Den fullständiga guiden låses upp när du angett din e-post. Det tar tio sekunder och är gratis.
Gammal kvarnby vid Svartån som blev järnvägsknut och regioncentrum för sydvästra Östergötland.
Svartån (Östergötland) rinner från Sommen genom bland annat Tranås och Mjölby ut i Roxen, där den möter Motala ström. Forsarna genom Mjölby drev kvarnarna och senare industrin; ån går idag genom centrala stan och kantas av parker och promenadstråk.
Den ursprungliga kyrkan uppfördes på 1100-talet i kalk- och gråsten. I branden 1771 förstördes nästan allt, men det medeltida tornet återanvändes när den nuvarande kyrkan byggdes 1772–1777 av byggmästaren Peter Östberg. Kyrkan har glasmålningar av professor Crodel.
Mjölby station öppnade 11 maj 1873 som en del av dåvarande Östra stambanan (idag Södra stambanan). Samma år öppnade även den privata Hallsberg–Motala–Mjölby Järnväg (HMMJ), som förstatligades 1879 och gjorde Mjölby till en järnvägsknut. Knuten födde i sin tur stadsdelen Mjölby östra och Järnvägshotellet mitt emot spåren.
Hotellet anlades kort efter att järnvägen dragits fram 1873, mitt emot stationen, och hette ursprungligen Järnvägshotellet. På 1970-talet kläddes den vittrande putsfasaden in i plåt; nya ägare återställde fasaden runt 2017. Vid renoveringen hittades en dagstidning från 1901 i timmerstommen. Idag finns en whiskybar med hundratals sorter.
Torget ligger där jordbruksbyns tyngdpunkt en gång låg, mitt emot kyrkan. Vid vägkorsningen mot Småland låg byns Gästgivaregård — krog och skjutsstation där resenärer bytte hästar. Området har varit utgångspunkt för stadskärnans gradvisa förnyelse sedan medeltiden.
På Norrgårdsholmen i centrala Mjölby visar byggnader och samlingar ortens historia från 1700-talet till nutid. Här finns en fin samling intarsia — ett signum för Mjölbys industrihistoria. Museet ägs av kommunen och drivs ideellt av Mjölby hembygdsförening; på holmen finns även vandrarhem och kaffeserveringen Åttakanten.
Centralt belägen galleria med butiker och restauranger; namnet Kvarnen anspelar på ortens identitet. Här inne finns bland annat Linds bageri & konditori.
Stadshuset ligger centralt intill gallerian och biblioteket. Framför entrén står en skulptur av Carl Milles föreställande två dansande figurer (se separat post).
Kvarnparken vid Svartån är en samlingsplats med restaurang, pub och nattklubb samt dagens lunch på vardagar. I parken står statyn av bondkomikern Skånska Lasse.
Välbesökt och högt betygsatt konditori intill biblioteket, känt för klassiska smörgåsar och bakverk i trivsam miljö.
Linds är ett café och konditori i Galleria Kvarnen med eget bageri — bakelser, smörgåsar och lättare luncher.
Statyn av Skånska Lasse står placerad i Kvarnparken vid Svartån.
Konstverket föreställer en King Edward-potatis, är tillverkat i Åtvidaberg och godkänt av potatisodlarna själva; det skissades fram av illustratören och lokalpolitikern Lars-Åke Pettersson. Invigt på Potatisens dag 26 oktober 2011 vid Viringe. Trafikverket sa nej (distraktion/reklam) men länsstyrelsen godkände det som symbol för lantbruksbygden. Potatisen kläs säsongsvis (julgris till jul), passeras av cirka fem miljoner fordon per år och har till och med en tvilling i Xylofagou på Cypern (sedan 2021). För kommunen står den för värdeordet 'hemkär'.
Knut Werner Dahlström startade omkring 1909 Mjölby Decoupeurfabrik, som 1917 ombildades till AB Mjölby Intarsia. Företaget levererade intarsiainläggningar till bland annat passagerarfartyg i Sverige–Nordamerika-trafiken och till offentliga byggnader (t.ex. ett montage av Einar Forseth för LO-borgen). Konstnärlig ledare Erik Mattsson kunde bygga verk av över 30 träslag. På 1960-talet bytte företaget namn till Fanerami och utvecklade bl.a. möbeljalusier. Drivet av familjen Dahlström i fyra generationer.
Sadelmakaren och möbelfabrikanten Johannes Ohlsson från Skåne öppnade 1887 en möbelaffär i en uthusbyggnad på Kungsvägen och blev pionjär för möbelindustrin i Mjölby. Företaget (Ols Möbler) drivs fortfarande av familjen Ohlsson, numera i fjärde generationen, idag som Mio vid Ryttarhagen nära E4.
Mjölby hade ett anrikt bryggeri som låg utmed Svartåns västra sida, i höjd med Norrgårdsholmen vid Bryggaregränd, och dominerade området i närmare hundra år. Från 1927 ägdes det av Centralbryggeriet i Linköping, och tillverkningen kom efterhand att koncentreras till svagdricka och läskedrycker. Bryggeriverksamheten lades ned 1954 och anläggningen revs 1981 — inga byggnadsspår finns kvar.
Framför entrén till Stadshuset står en skulptur av två dansande figurer av Carl Milles (1875–1955), en av 1900-talets största svenska skulptörer. Milles var fascinerad av dans, svävande och tyngdlöshet, vilket märks i verket.
