eller inaktuella.
Området rymmer flera gruvhål av skilda djup, varav ett fyllt med vatten. Ett av hålen ligger i östra kanten av en bergshöjd och ett annat på en avsats i samma höjds östsydöstra sida, med ett kortare dike i öster. I omgivningarna finns smärre spår av brytning, och nordnordväst om hålen ligger ett stenbrott med skrotsten i söder, öppet mot öster.
Skärpningen är rektangulär och omkring en meter djup med övertorvad botten. Väggarna är lodräta, och i den östra syns borrhål, cirka 2,5 centimeter breda. Öster om skärpningen ligger en varphög av gråsten, upp till omkring 0,6 meter hög.
Längs ett omkring trettio meter långt parti av bäckfårans norra kant förekommer sparsam slagg, gråaktig men även med lättare, mörkare bitar uppblandad med mörk jord. I ravinkantens övre del västnordväst härom finns en liten, grund lämning med gles stenfot och inre fyllning av sten. Platsen anvisades av Joakim Nordlund, Gullvalla, den 18 september 1990.
Lämningen utgörs av en källargrund. Beskrivningen är inte kvalitetssäkrad, och uppgifter kan saknas, vara felaktiga eller inaktuella.
Här hittades en tjocknackig stenyxa av grönsten, som nu förvaras i monter på Väsby Kungsgård, dock utan säkra uppgifter om själva fyndplatsen. På samma markerade plats ska det enligt Per-Anders Eriksson, född 1944, i Sala ha legat ett rödfärgsbruk som senare togs i bruk som barnhem, kallat Dahlems barnhem.
Till kyrkan hör sägnen om Petrus Nilssons underbara räddning vid Norrby kyrka, där en man 1378 antastades och torterades av en tysk herre men räddades av den heliga Birgitta. Vid södra långväggen finns en målad trätavla, och det så kallade Johannesfatet förvaras numera på Statens historiska museum. En golvundersökning 1960, ledd av fil. kand. Eyvind Unnerbäck vid RAÄ, gav fynd av gravar och mynt samt rester av en 1200-talskyrka och möjligen en ännu äldre fas, och kyrkan visade sig stå på urberget. Kring altaret finns tre gravhällar från 1600-talet och en medeltida dopfunt.
Lämningen är en hög av gråbergsvarp med oregelbunden form i både plan och profil, knappt tio meter hög. Ett förundersökningsschakt grävt i högen visade att det finns skrotsten även under dagens marknivå. Det gör det sannolikt att en naturlig svacka har fyllts ut med varpmassor.
Moränhöjden pekas enligt traditionen ut som Sala gruvbys galgbacke. Ett torp vid namn Galgbergstorp ska ha legat i närheten av höjden. Uppgiften kommer från fil. kand. Assar Jansson i Saladamm.
Området rymmer flera kalkgruvor och dagbrott med djup på ett par meter, samt ett igenfyllt större gruvhål omgivet av skrotsten. Nordväst om gruvorna löper en bågformad kalkbergbrant, ett par meter hög, med svaga spår av brytning. Ytterligare ett par mindre brott finns längre västerut.
Gruvhålet är omkring trettio meter djupt och numera vattenfyllt, omgärdat av ett Gunnebostängsel och svåravgränsade, skogbevuxna skrotstensvarpar. Enligt traditionen lät biskop Nils Kettilsson-Whide, även kallad Nicolaus Kellson Albus, från Västerås starta brytningen omkring 1305. År 1703 länspumpades gruvan för att pröva om malm återstod, men den befanns helt utbruten.
Kvarnens sydvästra och äldsta halva är byggd av liggande timmer med brädfodrade knutar och tegeltäckt sadeltak, medan den yngre nordöstra delen är uppförd av brädvirke. Byggnaden är rödfärgad med vita foder och svartmålade dörrar, och en ränna för kvarnhjulet löper längs nordvästsidan med drivvatten från en damm. Norr om dammen finns en långsmal holme och en djup, kallmurad slussränna med lodräta granitväggar, i dag intill sju meter djup. Genom denna sluss forslades malmen från gruvan på kanalsystemet fram till trakten av järnvägsstationen, där den lastades om på hästforor mot Sala hytta.
