Den fullständiga guiden låses upp när du angett din e-post. Det tar tio sekunder och är gratis.
Vid Vätterns sydspets och Ombergs fot — en av Sveriges rikaste trakter på forntid.
Vid Röks kyrka står Rökstenen, ett av världens märkligaste fornminnen. Dess omkring 760 runor utgör den längsta kända runinskriften och rymmer gåtfulla rader om hjältar, kungar och kanske om kampen mot köld och mörker. Forskare tolkar den fortfarande.
Alvastra kloster grundades 1143 av munkar från Frankrike och blev landets första cistercienserkloster. Idag står gråstensmurarna kvar som en stämningsfull ruin i hagmarken under Omberg — sten från klostret bars sedermera till bygget av Vadstena slott.
Omberg reser sig brant ur Vätterns vatten och har i alla tider kallats ett trolskt och magiskt berg. Här möter du bokskog, sällsynta växter och utsiktspunkter där hela Östgötaslätten breder ut sig nedanför. Sägnen om bergsfrun Omma hör hit.
Tåkern är en vidsträckt, grund slättsjö och ett av norra Europas allra bästa fågelområden. Hundratusentals flyttfåglar rastar här vår och höst, och från fågeltorn och naturum kan du följa skådespelet på nära håll.
Heda kyrka hör till de märkligaste medeltidskyrkorna i landskapet, med murar och valv från 1200-talet och medeltida konst bevarad. Den står på slätten mellan Omberg och Rökstenen — mitt i det historiska hjärtat av Ödeshögsbygden.
Ödeshögs kyrka står centralt i orten och samlar bygden. Härifrån är det nära till både Vättern, Omberg och slättens alla forntida skatter.
Hästholmen vid Vätterns strand har varit hamn och handelsplats sedan medeltiden — en av de äldsta vid sjön. Idag är det en stillsam plats att se ut över det väldiga vattnet, med Omberg som fond.
Vid Ödeshögs västra sida öppnar sig Vättern, Sveriges näst största sjö och en av de klaraste och djupaste. Vattnet skiftar i blått och grönt och horisonten är nästan havslik. En storslagen fond till hela bygden.
Stora Åby kyrka är en kyrkobyggnad i Stora Åby socken och Ödeshögs församling, Östergötland. Den ligger 3,5 kilometer öster om Ödeshög och tillhör Linköpings stift.
Västra Tollstads kyrka är en kyrkobyggnad i Västra Tollstads socken, Ödeshögs församling Östergötland. Den ligger 6 km norr om Ödeshög och 1 km öster om Hästholmen och tillhör Linköpings stift.
kyrka/kapell i Östergötland (Västra Tollstad 3:1)
fyr vid Vättern i Ödeshögs kommun
Baptistkyrkan är en kyrkobyggnad i Ödeshög. Kyrkan tillhörde från början Ödeshögs baptistförsamling (Svenska Baptistsamfundet) som numera är en del av Equmeniakyrkan.
en f.d. fyr i Ödeshögs kommun
Natur-Kultur är ett offentligt konstverk av konstnären och författaren Magnus Engberg, placerad på Stora torget i Ödeshög. Skulpturen består av tre stående pelare i kalksten i färgerna röd, svart och ljusgrå. Kalkstenen har hämtats från Borghamn och Jämtland. Den högsta pelaren är cirka 1,6 meter. Mellan pelarna vilar en natursten av granit från Omberg, vilket skapar intrycket av att stenen svävar med hjälp av en vattenstråle. Konstverket invigdes 1990 i samband med en offentlig tillställning på torget. Verket symboliserar samspelet mellan natur och kultur – granitstenen representerar naturen, medan de bearbetade pelarna associerar till kulturella uttryck som kyrkobyggnader, klosterruiner och runstenar. Vattenelementet i skulpturen anspelar på naturkrafter och närheten till Vättern. Engbergs intention var att gestalta de två teman som karaktäriserar Ödeshögs identitet: naturen och kulturen.
kapell i Ödeshög
Alebäcks bro är en historiskt omtalad plats i närheten av Alvastra klosterruin i Västra Tollstads socken, Östergötland. Platsen förknippas i äldre tradition med mordet på den svenske kungen Sverker den äldre.