Bjälbo var Bjälboättens (Folkungaättens) stamgods. Kyrkan byggdes på 1100-talet och det väldiga tornet uppfördes omkring 1220 — ett av stiftets största (ca 10 m brett, 21 m högt, 18 m spira), ursprungligen i sex våningar, använt som bostad, sädesmagasin och försvarsborg. Tornet tillskrivs Ingrid Ylva, Birger jarls mor; ett rum kallas 'drottning Ylvas kammare'. Utanför kyrkogården står en minnessten över Birger jarl, och runstenar vid kyrkan vittnar om platsens vikingatida betydelse.
Rödaktig granit, cirka 3,45 m hög, med drakhuvuden i Ringerikestil. Framsidan berättar att Torgärd reste stenen efter sin morbror Assur, som dog 'österut i Grekland' — en så kallad greklandssten. Baksidan bär en gripande vers (fornyrðislag) om den gode bonden Gulle och hans fem söner, alla döda långt hemifrån. Ristad av Torkel. Stenen var inmurad i gamla Högby kyrkas sakristia och restes på kyrkplatsen 1874 när kyrkan revs.
Skänninge växte fram i Östergötlands rikaste jordbruksbygd och var under 1200–1300-talet en av rikets viktigaste orter — en knutpunkt där landsvägar (bl.a. Eriksvägen) möttes. Här hölls Skänninge möte 1248, här fanns Sveriges första hospital och två dominikankloster, och tyska köpmän byggde Vårfrukyrkan och anlade Stora torget.
Ett kyrkomöte i Skänninge 1248 med påvens sändebud och Birger jarl som förgrundsgestalter. Mötet införde bland annat prästcelibat och den kanoniska lagen, stärkte biskoparnas roll och blev ett avgörande steg i Sveriges införlivande i den västliga kristenheten.
Vårfrukyrkan byggdes av de tyska köpmännen (garpar) och stod färdig i början av 1300-talet; den är ovanligt stor och påkostad och en av få medeltida tegelkyrkor i landskapet. I folkmun kallades den 'Garpekyrkan'. Golvet rymmer många gravhällar, främst från 1600–1700-tal men även medeltida.
S:ta Ingrids kloster var Sveriges första kvinnliga dominikankloster, grundat av den högättade Ingrid Elovsdotter (sedermera helgonförklarad som S:ta Ingrid); det fick sina rättigheter 1282 och invigdes 1285. Klosterbyggnaderna revs på 1500-talet och materialet återanvändes till slottet i Vadstena. Ruinen finns kvar att besöka.
S:t Olofs kloster, ett dominikankonvent grundat 1237, var platsen för Skänninge möte 1248. Här undervisade Petrus de Dacia, ofta kallad Sveriges förste författare, känd för sina innerliga brev till mystikern Kristina av Stommeln.
I Lindbladsparken vid Ågatan i Skänninge står en byst föreställande tonsättaren Adolf Fredrik Lindblad, född i staden 1801.
På Stora torget framför rådhuset i Skänninge står Ture Lång, en så kallad Rolandsstaty som symboliserar rättsskipning. Den moderne ståljätten är arvtagare till den medeltida tyska torgtraditionen, då en Rolandsfigur restes som symbol för stadens dömande makt.
Svaneholms borgruin ligger på en udde i Kilarpesjön, i en lummig och kuperad fårhage med stigar. Ruinerna härrör från en 1300-talsborg; på våren är platsen full av blåsippor.
En vacker gammal stenvalvsbro i Öjebro, som också var en egen gammal kvarnby. (Koordinaten är ungefärlig och baserad på hållplatsläget — verifiera exakt broläge.)
Den 28 maj 1771 utplånade en förödande brand nästan hela byn — kyrka, kvarnar, manbyggnader och hus. Återuppbyggnaden bekostades delvis av rikskollekter från kyrkor i Sverige och Finland; nya kyrkan togs i bruk 1775 och stod klar 1779. Vid 1828 fanns åter elva kvarnar. En storskifteskarta gjord bara 3,5 månader före branden bevarar den medeltida byplanen.
Dackefejden 1542–43 var ett bondeuppror riktat mot Gustav Vasa, som ständigt avkrävde bönderna nya skatter. Kungen hade plundrat kyrkorna på dyrbarheter, förbjudit folket att avverka ek och bok (som ansågs tillhöra kronan) och att sälja oxar utomlands, samt tillsatt fogdar som kontrollerade bönderna. Nils Dacke, bonde från skogsbygden mellan Småland och Blekinge, uppbådade då allmogen i Småland och Östergötland till väpnat motstånd. Mitt under fejden vintern 1542–43 drabbade Dackes bondehär samman med en kunglig styrka vid Kungshögarna i Mjölby — striden slutade oavgjort men blev början på slutet för upproret. I mars 1543 sårades Dacke svårt nära Virserum, och sommaren 1543 spårades han upp och dödades; hans huvud kröntes med en kopparkrona och sattes på en ekstubbe i Kalmar. Med omkring 6 000 man inblandade (cirka 3 000 på var sida) var Dackefejden den största folkresningen i svensk historia — den sista våldsamma uppgörelsen mellan det medeltida bondesamhället och den framväxande centralmakten.
Mjölby AI FF (Mjölby Allmänna Idrottsförening Fotbollförening) grundades 26 maj 1912 och spelar sina hemmamatcher på Vifolkavallen i Mjölby.
1971 fogades Mjölby stad, Skänninge stad, Vifolka landskommun, större delen av Folkunga landskommun och en del av Boberg landskommun samman till Mjölby kommun. Bakgrunden var den kommunindelningsreform som riksdagen beslutade 1962: Sverige delades in i 282 kommunblock, och när dessa inte ombildades till storkommuner i önskad takt beslöt riksdagen att reformen skulle vara helt genomförd 1 januari 1974. Mjölby slapp att bli tvångsindelat genom att genomföra sammanläggningen redan 1971. Samtidigt försvann de gamla begreppen stad, köping och municipalsamhälle — nu kallades allt kommuner. De fem vapnen (Mjölby, Skänninge, Boberg, Vifolka och Folkunga) speglar de bygder som gick samman.