Gruvhålet är närmast runt och omkring fyra meter i diameter. Det är omgivet av ett drygt en meter högt Gunnebostängsel. Beskrivningen är inte kvalitetssäkrad, och uppgifter kan saknas eller vara inaktuella.
Färdvägen är en promenadväg som följer Sala gruvas vattensystem. Den börjar på nordöstra sidan av Långforsen och löper längs flera fördämningsvallar och kanaler, förbi Mellandammen och Ekeby dammar, och ansluter till äldre vägsträckningar som Trälvägen innan den slutar vid Norra Esplanaden. Vägen växlar i bredd från någon enstaka meter upp till omkring tre meter.
Lämningen är ett skyttevärn med den västra delen närmast rund. Det är nedgrävt i ett skrotstensvarp. Värnet byggdes under 1940-talet.
Inom området finns 216 bebyggelselämningar, bestående av 157 grunder, 26 härdar, fem brunnar, en avloppsledning, ett dike och 26 stensamlingar, av vilka flera tolkas som igenlagda brunnar och överlagda grunder. Grunderna omges av vallar och är ofta nedgrävda. Området kartlades 1944 av Nils Lagerholm och 1957 av G. A. Hellman, flygfotograferades 1954 och undersöktes genom grävningar 1955–1957 under ledning av Else Nordahl, då mynt från Erik av Pommern (1396–1439) till Gustav II Adolf påträffades. Öster om riksvägen Sala–Västerås ligger ett andra husgrundsområde med ett trettiotal källargrunder, gropar, stensamlingar och slagghögar.
Vid schaktningsövervakning framkom ett stolphål i schaktkanten, ännu ej undersökt. Det var stenskott och den bevarade trästolpen var bilad. Läget stämmer överens med en redskapsbod, Kronans tunne- eller redskapsbod, som finns utsatt på en karta från 1675.
På platsen hittades en fragmentarisk stenyxa av grå, tät bergart, 8,5 centimeter lång, 3 centimeter bred och 3 centimeter tjock. Del av en sned, slipad egg är bevarad tillsammans med slipade sidor, medan en längsgående brottyta antyder att minst en tredjedel av föremålet slagits bort. Åkern var i övrigt tom så när som på enstaka slaggbitar.
Lämningen är ett gruvhål som inte är instängslat. Det omges av ett skrotstensvarp. Beskrivningen är inte kvalitetssäkrad, och uppgifter kan saknas eller vara inaktuella.
Över gruvschaktet står en kvadratisk uppfodringsbyggnad, tio meter i sida, rödfärgad med svarta dörrar och gula foder samt en upplysningsskylt. Ett stycke östsydöst om schaktet reser sig ett klocktorn av timmer och trä, likaså rödfärgat med svarta dörrar och gula foder och med väggar av tjärad pärt. Klocktornet uppfördes under 1700-talet.
Lämningen består av en enskiktad stensträng, omkring sjuttio meter lång, av i allmänhet stora stenar, delvis övertorvad och övermossad och beväxt med enstaka lövträd. Den tolkas som en gammal hägnad, och dess norra del har begynnande fornlämningskaraktär. Strax väster om och nedanför strängen ligger en stenskodd terrass som sannolikt avgränsar en gammal odlingsyta.
I parken står en granitsten, 0,74 meter hög, med den svartmålade inskriften att parken anlades åren 1927–1929. Ett stycke nordöst härom finns en järntavla i träram om det så kallade riksträdet, en ornäsbjörk planterad 1986 till minne av FN:s trädår 1985, med samma trädslag planterat vid Stockholms stadshus och i varje svensk kommun. Tavlan berättar att ornäsbjörken upptäcktes vid gården Lilla Ornäs i Dalarna 1767. Ytterligare en minnestavla finns söder om granitstenen.