Mellan naturliga block och hällar bildar berget en fördjupning, och i mittpartiet fanns vid inventeringen en liten vattensamling. Enligt Sten Bäckström vid Häggestads kvarn berättade en gammal sägen att den som grävde här under en skärtorsdagsnatt vid fullmåne skulle finna en kittel med guld – men bara om han förmådde hålla tyst. Strax söder om ligger dessutom en oregelbunden, närmast rund stensättning på bergskrönet.
När man grävde för grund till ett hus i början av 1930-talet påträffades ett skelett i sittande ställning, som sedan fördes till kyrkogården och begravdes. Enligt Paul Karlsson i Haningetorp ska en gravhög ha legat vid boningshuset. Redan 1760 nämnde Broocman en stor ättehög söder om kyrkan vid Haninge by, och det kan vara samma hög som Karlsson talade om.
Gravfältet rymmer 36 fornlämningar, varav 35 runda stensättningar och en trolig treudd. De runda gravarna är övertorvade och har ofta enstaka stenar i ytan, ibland en mittsten eller ett par block, och två har en grop i mitten. Den största mäter omkring sju meter i diameter med delvis synlig kantkedja. Treudden i sydväst är osäker till formen, delvis på grund av kringliggande gammal åkermark.
Högst upp på det spetsiga krönet av ett stort jordfast stenblock finns fyra skålgropar, mellan fyra och fem och en halv centimeter i diameter. Ett kort stycke mot nordöst, nära blockets branta kant, sitter ytterligare en enstaka skålgrop. Hällytan är i övrigt skrovlig och ojämn.
Skärvstenshögen är omkring sexton meter i diameter och drygt en och en halv meter hög. Under torven döljer sig talrika stenar, och rester av en kantkedja syns bäst i sydöst ovanför den nerodlade åkerkanten. I mittpartiet växer torrälskande fibblor, något som är typiskt för just skärvstenshögar. Högen bär också en stor och en liten gran samt en nyponbuske.
Lämningen är upptagen som boplats i fornminnesregistret. Någon närmare beskrivning av platsen finns inte i det tillgängliga underlaget, och uppgifterna är inte kvalitetssäkrade. Kompletterande noteringar kan finnas i registrets inventeringsbok.
Området omfattar sex hällristningsytor, kallade A–F, med sammanlagt fyra skeppsbilder, en ränna, sju obestämbara figurer och 45 skålgropar. Yta C på hällens krön bär två skepp av dubbellinjetyp med enstaka bemanningsstreck samt drygt trettio skålgropar, några avlånga. De övriga ytorna ligger tätt intill varandra i sluttningarna och rymmer fragment och enstaka figurer.
Vid en arkeologisk utredning 1999 inför en elkabeldragning framkom en härd, två kulturlagerfyllda gropar och ett stolphål längs sträckan. Härden kunde kol-14-dateras till omkring 2280–1980 f.Kr., alltså senneolitisk tid. Fynden dokumenterades i en anmälan och rapport hos Riksantikvarieämbetet.
Enligt tidigare inventering är detta en rund, fylld stensättning, övertorvad med enstaka stenar i ytan och en grop mitt på, ungefär två meter bred. Vid en besiktning i maj 1981 kunde man ana en svag förhöjning av samma storlek med gropen kvar, då kraftigt övertorvad och bevuxen med låga nyponbuskar och tallplantor.
Fyndet är en lös stenyxa, omkring fjorton centimeter lång och gråsvart till färgen. Var den ursprungligen hittades är okänt. Yxan förvaras hos familjen Danielsson på Råby i Ödeshög, och en skiss finns i inventeringsboken.
Här ligger tre stensättningar, alla runda eller närmast runda och övertorvade med enstaka stenar under torven, och en har en trolig mittsten. De ingick i ett gravfält, men av de tre övriga gravar som tidigare inventering tog upp syns numera ingenting. Söder om dem finns däremot tre röjningsrösen, och örtvegetationen är kraftig.
Fyndet är en flintyxa på omkring nio centimeter, med gulaktig marmorering i stenen. Den förvaras hos bröderna Lilja på Kråketorp, och en skiss av yxan finns i inventeringsboken. Var yxan ursprungligen kom fram framgår inte av underlaget.
Bland lösfynden finns två skafthålsyxor och två små så kallade miniatyryxor – den ena i mörk bergart, den andra i vit flinta – samt en kanonkula. De exakta fyndplatserna är okända, men föremålen har kommit fram på gårdens marker, flera i anslutning till bäcken söderut. Fynden förvaras av ägaren, och samtliga är avbildade i naturlig storlek i inventeringsboken.