Det gamla mejeriet utmed Kanikegatan (Kanikegatan 15) var i drift från förra sekelskiftet till 1961. Den sammanhållna gatufasaden är egentligen resultatet av flera om- och påbyggnader efter verksamhetens växande behov. I senare tid byggdes huset om till föreningslokal. Byggnaden dokumenterades av Östergötlands museum 1986.
Sagabiografen invigdes den 2 december 1942, ritad av arkitekten Gunnar Påhlman. Interiören har varit ovanligt välbevarad: den röda neonskylten på baldakinen utanför, en biljettkur i ädelträ i foajén, salongsdörrar klädda med intarsia från ett lokalt företag, tidstypiska armaturer i blommotiv och träfiberklädda väggar för akustiken. I juli 2024 skadades biografen svårt i en brand och den unika biljettkuren totalförstördes. Efter en omfattande ombyggnad återinvigdes Saga — nu med två salonger i stället för en, nya stolar och modern teknik, men med stor respekt för husets historia.
Hogstads kyrka är en kyrkobyggnad i Hogstad i Linköpings stift. Den är församlingskyrka i Väderstads församling i Linköpings stift.
Hulterstad är en herrgård i Mjölby socken, Mjölby kommun. Gården bestod av 9 3⁄8 mantal och har tillhört släkterna Gyldenklou, Burensköld och Ehrenkrona.
Högby kyrka är en kyrkobyggnad i Högby i Linköpings stift. Den är församlingskyrka i Mjölby församling. Kyrkan ligger tre kilometer norr om Mjölby och sex kilometer söder om Skänninge.
Strömsnäs Egendom är en herrgård i Mjölby kommun belägen i Veta socken. Huvudbyggnaden ligger högt belägen invid Svartån, uppförd 1918 i nationalromantisk stil. Gården omnämns 1657 på de Rogiers karta, då under namnet Wimne Röfvaregård. Det namnet återkommer i kyrkliga och kamerala handlingar fram till 1800-talets mitt. Ursprunget till namnet torde vara en väpnare från Finland vid namn Nils Röfvare som förekommer i ett gåvobrev till Åbo domkyrka år 1487. Fram till 1600-talet var gården i kyrkans ägo då den förvärvades av en löjtnant vid Östgöta kavalleri, Måns Mårtensson. År 1691 övergick ägandet till Gripenwaldtska egendomarna med Mantorp som centrum. I husförhörslängden 1840-48 skrevs det först Wimne Röfvaregård, men i längden har senare tillagts "eller Strömsnäs", för att sedermera övergå till endast Strömsnäs. Vid början av 1840-talet ägdes gården av hovrättskommissarien Laurentius Stenmark. Han var kronolänsman, och då var det gamla gårdsnamnet ju inte passande. 1917 förvärvades gården av bruksdisponententen Carl-Gustaf Edstrand som även drev bruket i Spångsholm. Det var C-G Edstrand som uppförde dagens mangårdsbyggnad . 2014 såldes gården av Kent och Helena Jonsson till Henrik Hermansson. På gården drivs ekologisk äggproduktion och växtodling.
Sya kyrka är en kyrkobyggnad som tillhör Vifolka församling i Linköpings stift. Kyrkan ligger på en höjd i utkanten av samhället Sya i Mjölby kommun. Nordväst om kyrkan ligger Svartån och åt sydväst ligger Hydingebäcken.
Västra Skrukeby kyrka var en kyrkobyggnad i Västra Skrukeby socken i Östergötland. Den tillhörde Linköpings stift.
kyrka/kapell i Östergötland
Sya herrgård i Mjölby.
Pingstkyrkan är en kyrkobyggnad i Mjölby. Kyrkan tillhör Pingstförsamlingen i Mjölby.
Baptistkyrkan var en kyrkobyggnad i Mjölby, Mjölby kommun. Kyrkan tillhörde Andreasförsamlingen.
skulptur från 1917 i Mjölby, Mjölby kommun, Sverige av Carl Milles
skulptur från 1987 i Mjölby, Mjölby kommun, Sverige av Karl Göte Bejemark
skulptur från 1961 i Mjölby, Mjölby kommun, Sverige av Nils Möllerberg
skulptur från 1984 i Mjölby, Mjölby kommun, Sverige av Sune Rehn
skulptur i Mjölby, Mjölby kommun, Sverige av Jörgen Svensson
park i Mjölby, Sverige
park i Mjölby, Sverige
svenskt konstverk i Mjölby av Asp
park i Mjölby, Mjölby kommun, Sverige
skulptur av Elise Dahlberg i Mjölby, Sverige
skulptur på Mjölby hembygdsgård, Sverige
park i Mjölby, Sverige
bro i Mjölby, Sverige
bro i Mjölby, Sverige.
Kyrkogården i Mjölby anlades i slutet av 1800-talet, och den äldsta gravvården är från 1883; tidigare skedde begravningarna vid den gamla kyrkan inne i tätorten. Ritningarna till gravkapellet är daterade 1899 och signerade Joh. Lagerström, som året därpå blev tillförordnad stadsarkitekt i Linköping. En uppmätning och ett förslag till tillbyggnad med entréparti och nytt altare utfördes 1937 av Eric E Gustafson i Mjölby.
På kyrkogården står ett gravkor för ätten Ehrenkrona på Hulterstad. Det uppfördes i början av 1800-talet i den nyklassicistiska stil som var typisk för tiden.
