1. Berga kyrka
Kyrka
Berga kyrka är en kyrkobyggnad som sedan 2004 tillhör Lyrestads församling (tidigare Berga församling) i Skara stift. Den ligger omkring sex kilometer nordost om centralorten i Mariestads kommun.
- Källa: Wikidata/Wikipedia
Den fullständiga guiden låses upp när du angett din e-post. Det tar tio sekunder och är gratis.
Upptäck Mariestad till fots: 98 sevärdheter med karta, historia och berättelser — en gratis självguidad stadsvandring.
Berga kyrka är en kyrkobyggnad som sedan 2004 tillhör Lyrestads församling (tidigare Berga församling) i Skara stift. Den ligger omkring sex kilometer nordost om centralorten i Mariestads kommun.
Hassle-Säby eller Säby är en herrgård i Berga socken, Mariestads kommun, Västergötland. Hassle-Säby ägdes i slutet av 1500-talet av Axel Posses änka Anna Axelsdotter (Hällekis-ätten), vars sonson Axel Posse (död 1633) gjorde gården till sin sätesgård i början av 1600-talet. Senare har gården bl.a. tillhört ätterna von Knorring och von Hofsten. I början av 1800-talet tillhörde godset en tid släkten Löfvenskiöld. År 1881 inköptes godset gemensamt av Carl Söderberg, Johan Engström och August Johansson. Den sistnämnde, godsägare August Johansson (tidigare ägare av Dikesgården Hassle), löste efter en tid ut sina medägare och blev ensam ägare. Han drev Säby till sin död 1888. 1907 såldes godset av arvingarna och styckades. Bland annat köpte Katrinefors bruk AB en stor del av de stora skogarna som hörde till Säby och dessa blev därmed bolagsskogar. Därefter förekom ett antal olika ägare till Säby. Bland andra godsägare P.J. Carlander som inköpte godset 1909. 1934 köptes egendomen av godsägare Nordin. Numera (2008) ägs Hassle-Säby gods av Johan Lidefelt. Egendomen är ännu en av de större i Mariestads-regionen.
Leksbergs kyrka är en kyrkobyggnad som sedan 2006 tillhör Mariestads församling (tidigare Leksbergs församling) i Skara stift. Den ligger i kyrkbyn Leksberg, strax söder om centralorten, i Mariestads kommun.
Marieholmskyrkan är en kyrkobyggnad som tillhör Mariestads församling i Skara stift. Den ligger i centralorten i Mariestads kommun.
Ullervads kyrka är en kyrkobyggnad som tillhör Ullervads församling i Skara stift. Den ligger i tätorten Ullervad 5 kilometer söder om centralorten i Mariestads kommun.
kyrka/kapell i Västergötland
minnesmärke i Västergötland
kyrka/kapell i Västergötland
en ensfyr vid Vänern i Mariestads kommun
en ensfyr vid Vänern i Mariestads kommun
en ensfyr vid Vänern i Mariestads kommun
en ensfyr i Vänern i Mariestads kommun
en ensfyr vid Vänern i Mariestads kommun
en ensfyr vid Vänern i Mariestads kommun
en ensfyr vid Vänern i Mariestads kommun
en ensfyr vid Vänern i Mariestads kommun
en ensfyr vid Vänern i Mariestads kommun
torg i Mariestad, Västergötland
bro i Mariestad
Uthuslängan är en byggnad i Mariestad som finns registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Underlaget ger i övrigt ingen närmare beskrivning av byggnaden.
Köksflygeln vid residenset i Mariestad uppfördes 1742. Drygt två sekler senare, 1972, byggdes den om. Byggnaden ingår i det statliga byggnadsminnesmärket och behandlas i Riksantikvarieämbetets skyddsföreskrifter för residenset.
Bårhuset är en byggnad i Mariestad som uppfördes någon gång mellan 1850 och 1900. Den finns upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister, men underlaget ger ingen ytterligare beskrivning.