Färdvägen utgörs av en del av en vägbank, omkring femtio meter lång och tre meter bred. Banken är förhållandevis hög och övertorvad.
Fördämningsvallen är beväxt med lövträd, och på dess krön löper en gång- och cykelbana. Norrut fortsätter vallen mot Långforsen. Beskrivningen är inte kvalitetssäkrad, och uppgifter kan saknas eller vara inaktuella.
Lämningen utgörs av ett område med odlingssten. Beskrivningen är inte kvalitetssäkrad, och uppgifter kan saknas, vara felaktiga eller inaktuella.
Lämningen är en avvattningsränna, ungefär två meter bred och intill en halvmeter djup. Uppgiften härrör från en inventering 2016.
Bildningen är en möjlig hög, intill 0,9 meter hög, med några större jordfasta stenar i ytans centrala och västnordvästra del. Den västra delen har skadats, troligen genom täktverksamhet, och den är beväxt med rönnar, en enbuske och några törnbuskar. Krönläget talar för en fornlämning, medan den något oregelbundna formen talar emot, även om den kan bero på ingreppen.
Området omfattar 216 bebyggelselämningar, bestående av 157 grunder, 26 härdar, fem brunnar, en avloppsledning, ett dike och 26 stensamlingar, av vilka flera tolkas som igenlagda brunnar och överlagda grunder. Grunderna omges av vallar och är ofta nedgrävda. Området kartlades 1944 av Nils Lagerholm och 1957 av G. A. Hellman, flygfotograferades 1954 och undersöktes genom grävningar 1955–1957 under ledning av Else Nordahl. Vid undersökningarna påträffades mynt från Erik av Pommern (1396–1439) fram till Gustav II Adolf.
Gruvhålet är närmast runt och fyllt med vatten. Den västnordvästra kanten är fodrad med liggande stockar, och hålet är inhägnat med staket. Beskrivningen är inte kvalitetssäkrad, och uppgifter kan saknas eller vara inaktuella.
Gruvhålet är omkring 2,5 meter djupt och dess botten är avdelad i tre avsnitt genom två smalare bryggor, med mindre högar av skrotsten i söder, öster och nordost. Väster–sydväst om hålet, i en svacka, ligger en skärpning, cirka fyra meter i diameter och tre meter djup. Skrotsten omger kanten, och skärpningen är delvis fylld med torra stammar och ris.
Prostens källa består i dag av en brunn med betongcylinder och betonglock. I samma hage ska det ha stått ett smörjträd, en tall, som fälldes omkring 1890 och vars bark enligt traditionen användes för att bota engelska sjukan, senast omkring 1870. Uppgifterna kommer från Nordiska museets folkminnessamling.
Lämningen Stenhavet är ett uppflackat skrotstensvarp som till stor del har förts bort. Det består huvudsakligen av stora stenar med inslag av både större och mindre. Beskrivningen är inte kvalitetssäkrad, och uppgifter kan saknas eller vara inaktuella.
Milstolpen av gjutjärn är numera borttagen och var 0,55 meter hög med profilerat överstycke. Under en krona bar den inskriften Oscar II samt uppgiften en halv mil. Den satt på ett postament av tuktade gråstenar, kvadratiskt och sammanhållet av järnkrampor. Enligt Geologiska bladet Sala 1868 flyttades stolpen troligen från en plats mellan kurvorna östnordöst härom.
Färdvägen är en bred, övertorvad vägbank. Den utgör en rest av den gamla landsvägen mot Sala, som passerade genom Norr Kivsta. Banken är borttagen i både söder och norr.
Uppgiften avser Sala Ångbryggeri. På det så kallade Bryggeriområdet, där bryggeriet en gång låg, finns i dag dels ett trevånings bostadshus, dels ett större parkeringshus. Beskrivningen är inte kvalitetssäkrad, och uppgifter kan saknas eller vara inaktuella.