Göstrings härads tingshus ligger i suterräng på en höjd nära järnvägsstationen och stadshotellet, med en torgliknande plats framför sig. Byggnaden har röda tegelfasader med listverk och pilastrar i ljus puts samt ett valmat sadeltak av röd plåt, och entrén ligger i mittrisaliten under en kraftig gesims och frontespis. Ovan porten står ordet "Tingshus" i smidesbokstäver, och en paradbalkong pryder mittpartiet medan tingssalen skjuter ut på baksidan.
På platsen finns flera förekomster av älvkvarnar, även kallade skålgropar, fördelade i fem grupper. Den största gruppen rymmer omkring fjorton gropar, och de övriga varierar från två till sju stycken. Groparna är i regel några centimeter i diameter och upp till ett par centimeter djupa. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan behöva kompletteras via inventeringsboken.
På platsen står fyra stenar av granit, varav den första är stadigt rest och omkring en halvmeter hög. De tre övriga, betydligt mindre, är osäkert tolkade som resta stenar. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade, och ytterligare information kan finnas i inventeringsboken.
Här låg ett gravfält med fem fornlämningar: fyra oregelbundna stensättningar och en skelettgrav. Vid undersökningen 1937 framkom kol, brända ben samt en nål, en skära och en fibula. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade, och kompletterande information kan sökas i inventeringsboken.
Området rymmer härdar, stolphål och lagerrester, där en koncentration av stolphål i söder sannolikt hör till neolitiska tvåskeppiga byggnader. I mitten löper en stensträng, troligen från medeltid, omgiven av ett kulturlager med keramik av bronsålderstyp. I den norra delen finns ett hålvägssystem med tre hålvägar, sannolikt medeltida, och över hela lämningen ligger spridda stolphål, härdar och gropar.
Den fossila åkern består av ett odlingslager, upp till 0,3 meter tjockt, bevarat i en svacka. Lagret kunde inte dateras vid förundersökningen 2020. Under det fanns grunda gropar med spår av kol, varav en anläggning daterades till tidigneolitikum.
Inom området dokumenterades sammanlagt tre anläggningar: ett stolphål, en sotfläck och en härd. Fynden vittnar om aktivitet på platsen, men underlaget är begränsat.
Stenen är rest och mäter 0,85 meter i höjd, 0,8 meter i bredd och 0,5 meter i tjocklek. Den ligger tio meter nordväst om Mjölby 34:1 och sex meter nordost om Mjölby 34:3. Möjligen är den en kvarvarande del av en domarring.
Lämningen ligger i flack åkermark som sluttar mot söder. Den omfattar preliminärt sex stolphål, tre härdar, en ränna, fragmenterade kulturlager och ej typbestämda mörkfärgningar. Bland fynden finns förhistorisk keramik.
Milstolpen är av gråröd granit och mäter 1,15 meter i höjd, 0,53 meter i bredd och 0,30 meter i tjocklek. Den har ett borrhål, och i ett nedhugget fält mot norr står inskriften "3 NY MIL". Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade, och en skiss finns i inventeringsboken.
Hägnaden utgörs av en stensträng i huvudsakligen enskiktade, två- till fyrradiga stenar, med enstaka block upp till en meter. Strängen slutar vid en bäck i sydsydost och korsas av en hålväg, där stenen flyttats undan och lagts parallellt med vägen. Vid en schaktningsövervakning 2019 drogs ett ledningsschakt sydost om stensträngen.
På bergets krönytor finns tre grupper av älvkvarnar, med två, nio respektive femton gropar, mellan fem och nio centimeter i diameter. Berget är grovkristallint och vittrat. På krönet ligger också ett jordblandat torvskikt som knappast är en stensättning men som kan dölja fler gropar. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan kompletteras via inventeringsboken.
Färdvägen är cirka 65 meter lång och knappt två meter bred. Dess sträckning överensstämmer med hur vägen är utritad på en karta från 1600-talet.
Stensättningen är rund, tre meter i diameter och 0,1 meter hög, med en fyllning av sten som ursprungligen var övertorvad. Ställvis finns rester av en kantkedja av större stenar. Området öster om stensättningarna har undersökts.
Den första domarringen är sex meter i diameter och bestod ursprungligen av sju stenar, varav en återstår vid sidan av sex regelbundet placerade gropar. Fyra meter västerut finns en möjlig andra domarring av samma storlek, där alla sju stenar nu är borta och bara groparna kvarstår. En stig löper över ringarna, och uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Färdvägen är en hålväg med öst-västlig sträckning, ungefär 17 meter lång, 0,8 till 1,2 meter bred och 0,1 till 0,3 meter djup. Den är ett spår efter äldre tiders färdande genom landskapet.
Lämningen är upptagen som ett vägmärke, men saknar närmare beskrivning i registret. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan vara ofullständiga eller inaktuella. Ytterligare information kan finnas i inventeringsboken.
Väghållningsstenen är av grå granit, 1,25 meter hög, med ett planhugget överstycke försett med inskrift. En skiss finns i inventeringsboken. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan behöva kompletteras.
Den fossila åkermarken består av ett odlingslager, och bland fynden finns en keramikskärva av yngre rödgods. Området delundersöktes vid en förundersökning 2020.
I anslutning till en älvkvarnsförekomst påträffades boplatsanläggningar i form av härdar, stolphål och gropar. Öster om skålgropshällen fanns stenlagda partier, på ett av dem brända ben, och väster om förekomsten en tät ansamling sotiga anläggningar. Lämningarna dokumenterades vid en förundersökning 1994; året innan hade boplatsspår söder om E4:an påträffats, där en härd daterades till romersk järnålder.