Huset uppfördes ungefär samtidigt som teatern och kom med tiden att kallas Skomagasinet. Från början rymde det bostäder i två våningar, och övervåningen har alltjämt karaktären av en enklare borgarbostad från 1800-talets senare del. Gatuplanet gjordes tidigt om till butiker med förstorade skyltfönster, men vid renoveringen 1991–92 återställdes bottenvåningen mot gatan och huset kopplades samman med teatern via en förbindelsegång.
Uthuset är en putsad och ljusfärgad tegelbyggnad med tegeltak, sannolikt uppförd på 1800-talet och tillbyggd 1923. Den klassicistiska framtoningen med stora sexdelade fönster och kraftig taklist tillkom troligen vid tillbyggnaden. Efter 1923 användes huset dels som bostad om ett rum och kök, dels som tvättstuga med gjutet golv, medan köket hade inredning i tjugotalsstil med skåp och skafferi.
Hörnhuset i korsningen Kyrkogatan–Komministergatan står där det gamla huset på tomt nr 4 låg före stadsbranden 1693. Efter branden rätades kvartersgränserna upp och gatunätet fick formen av ett rutnät, varvid tomterna 3 och 4 slogs samman till tomt nr 79. Källaren är ålderdomlig och tillhör en äldre husgeneration, medan det nuvarande gavelställda huset visas på ritningar från januari 1892, signerade Ahlström. En brandförsäkring beskrev byggnaden 1893.
Det timrade och reveterade envåningshuset vid tomtens västra gräns antas ha uppförts samtidigt med huvudbyggnaden och loftgångshuset. Det är belagt att huset fanns 1814, då det vid besiktning togs upp som bränneri och brygghus, och den murade ugnen i nuvarande rum 104 kan härröra från denna funktion. På 1820-talet byggdes huset om i samband med att gården blev apotek. Historiken bygger på Thomas Carlquists restaureringsprogram från 1987.
Mellanbyggnaden står på den tomt som före branden 1693 hade nr 3 och som därefter förenades med hörntomt nr 4 till tomt nr 79. Fram till 1860-talet stod här ett enkelt envånings trähus över en ålderdomlig källare med tre tunnvalv. När köpmanssläkten Kihlbaum ägde fastigheten byggdes huset på med en våning som också sträckte sig över infarten. År 1884 köpte bleckplåtslagaren Albert Pettersson de sammanbyggda fastigheterna och bodde och arbetade i mellanbyggnaden.
Missionskyrkan uppfördes 1957 som ersättning för församlingens tidigare missionshus på samma plats. Vid en renovering 1970 lade ett tjugotal medlemmar ned omkring 900 arbetstimmar på bland annat ommålning av kyrksalen, där konstnären Harry W Svensson bidrog med färgsättningen. En omfattande om- och tillbyggnad 1981 utökade entrén, förbättrade tillgängligheten med hiss, gav kyrkan ett klocktorn och skapade mer utrymme för ungdomsarbetet. Arkitekt var Janne Feldt från Karlstad.
Klockstapeln i Mariestad restes 1975 och finns registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Underlaget ger i övrigt ingen närmare beskrivning.
Kansliflyglarna uppfördes 1811–13 vid infarten till residensgården i Mariestad. De rymde landskansli och ränteri och ingår i det statliga byggnadsminnesmärket. Byggnaderna behandlas i Riksantikvarieämbetets skyddsföreskrifter för residenset.
Bostadshuset är en byggnad i Mariestad som uppfördes kring 1890. Det finns upptaget i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister, men underlaget ger ingen ytterligare beskrivning.
Snuggen är den enda vänerfyren som kan ses både från landsväg och järnväg, belägen mellan Strandvägen och Kinnekullejärnvägen i norra Mariestad. Ledfyren tillkom 1904 för inseglingen till staden och var en oljefyr fram till 1955, då den fick el med gasreserv; 1992 moderniserades elen och gasen slopades. Fyren är ett av tre stora järntorn vid Mariestad och liknar sina grannar Nolhagens Nedre och Snappuddens Övre, men är något högre och vilar på ett murat fundament av finhuggen gråsten med åtta trappsteg. Ljushöjden är 25,3 meter.
