Den fullständiga guiden låses upp när du angett din e-post. Det tar tio sekunder och är gratis.
Gammal kvarnby vid Svartån som blev järnvägsknut och regioncentrum för sydvästra Östergötland.
Svartån (Östergötland) rinner från Sommen genom bland annat Tranås och Mjölby ut i Roxen, där den möter Motala ström. Forsarna genom Mjölby drev kvarnarna och senare industrin; ån går idag genom centrala stan och kantas av parker och promenadstråk.
Den ursprungliga kyrkan uppfördes på 1100-talet i kalk- och gråsten. I branden 1771 förstördes nästan allt, men det medeltida tornet återanvändes när den nuvarande kyrkan byggdes 1772–1777 av byggmästaren Peter Östberg. Kyrkan har glasmålningar av professor Crodel.
Mjölby station öppnade 11 maj 1873 som en del av dåvarande Östra stambanan (idag Södra stambanan). Samma år öppnade även den privata Hallsberg–Motala–Mjölby Järnväg (HMMJ), som förstatligades 1879 och gjorde Mjölby till en järnvägsknut. Knuten födde i sin tur stadsdelen Mjölby östra och Järnvägshotellet mitt emot spåren.
Hotellet anlades kort efter att järnvägen dragits fram 1873, mitt emot stationen, och hette ursprungligen Järnvägshotellet. På 1970-talet kläddes den vittrande putsfasaden in i plåt; nya ägare återställde fasaden runt 2017. Vid renoveringen hittades en dagstidning från 1901 i timmerstommen. Idag finns en whiskybar med hundratals sorter.
Torget ligger där jordbruksbyns tyngdpunkt en gång låg, mitt emot kyrkan. Vid vägkorsningen mot Småland låg byns Gästgivaregård — krog och skjutsstation där resenärer bytte hästar. Området har varit utgångspunkt för stadskärnans gradvisa förnyelse sedan medeltiden.
På Norrgårdsholmen i centrala Mjölby visar byggnader och samlingar ortens historia från 1700-talet till nutid. Här finns en fin samling intarsia — ett signum för Mjölbys industrihistoria. Museet ägs av kommunen och drivs ideellt av Mjölby hembygdsförening; på holmen finns även vandrarhem och kaffeserveringen Åttakanten.
Centralt belägen galleria med butiker och restauranger; namnet Kvarnen anspelar på ortens identitet. Här inne finns bland annat Linds bageri & konditori.
Stadshuset ligger centralt intill gallerian och biblioteket. Framför entrén står en skulptur av Carl Milles föreställande två dansande figurer (se separat post).
Kvarnparken vid Svartån är en samlingsplats med restaurang, pub och nattklubb samt dagens lunch på vardagar. I parken står statyn av bondkomikern Skånska Lasse.
Välbesökt och högt betygsatt konditori intill biblioteket, känt för klassiska smörgåsar och bakverk i trivsam miljö.
Linds är ett café och konditori i Galleria Kvarnen med eget bageri — bakelser, smörgåsar och lättare luncher.
Statyn av Skånska Lasse står placerad i Kvarnparken vid Svartån.
Konstverket föreställer en King Edward-potatis, är tillverkat i Åtvidaberg och godkänt av potatisodlarna själva; det skissades fram av illustratören och lokalpolitikern Lars-Åke Pettersson. Invigt på Potatisens dag 26 oktober 2011 vid Viringe. Trafikverket sa nej (distraktion/reklam) men länsstyrelsen godkände det som symbol för lantbruksbygden. Potatisen kläs säsongsvis (julgris till jul), passeras av cirka fem miljoner fordon per år och har till och med en tvilling i Xylofagou på Cypern (sedan 2021). För kommunen står den för värdeordet 'hemkär'.
Knut Werner Dahlström startade omkring 1909 Mjölby Decoupeurfabrik, som 1917 ombildades till AB Mjölby Intarsia. Företaget levererade intarsiainläggningar till bland annat passagerarfartyg i Sverige–Nordamerika-trafiken och till offentliga byggnader (t.ex. ett montage av Einar Forseth för LO-borgen). Konstnärlig ledare Erik Mattsson kunde bygga verk av över 30 träslag. På 1960-talet bytte företaget namn till Fanerami och utvecklade bl.a. möbeljalusier. Drivet av familjen Dahlström i fyra generationer.