Platsen är enligt en äldre anteckning en högliknande bildning, cirka 2,7 meter hög, men bedöms vara en naturbildning. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade, och kompletterande information kan sökas i inventeringsboken.
Vid schaktning 1976 påträffades människoben och tre kranier på platsen. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade, och gravtypen är inte närmare känd. Ytterligare information kan finnas i inventeringsboken.
Bebyggelselämningarna hör till ett sentida torp och omfattar en husgrund med rest av spismur, grundstenar till en ekonomibyggnad, igenväxta brukningsytor och en brukningsväg. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan kompletteras via inventeringsboken.
Högen undersöktes och togs bort i samband med en utgrävning av boplatsen Mjölby 242:1 och en närliggande hålväg. Fyllningen av sand innehöll spridd keramik, flintavslag, knacksten, yxfragment av grönsten och brända ben, och under den fanns ett benlager med tvättade brända ben samt en bengrop med en möjlig slipad sten. Graven är av så kallad tuegrav-typ, vanlig i Danmark och norra Tyskland, och brukar dateras till förromersk järnålder mellan cirka 400 och 220 fvt.
På platsen står fem resta stenar av granit, mellan 0,15 och 0,6 meter höga, varav en lutar kraftigt åt sydväst. Några av stenarna står ostadigt, och samtliga har rests i sen tid. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade, och ytterligare information kan finnas i inventeringsboken.
På ett stort, cirka 0,3 meter högt block finns tre inslipade skålgropar, så kallade älvkvarnar. Två av dem mäter omkring 6 centimeter i diameter och är 1,5–2 centimeter djupa, medan de övriga är något mindre. Gropar av det här slaget knyts ofta till offer och folktro. Uppgifterna kommer från äldre inventering och är inte kvalitetssäkrade.
Här finns ett gravfält med kvadratiska, runda och oregelbundna stensättningar, resta stenar, stensamlingar och en möjlig gravmarkering. Intill påträffades boplatslämningar som stolphål, härdar, en kokgrop, en stensträng och ett röjningsröse. Bland fynden fanns ett fragment av en bronsfibula från folkvandringstid, 500-talet efter Kristus, samt brända ben, förhistorisk keramik och stenmaterial. Undersökningar visar att gravfältet fortsätter söderut, med tyngdpunkt i den västra delen.
Inom området framkom utspridda boplatsspår i form av härdar, stolphål och gropar, ett röjningsröse och ett fossilt odlingslager. Några av stolphålen kan vara resterna av en byggnad. Två dateringar placerar verksamheten i yngre romersk järnålder, alltså de första århundradena efter Kristus.
En rund härd, 0,6 meter i diameter och 0,1 meter djup, med fyllning av humusrik sand blandad med sot och kol. Kolet daterades till perioden 44 före Kristus till 113 efter Kristus. Härden kom fram vid schaktning under en arkeologisk förundersökning 2020.
Lämningen består av en terrasskant med nordöstlig-sydvästlig sträckning, numera övervuxen av gräs. Ovanför kanten, mot nordväst, breder en jämn gräsbevuxen yta ut sig. Platsen tolkas som spår efter äldre bebyggelse.
En hålväg som är intill 0,5 meter djup. Den ansluter i sydost till åkermark och i nordväst till en brukningsväg. Vägen påträffades vid en arkeologisk förundersökning år 2000.
Hällristningen utgörs av en sten med inhuggna skålgropar. Vid samma tillfälle hittades även en malsten. Fynden gjordes vid kartering under en arkeologisk undersökning 1992.
Vid en provundersökning påträffades här ett fyrtiotal anläggningar av boplatskaraktär: mörkfärgningar, sotfärgningar, gropar och en möjlig härdbotten. Närheten till de resta stenarna norrut, Mjölby 34:1, gör att lämningen preliminärt kan föras till äldre järnålder.
En hålväg löper genom området, och ungefär 25 meter från dess sydvästra del finns ännu en hålväg. De två vägarna går i stort sett parallellt. Uppgifterna är hämtade ur äldre inventering och är inte kvalitetssäkrade.
Platsen är registrerad som en boplats, men någon närmare beskrivning finns inte bevarad. Uppgifterna bygger på äldre inventering och är inte kvalitetssäkrade, vilket innebär att information kan saknas eller vara inaktuell.
I en sydsluttning intill dagens åkermark låg ett fossilt odlingslager, upp till en halvmeter tjockt, av lätt humusblandad silt med sot och kol. I lagrets nederkant fanns en zon av röjningssten, och flera terrasskanter avtecknade sig i profilen. En härd under lagret daterades till 370–180 före Kristus, medan kol från södra delen gav åldern 3640–3380 före Kristus. På platsen tillvaratogs även slagen kvarts.
Hällristningen består av omkring elva älvkvarnar, alltså inhuggna skålgropar. De mäter 4–6 centimeter i diameter och är 0,5–1 centimeter djupa. Gropar av det här slaget hör till de vanligaste förhistoriska ristningarna i landskapet.
På platsen finns två älvkvarnar, vardera omkring 5 centimeter i diameter och upp till en centimeter djupa. Fjorton meter därifrån ligger en malsten av granit. Uppgifterna kommer från äldre inventering och är inte kvalitetssäkrade.
Här finns två kokgropar, den ena 0,8 meter och den andra 1,2 meter i diameter och mer än 0,2 meter djupa. Den större var fylld med skörbränd sten, sot, kol och större stenblock. Intill en av groparna hittades en keramikskärva av järnålderstyp, och en kol-14-datering placerar kokgropen i förromersk järnålder, 350–150 före Kristus, vilket stämmer väl med keramiken.