Lämningen består av raserade grunder efter bostadshus och ekonomibyggnader. En husgrund efter boningshuset har ett spisröse i väster, och omkring femton meter söderut ligger en stor grund efter en ekonomibyggnad. I en åkerholme finns en raserad jordkällare av huggen sten, tegel och gjutna cementdelar, och i området centralt två brunnar med cementringar, sannolikt vatten- och avloppsbrunnar från 1900-talet. Platsen är beväxt med lövträd och syrenbuskar.
Det första gruvhålet är igenfyllt och vattenfyllt, tidigare omgärdat av ett stängsel av vajrar fästa i träd, och invid finns spår av en övermossad kallmur; det återfanns inte vid inventeringen 1989. Ungefär trettiofem meter väster härom, söder om vattentornet, ligger ett andra gruvhål, omkring 1,5 meter djupt, med kalkstensskrotsten kring kanten och i hålet. I bergkanten syns ytterligare någon provbrytning.
Vid en arkeologisk utredning påträffades tre bitar yngre rödgods av sentida höganäsproduktion. Fynden gjordes som lösfynd i schakt. De vittnar om verksamhet i sen tid på platsen.
Hägnaden är en stenmur som bryts av en promenadväg. Öster om vägen är muren omkring fem meter lång och väster om vägen omkring fyra meter, i båda fallen cirka 0,6 meter bred. Den utgör rester av en äldre inhägnad.
Bebyggelselämningen består av tre husgrunder och en fruktträdgård i öster. En syllstensgrund efter boningshuset har ett spismursröse i den östra långsidan, omkring 1,5 meter i diameter. Ett tiotal meter mot nordväst ligger en syllstensgrund efter en ekonomibyggnad, och ytterligare cirka fyrtio meter åt nordnordväst en grund efter en ekonomibyggnad med oklar utbredning.
Området rymmer ett vattenfyllt gruvhål, omkring femton meter i diameter och omgärdat av ett Gunnebostängsel, med husgrunder efter gruvbyggnader och talrika varpstenshögar omkring. Nordväst om hålet ligger en övertorvad hästvandring, tretton meter i diameter, med tydlig stenskoning och en stensamling där ett block har en oval grop. Mellan gruvhålet och en husgrund finns en urschaktning med kalkstenar, möjligen rester av kalkbränning eller täkt, och en stödmur i kallmur där zinkblände ska ha brutits. Intill hålet reser sig en utplanad, övertorvad skrotstenshög med en trolig ramp och en källarruin.
Fördämningsvallen är omkring hundratjugo meter lång och intill 1,4 meter hög. På vallen löper en tillfartsväg till ett bostadshus. Den är beväxt med barr- och lövträd.
På platsen finns en bebyggelselämning med en husgrund och rester av hägnadsmurar, beväxt med enstaka lövträd och syrenbuskar. Intill och väster härom ska det enligt uppgift finnas en slaggförekomst av okänd utsträckning, anvisad av Joakim Nordlund, Gullvalla, den 18 september 1990. Bland gruvstugorna nordväst om lämningen uppgavs 1989 finnas svaga spår av tidigare bosättning och äldre grunder, som möjligen har samband med den övriga gruvbyn.
På platsen ligger tre skrotstenshögar, rester av bortforslad gråberg från gruvdriften. Den första har en ojämn yta och en stödjande stenmur längs sin östnordöstra kant, medan de två övriga till stor del vuxit igen med torv och barrträd. Den tredje ansluter i väster till kanten av det djupa Tistbrottet, som en tid var under drift. Runt högarna växer spridda barrträd och buskar.
Söder om kanalen löper en sträcka av den pråmdragarväg som band samman gruvan med Jakob Mats kvarn. Vägen är numera till större delen asfalterad, och det synliga avsnittet utgör bara en mindre del av den ursprungliga sträckningen. Förr bar leden namnet Trälvägen.