På platsen för dagens torghus fanns ett hus redan före stadsbranden 1693, då på tomt nr 2, senare nr 78 på Sven Broddessons stadsplan. Det hus som på 1700-talet ersatte det nedbrunna var sannolikt en påbyggd envåningslänga, och vid restaureringen påträffades spår av en gammaldags bodlucka mot torget. Källaren är ålderdomlig och kan tillhöra huset som stod här före branden. En sockel med spår av en skorstensstock antyder att muren kan ha ingått i en tidig hjärtmur.
Södra kyrkogården, tidigare kallad Nya Kyrkogården, togs i bruk 1886 och var ursprungligen rektangulär med ingången mot nordväst. Kapellet uppfördes under slutet av 1800-talet och hade från början gavlar åt fyra håll samt fialer. Omkring 1928 byggdes gravkapellet om efter ritningar av G Ålander i Göteborg. En personal- och materialbod, ritad av Edgar Haasum, tillkom troligen 1962.
Mariestads nya stationshus uppfördes 1908–09 efter ritningar av arkitekten Lars Kellman. Exteriören är i stort sett ursprunglig, och en jämförelse med foton från 1910-talet visar ytterst få förändringar; samtliga fönster är bevarade från byggnadstiden och skärmtaket ser likadant ut som på vykort från omkring 1915. Interiören har ändrats något, men bland annat golvet i väntsalen och luckan för resgods finns kvar. Byggnaden förklarades som byggnadsminne 2005.
Den sydöstra sidobyggnaden ritades, liksom huvudbyggnaden, av arkitekten Carl Fredrik Hjelm. Den uppfördes för att fungera som vedbod, tvättstuga och brygghus, men inrymde senare badhus med kar och bastu för fängelsepersonalen, med en egen ingång genom muren. Här fanns även arbetslokaler för nyintagna och fångar med nedsatt arbetsförmåga. På senare tid har byggnaden rymt förråd och en butik där fångarna kunde köpa civila kläder.
Mariestads länslasarett inrättades 1760 som det tredje i landet, och det är oklart om den nuvarande byggnaden redan då var uppförd eller tillkom senare under decenniet. Huset såldes till staden 1838 och användes fram till 1927 som fattighus och ålderdomshem, varefter det 1928 delades upp i mindre lägenheter. Byggnaden är uppförd av timmer i två våningar med gulmålad fasspontpanel och vita knutar. Det höga, brutna taket är valmat och tegeltäckt, och de båda ingångarna har klassicerande omfattningar med gavelkrön.
Efter Gustaf III:s död 1792 tynade societetens teaterintresse, och det blev i stället borgerskapet som lät småteatrar blomstra i landsorten under 1800-talets första decennier. I Mariestad gavs föreställningar från 1820-talet på vinden till ett magasin vid Stockholmsvägen, men behovet av en mer representativ lokal växte i residensstaden. År 1841 argumenterade Adolf Ludvig von Hofsten på Säby i Mariestads Weckoblad för en ny teaterbyggnad och tog initiativ till ett aktiebolag för finansieringen. Historiken bygger på Thomas Carlquists skrift om teatern från 1997.
Byggnaden är uppförd i karolinsk stil, troligen på gammal grund några år efter den stora branden 1693, medan ytterdörren är från gustaviansk tid. Ännu på 1970-talet rymde huset bland annat en bageriaffär, som hade funnits på platsen sedan 1850-talet. I dag inrymmer byggnaden bostadslägenheter och en fotvårdsklinik.
Tingshuset är en putsad tvåvåningsbyggnad med sockel av släthuggen natursten och valmat, tegeltäckt sadeltak med takkupor. Det centralt placerade entrépartiet markeras av pilastrar med joniska kapitäl och en frontespis, och hela byggnaden har ett klassiserande uttryck. Tingsrätten har två tingssalar, och den större ligger rakt framför entrén. I vänthallen, som renoverades i början av 1990-talet, finns en väggmålning som föreställer Adam, Eva och ormen i paradiset.
Flygelbyggnaden är en byggnad i Mariestad som uppfördes 1756. Den finns registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister, men underlaget ger ingen ytterligare beskrivning.