En hålväg med i stort sett östlig-västlig sträckning löper genom området. Måtten på bredd och djup framgår inte närmare i underlaget. Uppgifterna är hämtade ur äldre inventering och är inte kvalitetssäkrade.
Området rymmer härdar, stolphål och gropar. I den östra delen fanns åtta gropar och fem stolphål med datering till yngre bronsålder, medan den västra delen med härdar, stolphål och gropar gav yngre romersk järnålder samt spår av en hankgärdesgård. Längst i väster låg ett fossilt odlingslager, daterat i underkanten till yngre förromersk järnålder, med ett röjningsröse och ytterligare gropar under lagret.
Vid en särskild utredning 2006 påträffades kulturlager, enstaka anläggningar och spridda fynd av bränd lera och keramik inom området. Boplatsen ligger norr om Objekt 16 och nordväst om gravfältet Mjölby 231:1.
Hålvägen framkom i samband med en exploateringsundersökning av Högby 14:1. Den undersöktes och togs därefter bort. Vägen är alltså inte längre synlig på platsen.
Mjölby gamla kyrkogård hör till en kyrka som uppfördes under 1100-talets första hälft, med båda huvudingångarna i söder. De äldsta gravvårdarna är från 1615 och 1645, och 32 vårdar härrör från 1800-talet. Kyrkogården används numera enbart för familjen Ehrenkronas gravar vid det Ehrenkronska gravkoret från omkring 1800, öster om kyrkan, sedan den officiellt togs ur bruk i början av 1900-talet. Vid en antikvarisk kontroll 2006 undersöktes 37 gravar vid sakristian, och skelettmaterialet återbegravdes.
Boplatsområdet består av 21 stolphål, nio gropar, fem härdar och två kulturlager. Bland fynden fanns ett flintavslag. Området delundersöktes vid en förundersökning 2020.
Hällristningen utgörs av fyra älvkvarnar med diametrar mellan 3 och 7 centimeter. Tre av groparna mäter 5–7 centimeter i diameter och är 0,5–1 centimeter djupa. Sådana skålgropar är ett återkommande inslag i landskapets förhistoriska ristningar.
Bytomtens utsträckning följer en äldre jordebokskarta från 1638 och utgör den östra av Huljes två bytomter. Det äldsta skriftliga belägget för Hulje, skrivet in Hologhae, är från 1353. Platsen speglar byns medeltida ursprung.
Ett omkring 0,7 meter högt granitblock har på sin norra sida två inhuggna gropar, 8 och 9 centimeter i diameter, placerade cirka 0,3 meter från varandra. Vid 1948 års inventering kallades stenen Jättestenen, men namnet gick inte att bekräfta vid inventeringen 1981.
Lämningen tolkas som ett möjligt hålvägssystem med två hålvägar. Den ena har en ojämn och diffus form som gör tolkningen osäker, och ungefär tio meter norrut finns en andra, lika tveksam hålväg. Båda påträffades vid en arkeologisk förundersökning år 2000.
Kungshögarna är ett omfattande gravfält med 125 registrerade lämningar: 20 högar, 80 runda stensättningar, nio domarringar, tolv treuddar, en möjlig skeppsformig stensättning och tre resta stenar. Högarna är samlade i gravfältets norra del och i den södra, centrala delen, där de tre största har delvis synlig kantränna och några uppvisar mittgropar. Bland stensättningarna finns både högliknande och röseliknande exemplar. Mångfalden av gravtyper gör platsen till en rik spegling av förhistorisk begravningssed.
Stensättningen är oregelbundet rund, ungefär 4 meter i diameter och 0,2 meter hög, och är helt övertorvad. Den påträffades vid en arkeologisk utredning, etapp 1, år 1995.
En hålväg löper genom området och är mest markant i söder, där den tycks upphöra vid en gammal åkeryta. Djup och bredd anges inte närmare i underlaget.
Denna hålväg är omkring 130 meter lång och delar upp sig i två nästan parallella spår ungefär hundra meter från södra änden. Parallellt och fem meter väster om den finns antydan till ännu en hålväg, cirka hundra meter lång och 0,2 meter djup. Uppgifterna kommer från äldre inventering och är inte kvalitetssäkrade.
En stensträng med nordvästlig-sydostlig sträckning, oftast enskiktad och byggd av två till fyra rader stenar, löper fram till en bäck i söder. Den korsas av en 65 meter lång hålväg, och där de möts är stenarna bortplockade och lagda parallellt med vägen. Uppgifterna är hämtade ur äldre inventering och är inte kvalitetssäkrade.
Hålvägen är 16 meter lång, 3,5 meter bred och upp till 0,7 meter djup. I den sydvästra delen har den ett V-format tvärsnitt, medan den i den nordöstra delen är skålformad. Formen speglar hur vägen slitits ned genom tiderna.
Stensättningen är närmast rund och kraftigt övertorvad, med bara enstaka stenar synliga i ytan. I öster och väster ligger sammanlagt fem stenar som möjligen är rester av en kantkedja, och längs kanten finns gropar efter stenar som kan ha ingått i den. Norr om stensättningen syns flacka förhöjningar som eventuellt är ytterligare gravar. Uppgifterna kommer från 1981 års besiktning och är inte kvalitetssäkrade.
Häradsstenen av röd granit är 1,2 meter hög och 0,35 meter bred, med inskrifter i nedslipade fält omkring en halvmeter över marken. På den norra sidan står GÖSTINGS HÄRAD och på den östra MJÖLBY STAD. Stenen markerar en äldre administrativ gräns. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Vägbanken är omkring fyra meter bred med en cirka 2,5 meter bred körbana där hjulspår delvis syns. Den är övertorvad, och i den östra delen är den uppbyggd som en hög terrass som vetter mot söder, delvis av sten. Vägen är sedan länge övergiven och ur bruk.