Enligt äldre inventering bestod gravfältet av ett tjugotal runda, övertorvade stensättningar, varav flera sedan gammalt skadats av ett numera nedlagt grustag. Idag kan man med svårighet urskilja tio till femton oregelbundna förhöjningar, och tydligast är en i nordöst byggd kring ett delvis sprängt jordfast block. Arthur Meyer, bosatt i sydöstra kanten, berättade att han grävt fram en dödskalle i hönsgården och lagt tillbaka den.
Lämningen är en stensträng med huvudriktning nordöst–sydväst, byggd av mestadels vanligt stora stenar med enstaka block inblandade. Den är delvis övertorvad och övermossad och ställvis övervuxen av frodig örtvegetation. Sådana strängar hörde ofta till förhistoriska hägnads- och odlingssystem.
Gruppen inleds med en liten hög på sex meter, kantskadad av odling, och en större tolvmetershög täckt av odlingssten. En tredje, ännu större hög är omkring tre och en halv meter hög men svårt skadad av ett tjugofemtal grävda gropar. Längst i raden står två resta gråstenar, båda drygt en och åttiofem meter höga, som lutar åt var sitt håll.
Äldre källor uppger att det en gång funnits tre runstenar i kyrkan. Dessa är sedan lång tid förkomna, och något mer om deras utseende eller inskrifter är inte känt. Uppgiften bygger enbart på skriftliga notiser och kan inte längre bekräftas på plats.
Väghållningsstenen är av kalksten, knappt en meter hög, och bär en inskription som återges i inventeringsboken. Den ligger numera lutad mot ett större gråstensblock. Enligt gårdens ägare Ruben Karlsson stod stenen ursprungligen vid gamla E4 vid Backsand, nära Nordiska Möbelfabriken.
Vid en arkeologisk slutundersökning 2004 påträffades 110 anläggningar, däribland skärvstensgropar, härdar, stolphål, gropar och kulturlager. Bland fynden fanns keramikfragment, en skrapa och kärnfragment av kvarts, ett fragment av en flintborr med retusch samt avslag i flinta och kvarts. Boplatsen är därmed undersökt och borttagen.
På en svagt östsluttande hällyta finns två skålgropar, och alldeles intill dem två grunda fördjupningar som möjligen också är skålgropar. Ett tjugotal meter söderut, på kanten av en slät berghäll, sitter ytterligare en enstaka skålgrop. Groparna är små, bara några centimeter breda.
Fyndet är en flintyxa av gulbrun flinta, nitton centimeter lång. Den hittades av Sture Svensson på Häggestad Södergård i mossen mellan vägen och skogsområdet ned mot ån. En skiss av yxan finns i inventeringsboken.
På en liten uppstickande berghäll, nära krönet, finns en enda skålgrop, ungefär sex centimeter i diameter och drygt en centimeter djup. Hällytan är i övrigt tämligen plan men småskrovlig. Underlaget ger ingen ytterligare information om platsen.
Av lämningen återstår västra hälften, upp till ett par meter hög, medan resten till stora delar är bortschaktad, och en mindre berghällsyta träder fram i botten. Ytan är övertorvad och ställvis täckt med småsten och järnskrot, och den kvarvarande delen är delvis bevuxen med buskar. Sannolikt rör det sig om en naturbildning snarare än en anlagd hög.
Bebyggelselämningen är en låg husgrund med en kvarstående rest av murstock i mitten. Vid revideringen var grunden kraftigt övertorvad, och murstocksresten låg belamrad med grenar och ris. Någon närmare datering framgår inte av underlaget.
Lämningen är upptagen som lägenhetsbebyggelse i fornminnesregistret. Någon närmare beskrivning finns inte i det tillgängliga underlaget, och uppgifterna är inte kvalitetssäkrade. Kompletterande noteringar kan finnas i registrets inventeringsbok.
Vid åkergrävning den 27 april 1907 påträffades skelettdelar på ett halvmeters djup, omgivna av en ring av stora kullerstenar. Flera liknande stenringar ska ha funnits alldeles intill. Stensättningen är sedan dess borttagen, och platsen kan bara anges ungefärligt – möjligen gäller den åkern omkring trehundra meter söderut.
Fyndet är en flintspets, drygt elva centimeter lång och svartgrå till färgen. Den förvaras på Sjöstorps gård, och en skiss finns i inventeringsboken. Var spetsen ursprungligen hittades framgår inte av underlaget.
