Upptäck Linköping till fots: 189 sevärdheter med karta, historia och berättelser — en gratis självguidad stadsvandring.
1. Datamuseet IT-ceum
museum
IT-ceum numera Datamuseet var ett museum för datorhistoria beläget i Linköping. För tillfället är museets samling nedplockad. Samlingen begränsar sig till Sverige och tiden efter 1945 med viss tyngdpunkt på utvecklingen i Östergötland runt Datasaab. Museets uppbyggnad skedde i samarbete med Linköpings universitet och föreningen Datasaabs Vänner och bekostades huvudsakligen av Westman-Wernerska stiftelsen. IT-ceum invigdes den 9 december 2004. Under sportlovet 2007 hade man också en kampanj med fysiska TV-spel i centrum. Tord Jöran Hallberg var mycket drivande i arbetet och skrev alla texter till utställningen. Den 29 maj 2009 stängdes IT-ceum i Mjärdevi för att flytta till Östergötlands museum i centrala Linköping, med nyöppning 2010 under namnet Datamuseet IT-ceum. 2014 nyinvigdes deras permanenta utställning Digitala Drömmar, en utställning om svensk datorhistoria. Den 2 mars 2019 stängdes länsmuseet och därmed Datamuseet för ombyggnad med en planerad nyöppning 2021. I oktober 2019 berättade Östgöta Correspondenten att museets datorsamling ägs av Linköpings kommun, och dess framtid är oviss, eftersom det är oklart om kommunen vill att Östergötlands museum skall visa samlingen. Museets webbsida anger att verksamheten är pausad och "förhoppningsvis återkommer hösten 2022". I juni 2022 meddelade ordföranden för museets styrelse, Göran Gunnarsson, att en kompromiss nåtts och att Östergötlands museum har reserverat utrymme för Datamuseet som kommer att ha ett fokus på datorindustrin i Östergötland. På hemsidan anges att "en ny utställning kommer att börja planeras under 2023". Under 2024 verkar museets hemsida ha förvandlats till en blogg.
Källa: Wikidata/Wikipedia
2. Linköpings slott
Slott
Linköpings slott är en slottsbyggnad i Linköping, Östergötland. Slottet är Sveriges äldsta bevarade profana byggnad med delar från 1100-talet, vilka är inbyggda i slottets västra länga. Slottet ligger högt beläget mittemot Linköpings domkyrka. Trakten kring Linköping var säte för den Sverkerska ätten under tidig medeltid och centrum för kloster och kyrkobyggande i Sverige och slottet uppfördes ursprungligen som en biskopsgård 1149. Den siste katolske biskopen som bodde på slottet var Hans Brask. 1527 flyr han kung Gustav Vasa som i samband med reformationen tar över biskopens alla gårdar och förvandlar borgen till ett kungligt slott. Kung Gustav Vasa gästar länet och Linköping flertal gånger och bor då på sitt slott i centrala Linköping. På slottet hölls rättegången efter Slaget vid Stångebro som ledde fram till Linköpings blodbad den 20 mars 1600 då fem personer blev avrättade på Stora torget. Under sent 1700-tal renoveras slottet till en bostad för länets landshövding vilket det är än idag. 1795 är slottet residens för Landshövdingen i Östergötlands län, som därmed även är Ståthållare på Linköpings slott och då ingår i de Icke tjänstgörande hovstaterna vid Kungliga hovet. I den vackra residensvåningen finns Estelle-salongen med handmålade väggar. Prinsessan Estelle är sedan 2012 hertiginna av Östergötland. På Linköpings slotts- och domkyrkomuseum finns en digitalisering av slottets historia. Genom ett knapptryck kan man resa 900 år i tiden och ta del av slottets förvandling från biskopsborg och kungligt slott till landshövdingeresidens. Linköpings slott är statligt byggnadsminne sedan 25 januari 1935.
Källa: Wikidata/Wikipedia
3. Ansgarskyrkan
Kyrka
Ansgarskyrkan är en kyrka i stadsdelen Gottfridsberg i Linköping. Kyrkan tillhör Gottfridsbergs församling och Linköpings domkyrkopastorat. Församlingen avdelades från Domkyrkoförsamlingen 1 januari 2006. Församlingen samverkar med EFS missionsförening i Linköping som också äger kyrkan.