Enligt storskifteskartan från 1767 fanns på ett impediment i åkern en sten som markerats med uppgiften Likner Runsten. Området är i dag åkermark och själva platsen upptas numera av en landsväg. Om det verkligen rörde sig om en runsten går inte längre att avgöra, och uppgiften är inte kvalitetssäkrad.
Platsen är registrerad som en boplats, men någon närmare beskrivning finns inte i underlaget. Uppgifterna bygger på äldre inventering och är inte kvalitetssäkrade, vilket innebär att information kan saknas eller vara inaktuell.
Lämningen består av två hålvägar som tillsammans bildar ett hålvägssystem. Den ena vägens norra del löper parallellt med, och ungefär fem meter öster om, den andras. Sådana system visar hur äldre färdvägar slitits ned intill varandra.
Häradsstenen av röd granit är 1,90 meter hög och har ett närmast kvadratiskt tvärsnitt. Inskrifterna sitter i nedslipade fält omkring en meter över marken: mot söder står MJÖLBY STAD och mot väster GÖSTRINGS HÄRAD. Stenen markerar en äldre gräns mellan stad och härad. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Färdvägssystemet består av tre hålvägar. Den första har huvudsakligen nordlig-sydlig riktning, den andra löper parallellt ut från dess mitt, och den tredje ligger intill och öster om den förstas norra del. Den ena hålvägen skärs numera av en brukningsväg.
Hällristningen utgörs av en enda älvkvarn, 8 centimeter i diameter och 1,5 centimeter djup. Den är föga vittrad och ligger på krönet av en mindre, omkring tre meter hög bergsrygg. Uppgifterna kommer från äldre inventering och är inte kvalitetssäkrade.
Här löper en hålväg som ställvis är förstörd av hyggesplöjning, vilket gör den svår att avgränsa. Ungefär 40 meter därifrån finns ännu en hålväg med liknande sträckning. Uppgifterna är hämtade ur äldre inventering och är inte kvalitetssäkrade.
Platsen är registrerad som en fossil åker, men någon närmare beskrivning finns inte i underlaget. Uppgifterna bygger på äldre inventering och är inte kvalitetssäkrade, vilket innebär att information kan saknas eller vara inaktuell.
Gårdstomten rymmer rester av två husgrunder och tre uthusgrunder. Vid en schaktningsövervakning 2022 i tomtens östra utkant framkom inga bebyggelselämningar eller annat av arkeologiskt intresse, och marken var här omrörd.
Milstolpen av grå kalksten är 1,15 meter hög och slipad utom på baksidan. På den sydöstra sidan finns ornament och en inskription, där ornamenten är ganska kraftigt vittrade. Stenen är täckt av ett plåtskydd och står enligt äldre uppgifter ungefär på sin ursprungliga plats. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Den resta stenen av gråröd granit är 1,15 meter hög. Enligt äldre uppgifter påträffades på platsen i juni 1944 kol, brända ben, en fibula och ett knivblad. Stenen låg då 0,30 meter under marken och restes, troligen samma år, av stadsträdgårdsmästaren. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
På platsen finns två närliggande hällar med rikliga älvkvarnar. Den första har cirka 150 gropar, oftast 4–5 centimeter i diameter, som följer den isslipade hällens höjdlinje med en koncentration vid läsidan. Ett par meter nordnordost ligger den andra hällen med omkring 125 gropar, där de största och djupaste finns i sydost. Vid besiktningen var hällen delvis täckt av jord och mossa, och fler gropar kan dölja sig under det otäckta partiet.
Härden var rund, 1,7 meter i diameter och 0,25 meter djup, med skålade sidor och plan botten. Fyllningen bestod av svart, sotig sand samt skörbränd och skärvig sten. Träkol av hassel daterades till förromersk järnålder, 360–100 före Kristus. Härden framkom i ett sökschakt vid en arkeologisk förundersökning 2009 och har därefter tagits bort.
På den ekonomiska kartan är platsen markerad för en milstolpe. Vid besiktningen 1981 kunde varken någon milstolpe eller spår av dess postament påträffas. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Vid en delundersökning påträffades tre möjliga boplatslämningar samt fynd av keramik, kvartsavfall och enstaka skärvstenar. Fynden registrerades under ATA-diarienummer 4782/91.
Efter undersökningarna 1992 och 2010 bestod gravfältet av åtta runda stensättningar och sju gravar markerade med resta stenar. Stensättningarna var byggda av enskiktade stenpackningar, och den största, 18 meter i diameter, var tvåskiktad; några hade enstaka kantkedjestenar. I och kring gravarna framkom 34 brandgravar och 14 skelettgravar. Gravfältet är numera undersökt och borttaget.
Härden utgjordes av en härdbotten med sot och kol, utan att några skärvstenar dokumenterades. Den påträffades vid en arkeologisk utredning 2011. Vid en arkeologisk undersökning 2020 gick den dock inte längre att återfinna.
Minnesstenen av gråröd granit är 1,60 meter bred och formad som en kvarnsten. På den norra sidan finns en text. Stenen står uppställd bland ett flertal andra kvarnstenar. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Vid en särskild utredning 2008 påträffades här boplatslämningar i form av härdar, stolphål och nedgrävningar samt en brunn eller ett vattenhål. Fynden registrerades under diarienummer 321-838-2008.