På ryggen av en rundad, mestadels mycket slät berghäll som svagt lutar mot nordnordöst finns fyra ovala fördjupningar och 45 skålgropar. Fyra av groparna är parvis förbundna med korta rännor. De flesta ryms inom hällytan, medan två ligger utanför mot nordnordöst.
Fyndet är en knacksten på omkring nio centimeter, ursprungligen tämligen rund men med fem tillplattade ytor efter användningen. Sådana knackstenar användes för att bearbeta annan sten. Underlaget ger ingen uppgift om var stenen påträffades eller var den nu förvaras.
Vid östra kanten av en berghäll eller ett jordfast block, på en svagt sluttande yta, finns en enstaka skålgrop på omkring fem centimeter i diameter. Alldeles intill ligger en knacksten på åtta centimeter, upplagd på hällen och med flera tillplanade ytor.
Fyndet är en skafthålsyxa av sten. Upphittaren, som äger Haninge 2:2, har gett yxan till sin dotter, bosatt i Linköping. Var yxan ursprungligen hittades framgår inte närmare av underlaget.
Fyndet är en slätslipad flintyxa i vitgrå flinta, tjugotre centimeter lång. Från samma område ska ytterligare fyra yxor ha kommit fram, men dessa har tidigare sålts. Fynden gjordes av Albin Andersson, farfar till den nuvarande ägaren L-E Andersson på Häggestad, på ägor som även kallas Prostabygget.
Väghållningsstenen är av granit, knappt en meter hög. På den nordvästvända sidan står inskriften "No 21 I HEMMAN HANINGETORP 528 AL.", som anger hemman och den vägsträcka gården ansvarade för. Texten återges även i inventeringsboken.
Vid en förundersökning kunde ett svartfärgat, lerigt matjordslager med inslag av skärvsten konstateras i ett provschakt. Lagret tunnades ut och blev ljusare mot söder och hade en bredd av tjugofyra meter i schaktet. Den fossila åkern ligger nära kanten av ett numera kulverterat bäckflöde.
På den tämligen släta ryggen av en berghäll finns två skålgropar. Ungefär fem meter mot nordnordöst, på en något skrovligare del av samma häll i krönläge, sitter ytterligare tre skålgropar. Groparna är fyra till sex centimeter breda och grunda.
Vid en arkeologisk utredning 1999 inför en elkabeldragning framkom två härdar, några gropar, ett dike och kulturlager längs sträckan. Boplatsen var kraftigt störd av plöjning. Fynden dokumenterades i en anmälan och rapport hos Riksantikvarieämbetet.
Fyndet är en rödaktig bärnstenspärla, omkring två centimeter i diameter, tillplattad på ena sidan och rundad på framsidan samt genomborrad med ett hål. Den hittades av Britta Blomberg i åkern strax söder om huset, och en bild finns i inventeringsboken.
Boplatsområdet består av sex gropar, en härd och en mörkfärgning. Kolprover från två av groparna daterades till tidigneolitikum, omkring 3764–3635 f.Kr., respektive mellanneolitikum, omkring 2618–2294 f.Kr. Lämningarna vittnar alltså om verksamhet på platsen under yngre stenåldern.
Bebyggelselämningen är en låg husgrund med huvudriktning nord–syd. Vid dess norra kant finns resten av en spisgrund. På platsen växer ett päronträd, ofta ett tecken på tidigare bebyggelse. Någon närmare datering framgår inte av underlaget.
Kokgropen framkom vid en arkeologisk utredning 1999 och var drygt en meter bred och två decimeter djup. Den undersöktes och togs bort. Vid en antikvarisk kontroll 2001 i ett schakt söder och nordöst om gropen påträffades inget av antikvariskt intresse.
Lämningen är omkring sex meter i diameter och en halv meter hög, med en rundad mittsten och en tuvig yta bevuxen med några små körsbärsträd. Troligen är det urberget som höjer sig och ger intryck av en anläggning, snarare än en anlagd hög.
Området mäter omkring 300 gånger 240 meter och rymmer uppskattningsvis 420 fornlämningar, varav ett tiotal flatmarksgravar och drygt fyrahundra boplatslämningar som härdar, kokgropar, stolphål, gropar och kulturlager. Vid en utredning 2008 konstaterades bland annat två flatmarksgravar, ett tjugotal stolphål – flera möjligen från en husvägg – samt troliga härdar och årderspår. Gravarna syntes som runda koncentrationer av brända ben, kol och enstaka keramik.
