Upptäck Piteå till fots: 10 sevärdheter med karta, historia och berättelser — en gratis självguidad stadsvandring.
1. Storstrand, Piteå
Naturreservat
Bara några kilometer från Piteå centrum, men avskilt från stadens brus, ligger Storstrand vackert och tyst invid Piteälven. Här möts älvlandskap och kust, och platsen är en naturlig utgångspunkt för den som vill ut i Piteås natur till fots. De flesta av traktens vandringsleder är lättgångna, så att i stort sett vem som helst kan upptäcka både den vildmarksartade skogen och de höjder som bjuder utsikt över omgivningarna. Längre ut väntar Bottenvikens skärgård, en av Sveriges mest säregna naturmiljöer med sitt bräckta vatten och en ständig landhöjning som föder nya rev, grynnor och småöar ur havet. Längs kusten varvas långa sandstränder med genuina kulturmiljöer och spår efter forntida liv. Storstrand och stigarna däromkring ger en lugn ingång till just detta möte mellan älv, hav och norrländsk skog.
2. Stadsberget, Piteå
Utsiktsplats
Stadsberget är knappast ett vanligt berg, och knappast ett vanligt parkeringshus. Byggnaden, ritad av White Arkitekter tillsammans med Henning Larsen och färdig 2015, började som ett uppdrag att skapa fler parkeringsplatser i centrala Piteå men växte till något helt annat. Bakom de 228 bilplatserna i fem våningar valde man trä som det dominerande materialet, en hyllning till regionens starka tradition av skogsbruk och timmerbyggande. Det är taket som gör platsen speciell. Där uppe öppnar sig en vid utsikt över staden och Piteå skärgård, och taklandskapet förvandlas efter årstid: planteringar och blommor om sommaren, amfiteater för uppträdanden, och om vintern en snöfylld backe där pulkaåkning och varm choklad hör till. Från ett trist parkeringsuppdrag blev Stadsberget på så vis en av Piteås mest omtalade samlingsplatser.
3. Böle, Piteå kommun
Sevärdhet
Byn Böle vid Piteälven hör till de allra äldsta bygderna i trakten. Här finns spår efter fiske, jakt och jordbruk ända sedan bronsåldern, och de tidigaste tecknen på människor sägs vara omkring 4000 år gamla. Själva namnet Böle betyder boställe eller gård, och i skrift dyker byn upp första gången i Stockholms stads tänkebok 1505. Under lång tid fick man ta sig över Piteälven med färja eller båt, men åren 1915–1917 byggdes äntligen en broförbindelse. Ungefär samtidigt, när järnvägen drogs genom byn 1915 och en stationsbyggnad med magasin och godshantering anlades, blev Böle en knutpunkt i Infjärdsbygden. Här möts alltså en svindlande lång förhistoria och det tidiga 1900-talets kommunikationer på en och samma plats. För besökaren är Böle en påminnelse om hur länge människor levt, brukat och rört sig genom landskapet kring Piteälven.
4. Pitholmen
Naturreservat
Pitholmen ligger alldeles intill Piteå centrum, en ö i skärgården som förr räknades som en halvö. Idag skiljs den från fastlandet av den smala Strömsundskanalen, medan Piteälven flyter förbi vid Pitsund i söder. Platsen har gamla anor: i 1539 års landskapshandling för Västerbottens län kallades byn Pithaholmen och hade 19 registrerade gårdar med ett tjugotal män. Just här gick länge själva färdvägen till och från Piteå stad, eftersom sundet mellan fastlandet och ön var som smalast på den här punkten. Därför anlades en färjestation, och generationer av resenärer passerade Pitholmen på väg in mot staden. Marken bär också vidare in i Piteås senare historia, eftersom delar av hemmanet Pitholm köptes in när Furunäsets stora sjukhus skulle byggas. Att besöka Pitholmen är att stå vid stadens gamla port mot vattnet, där skärgård, by och färdväg en gång flöt samman.
5. Pite Havsbad
Naturreservat
Vid Bottenviken, omkring en mil sydost om Piteå centrum, breder en av Norrlands mest oväntade badstränder ut sig. Allt började blygsamt på 1940-talet med en kiosk och några enkla stugor invid den långgrunda sandstranden. Under tre somrar i rad på 1950-talet uppmättes faktiskt Sveriges varmaste badvatten just här, och smeknamnet Norrbottens riviera fastnade. Sedan dess har platsen vuxit till en av landets största camping- och konferensanläggningar med hundratals stugor och rum, tusentals tältplatser och ett äventyrsbad som invigdes 1995. Den långa, grunda sandstranden gör vattnet ovanligt varmt för att ligga så här långt norrut, och solens sena kvällsljus sommartid förstärker rivierakänslan. Här möts barnfamiljernas semesteridyll och Bottenvikens speciella natur, där landhöjningen ständigt skjuter nya rev och sandbankar ur havet alldeles utanför badstranden.