Vid slutet av 1800-talet och under 1900-talets första decennier fanns här en festplats med dansbanor som ägdes av nykterhetslogen NTO. Idag syns inga spår av anläggningarna. Ett fyrtiotal meter norr om festplatsen ligger en bro. Uppgifterna om platsen har lämnats av läraren Per-Anders Eriksson, född 1944.
Vid en schaktningsövervakning dokumenterades en femton meter lång del av en rälsbana. Träsyllarna var i det närmaste pulvriserade och framträdde bara som bruna mörkfärgningar i marken, med enstaka spikar kvar i ändarna, medan järnrälsen helt saknades. Stödmurarna på båda sidor var däremot välbevarade, lagda i kallmur av flata stenar i fem till sex skift. Själva rälsbaneschaktet var igenfyllt med skrotsten.
Hyttområdet för silver rymmer en kvarstående hyttbyggnad, en byggnad för blypress och ett stort slaggvarp. Slaggen är grågsvart med roströda inslag, delvis fluten och tung, och undersökningar visar att varpet är mellan 1,5 och 2 meter djupt trots att det centralt är nerschaktat till markytan. Med laserskanning och drönare har volymen beräknats till mellan 11 000 och 12 000 kubikmeter, och högen härrör sannolikt från Nya hyttan som anlades på 1880-talet. I väster finns även en synlig del av en träställning till en rälsbana.
Här finns sju ljusschakt, så kallade lichtloch, som närmast fungerade som skorstenar för att leda ut röken vid tillmakningen och som ingår i kanalanläggningen. Vid revideringsinventeringen 1989 registrerades dessutom sju gruvhål av varierande form, de flesta vattenfyllda och omgärdade av ett meterhögt Gunnebostängsel. Söder om det sista gruvhålet börjar en avvattningskanal som är nersprängd i berget och leder ner mot Silvergruvan.
Gruvhålet är omgärdat av ett Gunnebostängsel och når omkring tre meter ner till vattenytan, med en två meter hög skrotstenshög söder om. Platsen är möjligen en av Kokmans gruvor. Enligt Meurman 1990 finns här urgamla skärpningar längs Långforsvägen, och af Forselles karta från 1818 visar ett tiotal småhål i nord-sydlig riktning.
Vid muddring längs Sagån på 1950-talet hittade Gertrud Stenqvist i Sörby en stenyxa av mörkgrå bergart, möjligen grönsten, som mäter 16,5 gånger 5,0 gånger 3,5 centimeter och alltjämt förvaras av henne. I närheten, vid Isätrabäckens utlopp i Sagån, har också en mindre fyrsidig slipad flintyxa påträffats, liksom en båtyxa funnen i ån 1896. De båda senare fynden förvaras på Statens historiska museum.
Denna vattenfyllda kanal är omkring tre meter bred och uppges ha utgjort en del av den så kallade Heides kanal.
Kring det femton meter breda, vattenfyllda gruvhålet ligger husgrunder efter gruvbyggnader och en mängd varpstenshögar. Nordväst om hålet finns lämningarna av en tretton meter bred hästvandring med tydlig stenskoning, och söder därom en övertorvad husgrund med bevarad stenfot. En arton meter lång kallmurad stödmur av block markerar platsen där zinkblände bröts, och intill gruvhålet reser sig en utplanad skrotstenshög med en källarruin i sydost.
Vid en utredning framkom golvrester efter en byggnad till zinkverket, dels ett tegelgolv om cirka 1,8 gånger 1,8 meter, dels ett cementgolv, fläckvis täckta av en vit massa som troligen är zinkoxid. Byggnaden hade enligt kartor en nordnordvästlig orientering, anlades 1905–1908 och revs före 1943. Det var aktiebolaget AB Sala Zink som använde huset vid sin framställning av det vita pigmentet zinkvitt, alltså zinkoxid. I ett annat schakt påträffades liggande brädor som kan vara rester av mellanväggar eller syllstockar.