Dagens fängelse ersatte Mariestads första fängelse, Skaraborgs läns häkte, som invigdes 1749 på kungsgården Marieholms mark. Redan under tidigt 1800-tal blev det gamla häktet trångbott, och 1809 väcktes förslag om utbyggnad. Under 1830-talet slog nya humanistiska idéer om fångvård igenom, där fångarna skulle arbeta under dagen och låsas in i enskilda celler om natten. Idéerna kom från USA och byggde på Philadelphia- och Auburnsystemen, där cellerna placerades i långa rader längs ytterväggarna.
Stallet är en byggnad i Mariestad som uppfördes 1756. Det finns upptaget i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister, men underlaget ger ingen närmare beskrivning.
Den sydvästra sidobyggnaden ritades, liksom huvudbyggnaden, av arkitekten Carl Fredrik Hjelm och uppfördes för att fungera som reservhäkte. År 1867 byggdes den om till bostad för vaktmästaren, och senare har den rymt bastu och verkstad. Byggnaden har också fått en mindre tillbyggnad för en transformator. I dag fungerar den som fängelsets tvätteri.
Skolhuset uppfördes 1971 på gården norr om anstaltsbyggnaden. Dessförinnan hade undervisningen hållits i tingssalen. Skolan står på den plats där de tårtbitsformade rastgårdarna tidigare låg.
Grosshandlaren och fabrikören Christoffer Zackau köpte tomterna 28 och 29 i kvarteret 1760 och lät redan året därpå uppföra ett stenhus åt sig och sin familj vid dåvarande Västerlånggatan, nuvarande Västra Skolgatan. Enligt ett besiktningsinstrument ska huset ha stått färdigt i maj 1761. Vid en byggnadsundersökning 1986 kunde inga omfattande ombyggnader från 1700-talet påvisas. Gatufasadens risalit med gavelkrönt frontespis och ytterdörrarna bär dock tydligt gustavianska drag, vilket antyder att mittpartiet moderniserats.
Bostadshuset är en byggnad i Mariestad som uppfördes 1946. Det finns registrerat i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister, men underlaget ger ingen ytterligare beskrivning.
Sporthallen är en byggnad i Mariestad som uppfördes 1939. Den finns upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister, men underlaget ger ingen närmare beskrivning.
På teaterns gård uppfördes 1992 ett nytt kulissmagasin, särskilt inrett för att förvara den värdefulla samlingen av äldre scendekorer. Huset ritades av arkitekten Stefan Smedegård och ansluter med sin faluröda panel till traditionell gårdsbebyggelse i en småstad. Inredningen togs fram i nära samarbete med länsmuseets textilkonservator. De gamla scendekorerna flyttades till det nya magasinet i juni 1993.
Uthusets historia är inte närmare utredd, men utseendet antyder att det byggts omkring mitten av 1900-talet, kanske samtidigt med den sydöstra sidobyggnaden. Det har använts som skulrum, dit köket ställde matrester som en bonde hämtade. I dag används byggnaden som soprum.
Residensets huvudbyggnad uppfördes 1733 efter ritningar av J E Carlberg och byggdes på 1853 efter ritningar av J F Åbom. I bottenvåningen finns en rad målade trätak bevarade från 1700-talet. Byggnaden ingår i det statliga byggnadsminnesmärket och behandlas i Riksantikvarieämbetets skyddsföreskrifter för residenset.
Kavaljersflygeln är en byggnad i Mariestad som uppfördes 1756. Den finns registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister, men underlaget ger ingen ytterligare beskrivning.
Mariestads stadskvarn, dagens kraftverk, fick troligen sitt nuvarande utförande under 1890-talet. Ytterligare uppgifter om anläggningen finns dokumenterade på anläggningsnivå.
Gårdshuset, som rymmer tvättstuga och soprum, uppfördes 1991 och ersatte ett tidigare gårdshus med liknande utseende. Tegelpannorna från det gamla huset återanvändes på det nya gårdshusets norra takfall. Byggnaden ingår i ombyggnaden av den så kallade Zackauska gården, dokumenterad av Thomas Carlquist och Stefan Smedegård.
Skogskapellet med krematorium byggdes 1975 vid Muggebo, efter ett förslag som KIAB AB tagit fram 1974. Invigningen ägde rum 1976. Altaruppsatsen utfördes av konstnären Harry W Svensson.