Källa: Wikidata/Wikipedia
4. Berga kyrka
Kyrka
Berga kyrka är en kyrkobyggnad i Linköpings Berga församling. Kyrkan ligger i stadsdelen Berga i södra Linköping. Kyrkan är belägen i ett grönområde som sluttar från Söderleden ned mot Tinnerbäcken.
Källa: Wikidata/Wikipedia
5. Folkungabrunnen
Konst & staty
Folkungabrunnen är en skulptur på Stora torget i Linköping skapad av Carl Milles mellan åren 1924 och 1927.
Källa: Wikidata/Wikipedia
6. Garnisonskyrkan
Kyrka
För flera kyrkobyggnader med namnet Garnisonskyrkan, se Garnisonskyrkan. Garnisonskyrkan är en före detta kyrkobyggnad i Linköpings Berga församling i Linköpings stift inom Svenska kyrkan. Kyrkan invigdes den 19 oktober 2005 och togs ur bruk den 19 oktober 2009.
Källa: Wikidata/Wikipedia
7. Hospitalstorget
Torg
Hospitalstorget är ett torg beläget i Linköpings innerstad där Nygatan korsar Hospitalsgränd. Även Stora Badstugatan och Bokhållaregatan ansluter till torget. Platsens namn kommer av att stadens medeltida hospital låg här. När detta flyttade till Vadstena omvandlades det 1782 till ett mindre lasarett som låg här till 1895.
Källa: Wikidata/Wikipedia
8. Kärna kyrka
Kyrka
Kärna kyrka är en kyrkobyggnad i Kärna socken i Linköpings kommun i Östergötland. Den ligger i Malmslätt ca 6 km västnordväst om Linköpings centrum och tillhör Kärna församling i Linköpings stift.
Källa: Wikidata/Wikipedia
9. Lambohovskyrkan
Kyrka
Lambohovskyrkan är en samarbetskyrka mellan Equmeniakyrkan Linköping (Equmeniakyrkan, tidigare Linköpings missionskyrka) och Lambohovs församling (Svenska kyrkan Slaka-Nykils pastorat). Kyrkan, som ligger i Linköpingsstadsdelen Lambohov, har formen av en ark och ritades av Norrköpingsarkitekten Guy Sjöwall. Lambohovskyrkan uppfördes och invigdes 1987. Kyrkobyggnaden fungerar också som universitetskyrka. Lambohovskyrkan används även för konserter och musikinspelningar tack vare den goda akustiken. Ursprungligen integrerades en förskola i kyrkan, men den är numera (2009) omdisponerad till äldrecenter.
Källa: Wikidata/Wikipedia
10. Lilla torget
Torg
Lilla torget, i folkmun oftast kallat Gyllentorget, är ett torg i Linköpings innerstad, där Nygatan korsar Repslagaregatan. Området är bilfritt och del av ett större stråk i innerstaden som kopplar samman S:t Larsparken, Trädgårdstorget och Stora torget.
Källa: Wikidata/Wikipedia
11. Mikaelskyrkan
Kyrka
Mikaelskyrkan är Linköpings Ryds församlings kyrkobyggnad. Den ligger i stadsdelen Ryd väster om Linköpings mer centrala delar.
Källa: Wikidata/Wikipedia
12. Rystads kyrka
Kyrka
Rystads kyrka är en kyrkobyggnad i Rystad i Linköpings stift. Den är församlingskyrka i Åkerbo församling och ligger en knapp mil nordöst om Linköping.
Källa: Wikidata/Wikipedia
13. Sankt Hans kyrka
Kyrka
Sankt Hans kyrka är en kyrka i stadsdelen Ekholmen i södra Linköping, Östergötland. Kyrkan tillhör Landeryds församling och Linköpings domkyrkopastorat. Den invigdes år 1973 av biskop Ragnar Askmark och är invigd åt och har fått sitt namn efter evangelisten Sankt Johannes.
Källa: Wikidata/Wikipedia
14. Sankt Lars kyrka
Kyrka
Sankt Lars kyrka är en vitputsad kyrkobyggnad uppförd i sten i centrala Linköping, Östergötlands län. Den är belägen vid Storgatan mellan Stora torget och Stångån. Kyrkan tillhör Sankt Lars församling och Linköpings domkyrkopastorat. Kyrkan helgades åt Sankt Laurentius. Historiskt utgjordes församlingen av landsbygden utanför stadsgränsen, trots att kyrkan var belägen inne i staden på domkyrkoförsamlingens mark. Gränsen mot domkyrkoförsamlingen ändrades 1961 och går nu vid Klostergatan, ett kvarter väster om Sankt Lars kyrka. De nedre fyra våningarna av kyrkans torn är från medeltiden. Långhuset, koret och sakristian byggdes 1801 och kännetecknas av sin goda akustik. Kyrkan används ofta för konserter. Korväggen av marmor sattes in vid renoveringen 1957. Då gjordes även en arkeologisk utgrävning och i en källare under kyrkans golv kan man idag beskåda rester av de äldsta murarna.