Under slutet av 1800-talet och 1900-talets tre första decennier fanns här en festplats med dansbanor som ägdes av nykterhetslogen NTO. Inga spår av anläggningarna syns idag. Ett fyrtiotal meter norr om platsen ligger en bro. Uppgifterna har lämnats av läraren Per-Anders Eriksson, född 1944.
Nygruvan omtalas omkring 1532 då Olof Skrivare fick tillstånd att ösa gruvan på vatten och återuppta brytningen, som sedan bedrevs i skov fram till slutet av 1500-talet. År 1686 togs verksamheten upp på nytt och pågick till omkring 1703, och gruvan bestod då av tre stora intilliggande öppningar som bröts samman till dagens utseende. Den norra delen har daterats till cirka 1480. Gruvhålet är idag vattenfyllt och inhägnat, med påfallande släta väggar på västsidan en bit ner, vilket kan tyda på tillmakning.
Kanalen löper i huvudsak i nordöst-sydvästlig riktning och fördelar sig på två avsnitt, det längre om 2,1 kilometer mellan Silvergruvan och Ekebydammen och ett kortare om 0,2 kilometer. Den senare sträckan är numera igenfylld och slutade vid den så kallade vaskplatsen vid Sveahuset, som också var omlastningsplats för malmtransporten vidare till Sala hytta.
Kanalen sträcker sig huvudsakligen i nordöst-sydvästlig riktning i två avsnitt, ett på 2,1 kilometer från Silvergruvan till Ekebydammen och ett på 0,2 kilometer. Den kortare, numera igenfyllda delen mynnade vid den så kallade vaskplatsen intill Sveahuset, som tillika var omlastningsplats för den fortsatta malmtransporten till Sala hytta.
Huvudbyggnaden är ett putsat timmerhus i en och en halv våning under ett karolinskt tak, och rymmer ett museum. Enligt en uppteckning av Sigurd Erixon 1934 ska hembygdsmuseet i Sala hysa tre runstenar. I samlingarna från Väsby Kungsgård ingår ett dussintal lösfynd, däribland en holkyxa av brons, två eldslagningsstenar, sländtrissor och skafthålsyxor.
Inom området finns 216 bebyggelselämningar, bland dem 157 grunder, härdar, brunnar, ett dike och stensamlingar, varav flera tolkas som igenlagda brunnar eller överlagda grunder. Området kartlades av Nils Lagerholm 1944 och G. A. Hellman 1957, och grävningsundersökningar leddes 1955–1957 av Else Nordahl. Mynten som påträffats spänner från Erik av Pommern (1396–1439) till Gustav II Adolf. Öster om riksvägen Sala–Västerås ligger ett andra husgrundsområde med ett trettiotal källargrunder, gropar, stensamlingar, slagghögar och stensatta brunnar.
På platsen har det förekommit slagg. Beskrivningen är knapphändig och underlaget tunt.
Här ligger ett två meter djupt gruvhål med en övermossad skrotstenshög i sydväst. Ett femtontal meter söderut finns en meterdjup skärpning som delvis fyllts med skrotsten. Nordöst därom syns spår av mindre skärpningar och provbrytningar, och även i övriga delar av skogspartiet finns spridda lämningar efter brytning.
Vid en utredning påträffades slagg och lämningar efter färskning och smide av järn inom ett område om ungefär 25 gånger 5–15 meter. Två gropar innehöll sotig lera med rikligt av träkol samt slagg, främst av järn men också från sulfidmalm. Träkol mitt i en av groparna har C14-daterats till perioden 1460–1660. Bland fynden fanns en spik, ett kopparbleck som påminner om en fingerborg samt ett djurben.
Sala hälsobrunn upptäcktes 1755 och har legat någonstans i den park som idag kallas Brunnsparken. Exakt var brunnen en gång var placerad har inte gått att fastställa.