Ekonomibyggnaden är en byggnad i Mariestad som uppfördes någon gång mellan 1960 och 1964. Den finns upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister, men underlaget ger ingen närmare beskrivning.
Mariestads äldsta kyrka var en liten träkyrka som användes omkring 1500–1602 och hörde till kungsgården Tunaholm. Staden grundades 1583 av hertig Karl, sedermera Karl IX, som lutade åt calvinismen och lösgjorde Valle och Vadsbo härader från Skara stift. Grundstenen till Mariakyrkan lades 1593 av hovpredikanten Mathias Marci Molitaeus, och byggmästare hämtades bland annat från Tyskland med Klara kyrka i Stockholm som förebild. Den första gudstjänsten hölls 1602, kyrkan stod färdig 1615 men invigdes först 1625.
Den nya flygeln, ett bostadshus, färdigställdes tillsammans med gårdshuset och dess tvättstuga 1991. Byggnaden ingår i ombyggnaden av Zackauska gården i kvarteret Svanen, dokumenterad av Stefan Smedegård i en antikvarisk rapport.
Husgrunden är omkring 0,45 meter hög och kallmurad i två skikt i sin sydöstra del, med två till tre markerade hörn. Den nordvästra sidan ansluter mot häll och en naturlig terrassering, och grunden är helt stenfylld invändigt. I det sydvästra hörnet finns troligen yngre påförd sten som ter sig som små rösen ovanpå grunden.
Fartygslämningen är rektangulär och utgörs av en pråm som ligger på 1,2 meters djup. En dendrokronologisk datering av plank från bordläggningen gav årtalet 1846, även om det inte går att säga om ytterligare årsringar skadats vid tillverkningen. Lämningen påträffades vid en särskild marinarkeologisk utredning 2004.
Milstolpen är av grå kalksten, 1,35 meter hög, 0,5 meter bred och 0,15 meter tjock, med avrundad ovansida. Under en krona och ett namnchiffer bär den inskriften som anger ett halvt mil. Stolpen står på ett kvadratiskt postament av sten med 1,5 meters sida och höjd. Beskrivningen är inte kvalitetssäkrad och uppgifter kan saknas eller vara inaktuella.
Boplatsområdet består av två härdar, en kokgrop och en boplatsgrop. Härdarna och kokgropen är av varierande storlek, medan boplatsgropen är stenskodd och omkring 0,15 meter djup. Underlaget ger i övrigt inga närmare mått.
Minnesstenen är av kalksten, regelbundet åttahörnig med 0,7 meters sida och omkring 1,7 meters höjd. Under Karl XI:s namnchiffer berättar inskriften att kungsgården Marieholm och Mariestad grundades 1585, att ladugården byggdes om 1684 och att trädgården fick en ny reguljär form 1685 under landshövdingens ledning. Stenen lutar något mot sydsydväst, och intill den står en avslagen del av en annan minnessten med Karl XI:s chiffer och lejon i relief. Beskrivningen är inte kvalitetssäkrad.
Husgrunden är omkring 0,6 meter hög och har en i ytan synlig syllrad av sten i sydväst och nordost samt större hörnstenar i nordost. Delar av den kallmurade grunden har rasat in, och den har en toppig karaktär med möjligen påförd sten från senare tid, vilket gör det svårt att identifiera något spisröse. I närområdet finns även rester av äldre gärdesgårdar.
Gårdstomten motsvarar Tunaholms och Marieholms gamla tomt så som den framträder på en arealavmätningskarta från 1683, då hela holmen var bebyggd med byggnader och Lilla Trädgården. Tomten är i dag bebyggd med hus från 1700-talet, förutom kanslibyggnaden i nordost som uppfördes 1811 på grundmurarna till den så kallade Stora Konungsbyggningen. Tunaholm nämns första gången 1468 i ett brev om fastighetsaffärer, men gården tycks då snart ha försvunnit. Först 1558 dyker platsen upp igen, när Gustav Vasa planerade att överta flera gårdar i Leksbergs socken.