6. Rådhustorget, Piteå
Sevärdhet
Mitt i Piteå ligger ett torg som ser nästan likadant ut som när den nya staden planerades. Efter branden 1666 flyttades Piteå från Öjebyn till Häggholmen, och 1667 lade lantmätaren Jonas Persson Gedda ut en rätvinklig rutnätsplan med en huvudgata korsad av fyra tvärgator, som bildade tio rektangulära kvarter. Genom att skära ut hörn ur fyra av kvarteren skapades en kvadratisk öppen yta, stadens samlingspunkt. Planen följde återupptäckta antika och renässansideal, och vid torget restes två symmetriska fondbyggnader, rådhuset och trivialskolan, inspirerade av barockens Rom. Resultatet är en stadsplanekonst av ovanligt hög klass för sin tid. Rådhustorget hör idag till de mycket få bevarade 1600-talstorgen i landet och är klassat som riksintresse för kulturmiljövården, en plats där stadens grundläggning fortfarande går att avläsa rakt i marken.
7. Öjeby kyrkstad
Sevärdhet
Kring kyrkan i Öjebyn klungar sig en av Sveriges största kyrkstäder, ett tätt nät av små röda timrade stugor. Hit reste sockenborna förr från avlägsna byar för att hinna med både gudstjänst, marknad och ting, och övernattade i sina stugor när vägen hem var för lång. Platsen har djupa rötter: redan under medeltiden låg här en marknadsplats som blev själva grunden till att Piteå fick stadsprivilegier 1621. När staden bildades flyttades kyrkstugorna längre bort från kyrkan för att ge plats åt borgarnas bodar och hus. Trots stadsflytt och bränder lever kyrkstadstraditionen kvar, och av de omkring 266 stugor som dokumenterades 1804 står ännu runt 150 byggnader bevarade. Att vandra mellan de smala gränderna är att kliva rakt in i norrländsk folktro, fromhet och handelshistoria på en och samma gång.
8. Piteå stadskyrka
Kyrka
När Piteå hade flyttats till sitt nya läge behövde den unga staden en egen kyrka. År 1686 stod den färdig, men av rädsla för trängsel och eldsvådor valde stadsborna att resa den på fastlandet norr om själva staden i stället för inne bland husen. Det beslutet skulle visa sig ödesdigert lyckosamt. När Piteå brändes 1721 under kriget mot Ryssland förstördes hela den täta stadsbebyggelsen på Häggholmen, men kyrkan låg tryggt på fastlandet och undgick lågorna. Därmed är stadskyrkan den enda byggnad som ännu finns kvar från stadens allra äldsta tid, ett stycke bevarad 1600-talshistoria mitt i en stad som annars gång på gång fått byggas upp på nytt efter bränder. Att stiga in i kyrkorummet är att möta den enda fysiska länken till det Piteå som föddes på 1600-talet.
9. Furunäset, Piteå
Sevärdhet
På udden Furunäset, på gammal mark från hemmanet Pitholm, restes på 1880-talet en av Norrlands mest storslagna och svåra institutioner. Bakgrunden var ett riksdagsbeslut redan 1823 om att samla landets mentalvård i stora centralhospital, och efter att Medicinalstyrelsen letat efter lämplig plats köptes här in omkring 138 hektar mark. Den ansedde vårdbyggnadsarkitekten Axel Kumlien ritade en fyrlängad anläggning kring en rektangulär gård, en lösning som skulle skydda mot det norrländska klimatet. När Piteå hospital och asyl invigdes 1893 var det ett av landets modernaste sjukhus och det största i övre Norrland, med hela landsdelen som upptagningsområde. Som mest vårdades runt 800 patienter här i mitten av 1950-talet. När sjukhuset lades ned 1987 gick avvecklingen snabbt och hårt. Idag rymmer de gamla byggnaderna hotell, restaurang och kontor, men murarna bär ännu på tunga minnen.
10. Norrfjärdens kyrka
Kyrka
När Piteå landsförsamling delades 1905 bildades två nya församlingar, Hortlax och Norrfjärden, och byn behövde en egen kyrka. Den första församlingskyrkan invigdes vid midsommar 1913 och hade ritats av den namnkunnige Stockholmsarkitekten Torben Grut, mest känd som mannen bakom Stockholms stadion. Det var en träkyrka med rektangulärt långhus, smalare kor och torn i väster, krönt av ett brant spåntak och med rödmålade, spånklädda väggar, en stämningsfull norrländsk träkyrka av sin tid. Ödet var dock obarmhärtigt. Den 2 augusti 1963 slog blixten ned och kyrkan brann ned till grunden. En ny kyrka, ritad av arkitekten Göte Lundström med en plan som anspelar på den fornromerska basilikan, togs i bruk 1967. Platsen rymmer på så vis två kyrkohistorier i en: den förlorade träkyrkan och den modernare efterträdaren som restes ur dess aska.