Boplatsen markeras av slagen vit kvarts längs hela sträckan, enstaka avslag av bergart, tuff och skiffer samt åtta stenyxor och två fragmentariska brynen. Skärvsten och slaggbitar förekommer också, de senare vanligare i den sydvästra kanten där även tegelflisor finns i plogfårorna. Vid en senare undersökning 1989 tillvaratogs bland annat en fragmentarisk slipad stenyxa, två brynefragment och ett tolvtal kvartsavslag.
Över gruvschaktet står en kvadratisk uppfordringsbyggnad, buren av fyra tegelstenspelare med gjutjärnsplattor märkta ANNO 1858 och en träöverbyggnad där texten DR. CHRISTINAS SCHAKT löper över alla fyra sidorna. Ett rest block av rödgranit står vid platån med anfarten, och intill finns en lagersten av granit. I en sänkning som en gång var dagbrott ligger en skyltad spelhusruin med kvarstående kallmurade väggar av stora block. En specialinventering av varphögar gjordes vid Sala gruva 1985.
Området rymmer ett dagbrott för ställsten samt en tillfartsväg. Dagbrottet upptar den östsydöstra delen och har både släta och skrovliga brottytor som numera till stor del är igentorvade, med sparsamt av flisor från svagt grågrönaktig glimmerskiffer i ytan. I väster smalnar brottet av till den del där stenen fördes ut, och kanten där följs av skrotsten. Brottet är beväxt med barrskog.
Vid en utredning framkom två stolphål i schakt, belägna omkring 2,5 meter från varandra. Utifrån sitt läge bedöms de vara rester av den nordvästra vägglinjen till en byggnad som fungerat som bok- och vaskverk och som återges på en karta från 1866. Byggnaden har varit orienterad i nordöst-sydvästlig riktning.
Mitt på Stora torget fanns en vattenpump ända fram till 1886. I mars det året flyttades pumpen till Fiskartorpet och ersattes på torget av en lyktkandelaber som fortfarande står kvar. Pumpen finns idag inte längre kvar på Fiskartorpet.
Gruvschaktet har synliga betongväggar och är övertäckt av kraftig korrugerad plåt, omgärdat av ett Gunnebostängsel med varningsskyltar. Bronäsgruvan började brytas i oktober 1945 och är den sist upptagna gruvan inom hela gruvområdet.
Färdvägen löper i öst-västlig riktning men kan numera bara delvis skönjas, gräsbeväxt som den är, med en enkelsidig allé längs sin norra kant. Den påträffades vid en arkeologisk utredning 2006.
Minnesstenen av vit dolomit bär två metallplattor. Den övre berättar att chauffören Elon Pettersson föll för våldsverkarens kula den 19 juni 1936 och att stenen restes 1995 som minne över Översalaligans sista offer. Den nedre plattan bär en dikt om våld och fred jämte två stiliserade fågelfigurer, utförd av Hans Birkdal. Stenen tillkom genom hyresgästföreningen Stamparens försorg på initiativ av B V Norling.
Inom området, som kallats kalkbodstomtarna, påträffades flera stolphål som tolkas som rester av mindre byggnader vilka framgår av historiska kartor från 1800-talets andra hälft. Byggnadernas storlek, form och funktion har inte kunnat fastställas närmare. Här fanns också en avfallsgrop, minst 4 gånger 3,4 meter stor och en meter djup, med fyllning av kraftigt rödbränd lera och stora mängder kol och sot.
Sala före detta ångkvarn ligger i kvarteret Vaskplatsen i korsningen mellan Väsbygden och Kvarngatan. Huset kallas Sveahuset och inrymmer idag Svea Hotell, brödbutik och bostadslägenheter. Hit ledde på 1800-talet en kanal från Ekeby damm med en omlastningsplats, den så kallade Vaskplatsen, som numera är igenfylld och markeras av två rader stora lönnar genom Storeparken. En enkel skafthålsyxa av grönsten uppges ha hittats vid grävning i närheten och förvaras på Statens historiska museum.