Här står två minnesstenar av gnejs. Den första är 1,2 meter bred och 1 meter tjock och bär mot västsydväst inskriften Gustaf och datumet 22 juni 1910. Tretton meter söder om denna står den andra stenen, 1,6 meter hög, 1,3 meter bred och 0,75 meter tjock, med inskriften Gustaf Adolf och datumet 20 augusti 1951 vänd mot nordväst. Beskrivningen är inte kvalitetssäkrad.
Lämningen utgörs av ett torp med en husgrund omkring 0,3 meter hög och en gjuten trappa, samt en källargrund strax norr om huset. Inom området finns tomtmark med fruktträd och trädgårdsbuskar, och sannolikt fler grunder. Platsen är markerad på Ekonomiska kartan från 1958, som visar två boningshus, och även på Häradsekonomiska kartan 1877–82. Norr om huset har uthusbyggnader legat, men av dem finns inga spår i dag, och området rymmer nu en paintballbana.
Kvarnlämningen består av en kvarnbyggnad, flera dammvallar och dammvallsrester, rännor samt en husgrund. Kvarnen byggdes i början av 1800-talet, byggdes om 1892 och reser sig i fyra våningar av tegel på en underbyggnad av natursten; den ersatte en äldre kvarn på holmen intill. Ett fyrtiotal meter söderut ligger en övertorvad husgrund av kallmurade stenar, möjligen grunden till den äldre kvarnen. Genom byggnaden löper in- och utloppskanalen, ställvis kantad av kallmurade stenar, och dammvallarna av natursten och betong sträcker sig över ån i flera sektioner.
Lämningen består av två husgrunder, en jordkällare och några mer osäkra strukturer. Husgrunderna ligger an mot varandra; den östra är omkring 0,5 meter hög med antydan till syll i en rad, medan den västra är cirka 1 meter hög och övertorvad med sten som delvis kan vara påförd senare. Jordkällaren är drygt 2 meter lång och omkring 1 meter hög, inrasad med sentida block och med ingång i sydost. I området finns ytterligare sju strukturer som kan vara kraftigt övertorvade grunder eller enbart röjsten.
Röjningsröset är orienterat i nordost–sydväst och omkring 0,5 meter högt. Det är byggt av sten i två lager. Underlaget ger i övrigt inga närmare uppgifter.
Området rymmer två avlånga röjningsrösen, byggda av stora, delvis spräckta och kantiga block. Ovanpå blocken har stora moränstenar kastats upp. Rösena ligger på kanten av en bergsklack, där marken i nordost är otydligt röjd.
På platsen påträffades 1953 ett myntfynd i kvarteret Kommisionären. Fyndet bestod av 140 kopparmynt från 1670-talet, till övervägande del kvartsören, medan fyra var hela öresmynt med fem centimeters diameter. Fyndplatsen är ungefärligt markerad. Beskrivningen är inte kvalitetssäkrad och uppgifter kan vara ofullständiga.
Området rymmer ett tiotal odlingsrösen av ofta övertorvad sten. I den nordvästra delen finns en kraftig stensträng, 18 meter lång, cirka 0,3 meter hög och upp till 2,5 meter bred. På krönet av kullen är marken avplanad och utjämnad.
På den angivna platsen hittades 1962 nitton svenska kopparmynt från 1600-talet. Mynten påträffades i en trädgård på 70 centimeters djup av herr Bernhard Bengtsson och finns nu på Statens historiska museum. Beskrivningen är inte kvalitetssäkrad och uppgifter kan vara ofullständiga.
Den fossila åkermarken utgörs av en äldre odlingsjord med inslag av kol. Den avgränsas i öster av blockig moränmark, i väster och nordost av en sänka och i sydost av berghäll, medan naturlig avgränsning saknas i söder. I norr finns en meterhög vall av stora, delvis spräckta block med uppkastade moränstenar. I sydost ligger två låga röjningsrösen av huvudsakligen knytnävsstora stenar upp mot en övertorvad berghäll.
Området med röjningsrösen är markerat på registerkartan, men saknar närmare beskrivning. På häradskartan 1877–1882 är platsen angiven som åkermark till backstugorna Lugnet.