På platsen har enligt äldre uppgifter påträffats kol, brända ben och fyra krukskärvor, noterade 1938. Vid tidigare fynd har även en spjutspets av järn och en ögonfibula av brons hittats 1926. Vilken gravtyp det rör sig om framgår inte, och uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Detta är ett flatmarksgravfält med obestämbar utsträckning som delvis har undersökts. Inga anläggningar syns ovan mark. Gravar av det här slaget saknar synliga övermarkningar och upptäcks oftast först vid grävning.
En terrasskant sträcker sig från ett hus i väster österut mot en skogsväg, med odlingsytor på både norra och södra sidan. Omkring 40 meter söderut finns ytterligare en terrasskant. Kanterna är spår av äldre odling i landskapet.
Stenen ligger numera kullfallen mot nordost och är 0,8 meter lång och 0,6 meter bred. Eftersom området i övrigt är helt stenfritt, med undantag för en närliggande sten, kan tolkningen som rest sten vara motiverad. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
I områdets norra hörn var en boplatslämning känd sedan tidigare. Vid en arkeologisk förundersökning 2006 framkom ytterligare 23 boplatslämningar i form av stolphål, gropar och en härd. Vid förundersökningen undersöktes nio av stolphålen och härden.
Lämningen tolkas som en möjlig boplats och utgörs av två mörkfärgningar i marken. Fynden registrerades under ATA-diarienummer 4782/91.
Platsen är registrerad som en fyndplats för skelettdelar. Vilken typ av grav det rör sig om framgår inte av underlaget. Uppgifterna bygger på äldre inventering och är inte kvalitetssäkrade.
Vid en särskild utredning 2006 påträffades sex anläggningar i form av stolphål och härdar i sökschakt. Alla var tydligt förhistoriska och kan antas höra till en boplats nära gravfältet Mjölby 231:1. Området ligger norr om Objekt 17a och cirka 40 meter sydväst om Objekt 17b.
På denna plats finns två älvkvarnar, gropar på omkring fem centimeters bredd och någon halv centimeters djup som en gång knackats in i berget. I närheten ligger också en malsten av granit. Uppgifterna kommer från äldre inventeringar och har inte kvalitetssäkrats, så vissa detaljer kan vara ofullständiga.
Vid en arkeologisk undersökning 1995 frilades här en schaktugn för järnframställning tillsammans med härdar, stolphål och avfallsgropar. Man fann kraftigt bränd lera från förslaggade ugnsväggar samt järnslagg, och kol från ugnen daterades till 278–429 e.Kr. På platsen påträffades även äldre boplatslämningar, däribland en anläggning med brända ben som tolkats som en brandgrav. Blästplatsen är numera undersökt och borttagen.
Här löper en hålväg i ungefär nord–sydlig riktning, ställvis ganska svag och svårurskiljbar i terrängen. Den upptäcktes vid en arkeologisk förundersökning år 2000.
Enligt inventeringen 1948 bestod gravfältet av minst sex runda stensättningar med kantkedjor av mindre stenar. Vid senare besök hade området avtonats och täckts av högt gräs, och det är osäkert om gravarna finns kvar eller redan undersökts. Gravfältet har troligen hört samman med ett angränsande gravfält. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Vid undersökning av ett större område framkom här spår efter en forntida boplats, bland annat ett flertal härdar och stolphål. Uppgifterna kommer från äldre inventering och har inte kvalitetssäkrats, så delar kan vara ofullständiga eller föråldrade.
Vid en delundersökning påträffades ett trettiotal anläggningar av boplatskaraktär tillsammans med avslag av kvarts, slipsten, bryne och bränd lera. Lantbrukaren hade tidigare hittat en skivyxa av grönsten och en trindyxa av grå bergart i området. Fynden vittnar om att människor bott och arbetat här under förhistorisk tid.
Vid en gammal igenfylld bäckfåra undersöktes en offerplats med ett stenfundament, ett skärvstenslager och en trattformad brunn kantad av flätad brunnskorg. I brunnen låg obrända ben, keramik, en träkåsa, horn och flera bearbetade träföremål. Högt upp fanns ett helt skelett av ett bagglamm, kanske ett stängningsoffer, vars tand daterats till romersk järnålder, omkring 120–320 e.Kr. Platsen är nu undersökt och borttagen.
Om denna boplats finns endast mycket knapphändiga uppgifter. Beskrivningen är inte kvalitetssäkrad och information kan saknas, vara felaktig eller inaktuell. För mer finns hänvisning till inventeringsboken.
Här finns ett system av två hålvägar som löper nära och parallellt med varandra. Den ena går längs den östra delen av den andra, och båda vittnar om hur människor och djur tagit sig fram genom landskapet under lång tid.
I ett undersökt schakt framkom tolv anläggningar av förhistorisk karaktär, däribland en trattformad brunn, en härd, stolphål, en ränna och flera gropar. Flera var urlakade och kan härröra från sen mesolitikum eller tidig neolitikum, vilket ett kvartsavslag stöder. Brunnen kan höra till äldre järnålder och ha koppling till den närbelägna offerplatsen.
Strax väster om en älvkvarnsförekomst påträffades boplatslämningar i form av härdar och stolphål, med en datering till romersk järnålder. Vid en schaktningsövervakning 2022 i områdets sydöstra utkant framkom ytterligare härdar och gropar, vars kolprover gav dateringar till förromersk och romersk järnålder. Lämningarna hör samman med den redan kända boplatsen.
Här löper en hålväg genom landskapet, ett spår efter äldre tiders färdvägar. Beskrivningen är inte kvalitetssäkrad och uppgifterna kan vara ofullständiga eller föråldrade.
Om denna härd finns endast mycket sparsamma uppgifter. Beskrivningen är inte kvalitetssäkrad och information kan saknas, vara felaktig eller inaktuell. För mer hänvisas till inventeringsboken.