Sadelmakaren och möbelfabrikanten Johannes Ohlsson från Skåne öppnade 1887 en möbelaffär i en uthusbyggnad på Kungsvägen och blev pionjär för möbelindustrin i Mjölby. Företaget (Ols Möbler) drivs fortfarande av familjen Ohlsson, numera i fjärde generationen, idag som Mio vid Ryttarhagen nära E4.
Mjölby hade ett anrikt bryggeri som låg utmed Svartåns västra sida, i höjd med Norrgårdsholmen vid Bryggaregränd, och dominerade området i närmare hundra år. Från 1927 ägdes det av Centralbryggeriet i Linköping, och tillverkningen kom efterhand att koncentreras till svagdricka och läskedrycker. Bryggeriverksamheten lades ned 1954 och anläggningen revs 1981 — inga byggnadsspår finns kvar.
Framför entrén till Stadshuset står en skulptur av två dansande figurer av Carl Milles (1875–1955), en av 1900-talets största svenska skulptörer. Milles var fascinerad av dans, svävande och tyngdlöshet, vilket märks i verket.
Bjälbo var Bjälboättens (Folkungaättens) stamgods. Kyrkan byggdes på 1100-talet och det väldiga tornet uppfördes omkring 1220 — ett av stiftets största (ca 10 m brett, 21 m högt, 18 m spira), ursprungligen i sex våningar, använt som bostad, sädesmagasin och försvarsborg. Tornet tillskrivs Ingrid Ylva, Birger jarls mor; ett rum kallas 'drottning Ylvas kammare'. Utanför kyrkogården står en minnessten över Birger jarl, och runstenar vid kyrkan vittnar om platsens vikingatida betydelse.
Rödaktig granit, cirka 3,45 m hög, med drakhuvuden i Ringerikestil. Framsidan berättar att Torgärd reste stenen efter sin morbror Assur, som dog 'österut i Grekland' — en så kallad greklandssten. Baksidan bär en gripande vers (fornyrðislag) om den gode bonden Gulle och hans fem söner, alla döda långt hemifrån. Ristad av Torkel. Stenen var inmurad i gamla Högby kyrkas sakristia och restes på kyrkplatsen 1874 när kyrkan revs.
Skänninge växte fram i Östergötlands rikaste jordbruksbygd och var under 1200–1300-talet en av rikets viktigaste orter — en knutpunkt där landsvägar (bl.a. Eriksvägen) möttes. Här hölls Skänninge möte 1248, här fanns Sveriges första hospital och två dominikankloster, och tyska köpmän byggde Vårfrukyrkan och anlade Stora torget.
Ett kyrkomöte i Skänninge 1248 med påvens sändebud och Birger jarl som förgrundsgestalter. Mötet införde bland annat prästcelibat och den kanoniska lagen, stärkte biskoparnas roll och blev ett avgörande steg i Sveriges införlivande i den västliga kristenheten.
Vårfrukyrkan byggdes av de tyska köpmännen (garpar) och stod färdig i början av 1300-talet; den är ovanligt stor och påkostad och en av få medeltida tegelkyrkor i landskapet. I folkmun kallades den 'Garpekyrkan'. Golvet rymmer många gravhällar, främst från 1600–1700-tal men även medeltida.
S:ta Ingrids kloster var Sveriges första kvinnliga dominikankloster, grundat av den högättade Ingrid Elovsdotter (sedermera helgonförklarad som S:ta Ingrid); det fick sina rättigheter 1282 och invigdes 1285. Klosterbyggnaderna revs på 1500-talet och materialet återanvändes till slottet i Vadstena. Ruinen finns kvar att besöka.
S:t Olofs kloster, ett dominikankonvent grundat 1237, var platsen för Skänninge möte 1248. Här undervisade Petrus de Dacia, ofta kallad Sveriges förste författare, känd för sina innerliga brev till mystikern Kristina av Stommeln.
I Lindbladsparken vid Ågatan i Skänninge står en byst föreställande tonsättaren Adolf Fredrik Lindblad, född i staden 1801.