Vid en arkeologisk utredning 2007 dokumenterade Bohusläns museum lämningen efter en mindre klinkbyggd båt. Ovan bottennivån syns nio spantändar samt ett grövre ektimmer i södra änden, som möjligen kan tolkas som en utfallen stäv. Spanten var fogade mot bordläggningen med smidda spikar, och ett spant mätte 13 × 9 centimeter i tvärsnitt medan bordläggningsplankan var 20 centimeter bred. Träslaget i både spant och bordläggning har bestämts till tall.
Vid en arkeologisk utredning 2007 dokumenterade Bohusläns museum sju nedslagna tallpålar på 4,5 meters djup, inom en muddrad yta. Pålarna var omkring 15 centimeter grova och stack upp mellan 0,1 och 0,4 meter över botten. En 14C-analys gav dateringen 135±30 BP, kalibrerad till 1790–1950 eller 1670–1780. Anläggningen är delvis bortmuddrad, men läget vid den senare hamnen talar för att den hört till en tidig brygga eller förtöjningsplats.
På en yta om ungefär sex gånger fyra meter påträffades sju anläggningar. Bland dem fanns flera gropar med humös fyllning och enstaka kol- och skärvstensbitar, varav en gav ett tämligen sentida intryck. Här fanns också ett par kokgropar med sotig sand, grus, kol och skärvsten. En av groparna framträdde först vid rensningen av en annan och hade en fyllning av humös, siltig lera med rikligt med kol.
På 1,6 meters djup står fyra pålar i rad, var och en 5–10 centimeter grov och lika högt uppstickande från botten. Anläggningen tolkas som en ledarm till en katsa, det vill säga en fast fiskeanordning. Fler pålar döljer sig sannolikt i den omgivande åbotten. Lämningen påträffades vid en marinarkeologisk utredning 2004.
Vid Lillängens gård har man funnit två yxor av ljusgrå flinta, tre föremål som tolkats som stenyxor samt ett avslag av ljusgrå flinta. Den närmare fyndplatsen är inte preciserad. På en tidigare åker i området ligger spridda skörbrända stenar och klumpar av järnslagg. Fynden knyts till Nils Pauli i Ekby socken. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan vara ofullständiga.
Här ligger en gårdstomt med en uthusgrund om ungefär en halv meters höjd, byggd av sten. I söder finns även ett röjningsröse och en stenmur, och på platsen växer spår av gamla kulturväxter. Tomten motsvarar en utvidgning av gården Stengårdshult under senare delen av 1800-talet och har kartlagts efter kartor från 1877–82 samt 1958. Idag är den övergiven.
Stensättningen är omkring en halv meter hög och har en plan ovansida. Den är uppbyggd av stora stenar som numera täcks av mossa. På och kring lämningen växer sly och en fullvuxen asp.
Minnesstenen är av grovhuggen granit, omkring 0,85 meter bred och 0,3 meter tjock. Inskriptionen, ifylld med svart färg, vetter mot nordnordväst och är rest till minne av statsrådet Jonas Wærnland, som grundlade parken. Han var landshövding över Skaraborgs län åren 1857–1866. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan vara ofullständiga.
På platsen finns en boningshusgrund med ett kraftigt övertorvat spismursröse av kallmurad sten och tegel. Enligt häradskartan 1877–82 fanns här tre backstugor, varav den nordligaste bär namnet Lugnet. De övriga kunde inte återfinnas vid en granskning 2017. Vid en utredning 2020 påträffades även rester efter en invändigt kallmurad jordkällare samt spismursröse och stenmurar strax norr och öster om boningsgrunden.
Här löper en stenmur byggd som skalmur, med kanter av stora stenar och block. Somliga är huggna och har en flat sida vänd utåt, medan mellanrummen är fyllda med mindre sten. Muren är delvis utrasad men bättre bevarad i den södra delen. Den kan följa en gräns mellan skogsmark och ängs- eller odlingsmark som finns markerad på en karta från 1794 över delningen av Mariestads skog.
Gränsstenen är en drygt en meter hög stenskiva med rundad topp. Den bär en ristning med tre kronor och texten Russlingen allmenning 1690. Stenen är omkring 0,55 meter bred och 0,12 meter tjock.