Enligt äldre inventering bestod platsen av ett tjugotal runda, övertorvade stensättningar, varav flera sedan gammalt skadats av ett nedlagt grustag. Idag kan man med svårighet ana tio till femton oregelbundna förhöjningar, och tydligast är en i nordöst kring ett delvis sprängt jordfast block. Området är delvis odlat och till stor del täckt av täta snår. Arthur Meyer berättade att han grävt fram en dödskalle i sin hönsgård och lagt tillbaka den.
Bland fynden finns en gråsten med svagt välvd ovansida och ett hål på omkring en decimeter som går rakt igenom stenen, samt intill den en tappformad sten avslagen i ena änden. Fem meter mot nordnordväst ligger två närmast kubiskt huggna stenar med en uthuggen grop i en sidoyta. Sannolikt rör det sig om fundament till någon tämligen sentida anläggning. Skisser finns i inventeringsboken.
På ryggen av en låg, skrovlig och söndervittrad berghäll finns två skålgropar, varav den ena är något osäker. Ett stycke därifrån, på krönet av en likaledes vittrad häll, sitter en ensam skålgrop på drygt sju centimeter. Hällarnas vittring gör vissa av groparna svårbedömda.
På östsluttningen av en mindre bergrygg som skjuter ut från en större häll finns tio skålgropar, fyra till tio centimeter breda och olika djupa. Ytan är tämligen jämn men småskrovlig. Groparna är hårt vittrade och ställvis oregelbundna i botten, men bedöms med stor sannolikhet som säkra.
Fyndet är en slipad stenyxa av gråsten, femton centimeter lång. Hos upphittaren förvaras även ett ofullständigt, delvis slipat stenredskap på arton centimeter, hittat nära Björkudden, samt två spetsiga gråstenar som möjligen är naturbildade. Skisser finns i inventeringsboken.
I gruppen ingår en liten hög på sex meter och en större tolvmetershög, båda kantskadade av odling, samt en tredje hög på omkring tre och en halv meter som är svårt skadad av ett tjugofemtal grävda gropar. Längst i raden står två resta gråstenar, båda drygt en och åttiofem meter höga och lutande åt var sitt håll.
På den svagt välvda ryggen av en liten bergklack finns tre skålgropar, fyra och en halv till fem centimeter breda och grunda. Ytan är något ojämn. Underlaget ger ingen ytterligare uppgift om platsen.
Vid schaktning påträffades 24 anläggningar: femton stolphål, fem gropar, tre härdar och en kokgrop. Ett stolphål innehöll keramik av bronsålderskaraktär, medan kokgropen rymde keramik av järnålderstyp. Dateringar placerar en grop och ett stolphål i vikingatid, omkring 774–1013, medan ett annat stolphål daterats till 1000- eller 1100-talet.
Vid östra kanten av en berghäll eller ett jordfast block, på en svagt sluttande yta ovanför en åkerkant, finns en enstaka skålgrop på omkring fem centimeter. Alldeles intill ligger en knacksten på åtta centimeter med flera tillplanade ytor, upplagd på hällen.
På en plan och slät hällyta som svagt lutar mot norr finns fem skålgropar i rad, mellan fem och sex centimeter breda. Två av dem är djupt huggna med spetsig och något oregelbunden botten, medan de övriga tre är grunda.
På krönet av en bergklack, nära en liten brant mot söder, finns tio skålgropar i en sprickig och starkt skrovlig hällyta. Groparna är tre och en halv till sex centimeter breda och grunda. Ytans skrovlighet gör dem ställvis svåra att avgränsa.
Milstolpen är av kalksten och avslagen, och både den knappt meterhöga nedre delen och den avbrutna toppdelen är fastmurade i ett murat postament av gråsten. En inskrift finns på den västvända sidan och återges i inventeringsboken. Postamentets översida är murad med tätt liggande stenar.
Källan är omgiven av en stensättning av löst upplagda gråstenar, med ett plåtfat på knappt en meter i mitten. Fatet har ett tappningshål och är hårt rostangripet upptill. Enligt Ruben Karlsson på Häggstads Västra Skattegård är detta platsen för Häggstads hälsokälla, av honom även kallad Sankakällan.
Fyndet är en lös skafthålsyxa av sten. Var den ursprungligen hittades är okänt. Yxan förvaras hos bröderna Lilja på Kråketorp, och en skiss finns i inventeringsboken.