På Stora torget framför rådhuset i Skänninge står Ture Lång, en så kallad Rolandsstaty som symboliserar rättsskipning. Den moderne ståljätten är arvtagare till den medeltida tyska torgtraditionen, då en Rolandsfigur restes som symbol för stadens dömande makt.
Svaneholms borgruin ligger på en udde i Kilarpesjön, i en lummig och kuperad fårhage med stigar. Ruinerna härrör från en 1300-talsborg; på våren är platsen full av blåsippor.
En vacker gammal stenvalvsbro i Öjebro, som också var en egen gammal kvarnby. (Koordinaten är ungefärlig och baserad på hållplatsläget — verifiera exakt broläge.)
Den 28 maj 1771 utplånade en förödande brand nästan hela byn — kyrka, kvarnar, manbyggnader och hus. Återuppbyggnaden bekostades delvis av rikskollekter från kyrkor i Sverige och Finland; nya kyrkan togs i bruk 1775 och stod klar 1779. Vid 1828 fanns åter elva kvarnar. En storskifteskarta gjord bara 3,5 månader före branden bevarar den medeltida byplanen.
Dackefejden 1542–43 var ett bondeuppror riktat mot Gustav Vasa, som ständigt avkrävde bönderna nya skatter. Kungen hade plundrat kyrkorna på dyrbarheter, förbjudit folket att avverka ek och bok (som ansågs tillhöra kronan) och att sälja oxar utomlands, samt tillsatt fogdar som kontrollerade bönderna. Nils Dacke, bonde från skogsbygden mellan Småland och Blekinge, uppbådade då allmogen i Småland och Östergötland till väpnat motstånd. Mitt under fejden vintern 1542–43 drabbade Dackes bondehär samman med en kunglig styrka vid Kungshögarna i Mjölby — striden slutade oavgjort men blev början på slutet för upproret. I mars 1543 sårades Dacke svårt nära Virserum, och sommaren 1543 spårades han upp och dödades; hans huvud kröntes med en kopparkrona och sattes på en ekstubbe i Kalmar. Med omkring 6 000 man inblandade (cirka 3 000 på var sida) var Dackefejden den största folkresningen i svensk historia — den sista våldsamma uppgörelsen mellan det medeltida bondesamhället och den framväxande centralmakten.
Mjölby AI FF (Mjölby Allmänna Idrottsförening Fotbollförening) grundades 26 maj 1912 och spelar sina hemmamatcher på Vifolkavallen i Mjölby.
1971 fogades Mjölby stad, Skänninge stad, Vifolka landskommun, större delen av Folkunga landskommun och en del av Boberg landskommun samman till Mjölby kommun. Bakgrunden var den kommunindelningsreform som riksdagen beslutade 1962: Sverige delades in i 282 kommunblock, och när dessa inte ombildades till storkommuner i önskad takt beslöt riksdagen att reformen skulle vara helt genomförd 1 januari 1974. Mjölby slapp att bli tvångsindelat genom att genomföra sammanläggningen redan 1971. Samtidigt försvann de gamla begreppen stad, köping och municipalsamhälle — nu kallades allt kommuner. De fem vapnen (Mjölby, Skänninge, Boberg, Vifolka och Folkunga) speglar de bygder som gick samman.
Det gamla mejeriet utmed Kanikegatan (Kanikegatan 15) var i drift från förra sekelskiftet till 1961. Den sammanhållna gatufasaden är egentligen resultatet av flera om- och påbyggnader efter verksamhetens växande behov. I senare tid byggdes huset om till föreningslokal. Byggnaden dokumenterades av Östergötlands museum 1986.
Sagabiografen invigdes den 2 december 1942, ritad av arkitekten Gunnar Påhlman. Interiören har varit ovanligt välbevarad: den röda neonskylten på baldakinen utanför, en biljettkur i ädelträ i foajén, salongsdörrar klädda med intarsia från ett lokalt företag, tidstypiska armaturer i blommotiv och träfiberklädda väggar för akustiken. I juli 2024 skadades biografen svårt i en brand och den unika biljettkuren totalförstördes. Efter en omfattande ombyggnad återinvigdes Saga — nu med två salonger i stället för en, nya stolar och modern teknik, men med stor respekt för husets historia.