Bebyggelsen omfattar åtta husgrunder, flera välbevarade stenmurar, odlingsytor och spår av trädgårdsarbete. Centralt ligger grunden efter en manbyggnad, omgiven av husgrunder med bevarade syllstenar, spisfundament och påförd odlingssten. Bland lämningarna finns en intakt jordkällare med välvt tak och kallmurad grund upp till en meters höjd. Grunderna ligger spridda från några meter till närmare sextio meter från manbyggnaden.
På platsen fanns tidigare en häll av gnejs med omkring tio älvkvarnar, tre till femton centimeter i diameter och några centimeter djupa. Hällen var delvis belamrad med bräder. Den upptäcktes av Torbjörn Persson 1957 men är sedan dess borttagen. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan vara ofullständiga.
Stenen är av granit, uppåt avsmalnande och omkring 0,7 meter bred. Den lutar mot nordnordost, och lutningen har tilltagit över tid: vid inventeringen 1986 uppmättes den till ungefär 50 grader, medan senare uppgifter anger omkring 75 grader. Enligt en boende på Gustafslund har lutningen ökat under senare år. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan vara ofullständiga.
Skonaren Lisa av Bromösund räknades som en av Sveriges och kanske världens äldsta seglare. Under sina sista år låg hon utanför Tidans mynning i Vänern, tills bara akterskeppet och relingen syntes över ytan. I mars 1956 lät den dåvarande ägaren, en åkare i Fredsberg, sätta eld på vraket efter myndigheternas uppmaning. Elden ville dock inte ta sig, och trots brandkårens insatser med bensin och olja pyrde skutan hela dagen.
På vardera sidan om kanalen finns ett brofundament, omkring två meter långt, tre meter brett och en och en halv meter högt. De är byggda av sten och betong. Lämningen registrerades vid en inventering av vattenanknutna lämningar inom projektet VaKul, som tog fram planeringsunderlag för Västerhavets vattendistrikt.
Inom området kan kulturlager från 1500- och 1600-talet påträffas. Mariestad fick sina stadsprivilegier 1583, och en karta från 1600-talet, från tiden före stadens reglering, finns publicerad i Svenska stadskartor och stadsplaner 1923.
Bohusläns museum undersökte 2007 en utrasad stenkista, ungefär fem meter lång och två till tre meter bred, som reser sig drygt en meter över botten. Den är byggd av blocksten, och ur stenhögen sticker grova timmerstockar upp. Två av timren har daterats med dendrokronologi till fällning åren 1801–1807. Anläggningen tolkas som en förtöjningsanordning för båtar eller fartyg och kan höra samman med bebyggelsen på Karlsholme från sent 1700-tal.
Bohusläns museum dokumenterade 2007 en fast fiskeanläggning bestående av ett mindre antal klena, upprättstående pålar upp till tio centimeter i diameter. Intill pålarna står också tunna, plana ribbor nedstuckna i botten. Både pålar och ribbor är eroderade ner till bottennivå. En 14C-analys gav dateringen 340±30 BP, kalibrerad till perioden 1460–1640.
Bohusläns museum registrerade 2007 en fast fiskeanläggning som liknar en annan i närheten, med en samling klena pålar och plana ribbor nedstuckna i botten. Samtliga delar är eroderade ner till bottennivå. Inget prov togs för datering. Lämningen tolkas som en fast fiskeanläggning och betraktas som fast fornlämning.
Anläggningen bestod av sex parställda pålar orienterade i nordväst-sydostlig riktning och tolkas som en ledarm till en katsa. Pålarna stod på 1,3 meters djup, var sju till åtta centimeter grova och stack upp några centimeter från botten. En C14-datering av trä från en påle gav resultatet 1160–1225 e.Kr. Lämningen påträffades vid en marinarkeologisk utredning 2004 och är nu undersökt och borttagen.
Vid en förundersökning i residenset i Mariestad hittades ett Sigismundmynt präglat 1597. Samtidigt framkom stenläggningar och en grop med tegel, murbruk, träkol och keramik. Fynden i gropen kunde dateras till spannet mellan 1500- och 1800-talet.