Lämningen är upptagen som lägenhetsbebyggelse i fornminnesregistret. Någon närmare beskrivning finns inte i det tillgängliga underlaget, och uppgifterna är inte kvalitetssäkrade. Se registrets inventeringsbok för eventuella tillägg.
Fyndet är en skafthålsyxa av grå granit, drygt tjugoåtta centimeter lång. Den ena sidan är platt, medan ryggen är jämnt och vackert slipad. Yxan förvaras på gården av ägaren, och en skiss finns i inventeringsboken.
Fyndet är en malstenslöpare, alltså den övre, rörliga stenen i en handkvarn. Den hittades vid en arkeologisk utredning 1999 och dokumenterades i en anmälan och rapport hos Riksantikvarieämbetet. Var på platsen den framkom preciseras inte närmare i underlaget.
Fyndet är en malsten, underliggaren i en handkvarn, med en fördjupning på fyra centimeters djup i mitten. Den hittades på gårdens ägor, men den exakta fyndplatsen är numera bortglömd. Ett par meter mot sydsydväst ligger ytterligare en malsten som är särskilt registrerad.
Strax söder om gården låg en skelettgrav som i dag är borttagen. År 1907 stötte markägaren på ett barnskelett i nord-sydlig riktning när åkern grusades ur; det låg inbäddat mellan stenhällar med hällar även ovanpå. Fyndet finns dokumenterat i äldre samlingar. Uppgifterna är hämtade ur en äldre inventering och är inte kvalitetssäkrade.
Här löper ett äldre hägnadssystem av stensträngar, som mätt över hundra meter innan de viker av mot öster i norr. I den södra delen finns en drygt fyrtio meter lång fägata, bildad av dubbla parallella strängar med några meters mellanrum, där boskap tidigare drevs mellan markerna. Strängarna är uppbyggda av både stora och mindre stenar och är i dag delvis dolda under torv.
På den sydöstra delen av ett litet krön i berghällen finns en möjlig älvkvarn, en skålformad grop på omkring fem centimeter i diameter och knappt en centimeter djup. Sådana gropar knöts förr till fruktbarhet och offer. Formen är här något oregelbunden, vilket gör tolkningen osäker. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
På denna plats har en spets av flinta hittats, drygt sju centimeter lång och med en gulaktig marmorering i materialet. Den exakta fyndplatsen är inte känd, och föremålet förvaras på Sjöstorps gård. En skiss finns i den äldre inventeringsboken. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Här har en yxa av flinta påträffats, omkring sju centimeter lång och ett par centimeter bred, med en gulaktig marmorering i stenen. Föremålet förvaras i dag på Sjöstorps gård, och en skiss finns i den äldre inventeringsboken. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Rester av en äldre hägnad löper här som en stensträng, med ett avsnitt i nordnordväst-sydsydöstlig riktning och ett i sydväst-nordöstlig. Strängen är uppbyggd av både stora och mindre stenar och är i dag delvis dold under torv. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
På en vitmålad stolpe sitter en liten väghållningsskylt av trä, omkring fyra decimeter hög och målad vit. Den svartmålade inskriften anger nummer 993 och avståndsuppgifter till Jussbergs norrgård. Enligt uppgift är skylten ovanligt välbevarad eftersom den tidigare förvarats i en bod, och den sattes upp troligen 1979. En skiss finns i inventeringsboken.
Under plogskiktet döljer sig ett boplatsområde av okänd utsträckning. Här syns kraftigt sönderplöjda sotfläckar efter härdar, mörkare fläckar efter gropar samt skärvsten, och skärvsten förekommer även uppe i själva åkerytan. Fyndet är registrerat under ett eget diarienummer.
Rester av en äldre hägnad bevaras här som en stensträng på sammanlagt drygt hundratrettio meter i två avsnitt. Strängen är uppbyggd av både stora och mindre stenar och är i dag delvis dold under torv. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Mellan naturliga block och hällar bildar berget en fördjupning, som vid inventeringen rymde en liten vattensamling. Enligt Sten Bäckström vid Häggestads kvarn knöts en sägen till platsen: den som grävde här en skärtorsdagsnatt vid fullmåne skulle finna en kittel full av guld, men bara om man höll sig helt tyst. Några meter söderut ligger en oregelbunden, närmast rund stensättning på bergskrönet, med övermossad fyllning av stora stenar och ett block i den nordvästra kanten.