Källa: Wikidata/Wikipedia
15. Sankt Nikolai katolska kyrka
Kyrka
Sankt Nikolai kyrka är en romersk-katolsk kyrkobyggnad i Linköping. Den tillhör Sankt Nikolai katolska församling i Stockholms katolska stift. Kyrkan invigdes den 24 maj 1990, och är uppkallad efter linköpingsbiskopen Nicolaus Hermanni.
Källa: Wikidata/Wikipedia
16. Sankta Maria i Johannelund
Kyrka
Sankta Maria i Johannelund är en kyrkobyggnad i Linköping, Östergötland. Den ligger i stadsdelen Johannelund och är församlingskyrka i Johannelunds församling, Linköpings stift. Den tillhör Linköpings domkyrkopastorat.
Källa: Wikidata/Wikipedia
17. Skäggetorps kyrka
Kyrka
Skäggetorps kyrka är en brun tegelkyrka med säregen design. Den är belägen i Linköpingsstadsdelen Skäggetorp och är församlingskyrka i Linköpings Skäggetorps församling, som förutom stadsdelen omfattar industriområdet Tornby och glest bebyggd mark mellan E4 och Roxen. Kyrkan är byggd i samband med Skäggetorps tillkomst som stadsdel under 1970-talet och ligger strax bakom Skäggetorps köpcentrum. Kyrkobyggnaden inrymmer även ett församlingshem. Bredvid kyrkans ingång finns en fristående klockstapel i vilken hänger två klockor.
Källa: Wikidata/Wikipedia
18. Slaka kyrka
Kyrka
Slaka kyrka är en kyrkobyggnad i Slaka, Slaka socken i Linköpings kommun i Östergötland. Den ligger cirka sju kilometer sydväst om Linköping och tillhör Slaka församling, Linköpings stift.
Källa: Wikidata/Wikipedia
19. Stora torget
Torg
Stora torget är det äldsta och mest centrala torget i Linköping. Torget genomskärs av Storgatan, som är bilfri men trafikeras av bussar. Torget kallas ibland inofficiellt för Filbytertorget. Mitt på torget och längs med Storgatan står Carl Milles Folkungabrunnen, en fontän av diabas med Folke Filbyter av patinerad brons. Den invigdes 12 december 1927. Den bekostades av Leonard och Ida Westmans fond för Linköpings prydande med konstverk, grundad 1911 av deras son Henric Westman, som är en av stadens stora donatorer. Vid torgets södra sida ligger gamla rådhuset, som numera innehåller ett flertal restauranger. i sydvästra delen ligger Centralpalatset, en större byggnad i stram jugendstil från 1907. I Centralpalatsets bottenvåning är bland annat konsthallen Passagen inrymd. Vid torgets västra sida ligger Jonn O. Nilson palats, byggt 1893 och ritat av Ullrich & Hallquisth, Filbytergallerian och en bank. Längs norra sidan ligger några 1700-talsbyggnader som inrymmer kaféer och restauranger. Torgets östra sida domineras av Stora hotellet, byggt 1852 och påbyggt med en fjärde våning 1893. Det inrymmer också ett apotek och på andra sidan Storgatan ligger Affärspalatset från 1926. Torget var plats för Musikhjälpen 2015 och benämndes under denna vecka "Kärlekens torg".
Källa: Wikidata/Wikipedia
20. Tannefors kyrka
Kyrka
Tannefors kyrka i Tannefors tillhör Linköpings stift, Tannefors församling och Linköpings domkyrkopastorat. Kyrkan är belägen i stadsdelen Tannefors i Linköping. Den ligger på en liten höjd.
Källa: Wikidata/Wikipedia
21. Tomaskyrkan
Kyrka
Tomaskyrkan var en kyrkobyggnad i Linköping i Östergötland, och tillhörde Domkyrkoförsamlingen i Linköpings stift.