Lämningen består av en husgrund och rester av hägnadsmurar, beväxta med enstaka lövträd, syrenbuskar och tät markvegetation. Intill i väster ska det enligt uppgift finnas en slaggförekomst av okänd utsträckning, anvisad av Joakim Nordlund 1990. Bland gruvstugorna nordväst om husgrunden uppges dessutom finnas svaga spår av tidigare bosättning och äldre grunder, som möjligen hör samman med den övriga gruvbyn.
Kanalen är grävd och vattenfylld och flankeras av vallar av jord och sten. Vid en upprensning 1999 dokumenterades fyra avsnitt längs den norra halvan. Kanalens västra sida är på sträckor flack och vetter mot naturliga berghällar, medan den östra kanten är uppbyggd av en dammvall, som mest 1,2 meter hög och delvis kallmurad. Längst i söder löper kanalen i en smalare fåra där västsidan till stora delar är sprängd och tillmakad, och enligt uppgift syns träspontningen under tjällossningen.
Inom ett cirka femtio meter långt område framkom ett slaggvarp jämte tre gropar och fyllnadslager. Varpet sträckte sig omkring tio meter, sluttade kraftigt mot nordöst och var täckt av upp till 1,5 meter fyllnadsmassor. Slaggen är hyttslagg från sulfidmalm och kan ha samband med silverproduktion, men på grund av rasande schaktväggar gick det inte att avgöra om den var påförd som fyllning eller härrörde från verksamhet på platsen. Groparna innehöll slagg, stenkross, träkol och tegelfragment.
Området består av två gruvhål, vardera omkring fyra meter djupa och med skrotsten kring kanterna. Det ena är dessutom inhägnat med stängsel. Mellan dessa lämningar och en gruva söderut finns spår av ytterligare aktiviteter i form av stensamlingar, varav en är grundliknande.
Två kvadratiska granitplattor med minnesinskrifter är inmurade i kyrkogårdens tegelstensmur öster om huvudentrén. Den ena berättar att begravningsplatsen invigdes på allhelgonadagen den 4 november 1888, den andra att den första jordfästningen ägde rum på trettondedagen den 6 januari 1889. Inskrifterna är imålade med svart färg.
Området omfattar ett gruvhål, åtta meter i diameter och fyra meter djupt, med tämligen stora stenar och block i den omgivande vallen och på botten. Ett fyrtiotal meter norrut ligger en skärpning som är närmare tre meter djup med spridd skrotsten, och ytterligare ett trettiotal meter norrut en andra skärpning omgiven av stora stenar och block.
Området rymde tre runda gruvhål, det ena vattenfyllt och det andra fyllt med avfall, omgärdade av ett stängsel av järnstolpar och stålvajrar och omgivna av flera varpstenshögar. Gruvhålen är numera igenfyllda och ligger inom ett bebyggt villaområde. Enligt Meurman 1990 låg Kärringgruvan, även kallad Vipoles skärpningar, i ödesmål fram till 1748, då den togs upp på nytt och bearbetades till 1753.
Jordkällaren är ingrävd i en blockrik moränbacke och har kallmurade väggar av stora stenblock, omkring 0,7 meter höga, med ingång i väster. Invändigt är den övertorvad, med synliga rester av brädor och taktegel som sannolikt härrör från en inrasad takkonstruktion.
Fördämningsvallen är sextio meter lång och som mest 1,5 meter hög, med spettdammsluckor i båda ändar och en asfalterad gång- och cykelväg på krönet. Längs vallens sydvästra sida finns enligt Joakim Nordlund en slaggförekomst, där han vid lågvatten sett slagg från silversmältning. Slaggen härrör sannolikt från den silverhytta som drogs in av Gustav Vasas fogde Olof Johnsson omkring 1535, och som A. Jansson lät analysera och fann vara silverslagg.
Fördämningsvallen är övertorvad och bär en gångstig på sitt krön. Uppgifterna bygger på revideringsinventeringen 1989 och en senare inventering 2016.