Källa: Wikidata/Wikipedia
22. Trädgårdstorget
Torg
Trädgårdstorget är ett större torg i Linköpings innerstad. Torget ligger i korsningen mellan Sankt Larsgatan och Nygatan, nära Linköpings tingsrätt och Sankt Lars kyrka.
Källa: Wikidata/Wikipedia
23. Vidingsjö kyrka
Kyrka
Vidingsjö kyrka är en kyrkobyggnad i Linköpings Berga församling.
Källa: Wikidata/Wikipedia
24. Saint Mary's Chapel (Linköping Cathedral)
Kyrka
Saint Mary's Chapel (Linköping Cathedral) i Linköping.
Källa: Wikidata/Wikipedia
25. Uppståndelsens kapell
Kyrka
Uppståndelsens kapell är ett begravningskapell i Linköping.
Källa: Wikidata/Wikipedia
26. Linköping 365:1
Sevärdhet
minnesmärke i Östergötland
Källa: Wikidata/Wikipedia
27. Farbror Melins torg
Torg
Farbror Melins torg är ett torg i Linköpings innerstad. Torget gränsar mot Ågatan, där bland annat Åhléns har entré mot torget. Torget invigdes i juni 2015 efter en större omgörning av platsen.
Källa: Wikidata/Wikipedia
28. Magasintorget
Torg
Magasintorget är ett torg i Linköpings innerstad. Torget omges i tre väderstreck av Nygatan, Snickaregatan och Magasingränd.
Källa: Wikidata/Wikipedia
29. Linköpings fyr
Torn
fyr i Linköping vid sjön Roxen
Källa: Wikidata/Wikipedia
30. Blästad gård
Byggnad
Blästad gård är en herrgård i Landeryds socken i Linköpings kommun.
Källa: Wikidata/Wikipedia
31. Sankt Martins kyrka
Kyrka
Sankt Martins kyrka är en kyrkobyggnad i stadsdelen Ekängen, strax utanför Linköping. Kyrkan tillhör Åkerbo församling i Linköpings stift.
Källa: Wikidata/Wikipedia
32. Stångebro
Bro
Stångebro är en bro över Stångån i Linköping. Det har också historiskt varit namnet på flera tidigare broar över Stångån.
Källa: Wikidata/Wikipedia
33. LasseMajas Deckarhus
museum
Lasse-Majas Deckarhus (stiliserat LasseMajas Deckarhus) är en attraktion i Gamla Linköping som öppnades 17 februari 2023. Attraktionen bygger på böckerna om LasseMajas detektivbyrå av Martin Widmark och illustratören Helena Wills och är uppdelad i tre mysterier för besökare att lösa: Campingmysteriet, Tågmysteriet och Slottsmysteriet. Intill finns också ett temacafé, Café Panini och Bernard.
Källa: Wikidata/Wikipedia
34. Ljusets kapell
Kyrka
kapell i vid Lilla aska griftegård
Källa: Wikidata/Wikipedia
35. Stolplyckans kyrka
Kyrka
kyrka i Linköping
Källa: Wikidata/Wikipedia
36. Linköpings missionskyrka
Kyrka
Equmeniakyrkan är en kyrkobyggnad i Linköping. Kyrkan invigdes 1994 och tillhörde från början Svenska Missionsförbundet som numera är en del av Equmeniakyrkan. Den 1 maj 2021 gick Baptistkyrkan Linköping och Missionskyrkan Linköping ihop och bildade Equmeniakyrkan Linköping. I klocktornet hänger två kyrkklockor.
Källa: Wikidata/Wikipedia
37. Lektorshagen
Naturreservat
Lektorshagen är ett cirka 7 hektar stort naturnära park- och skogsområde i stadsdelen Gottfridsberg i västra delen av centrala Linköping. Området sträcker sig från Bjälbogatan i väst längs med Valkebogatan i söder. I öster möter området studentboendet Flamman, Folkungaskolan och Centrala griftegårdarna i sydöst. Lektorshagen är Linköpings äldsta så kallade naturnära park och var i äldre tid en av flera betesmarker runtom Linköping. Sedan slutet av 1600-talet har Lektorshagen också som naturaförmån disponerats av gymnasiets lektorer, därav namnet. Från 1908 arrenderade Linköpings stad marken för att senare bli dess ägare i mitten av 1900-talet. Området utgörs i dag av skogsmiljö bestående av främst äldre tallar på upp emot 170 år. I området finns boulebanor, hundgård, lekpark, förskola, bollplan, med mera.
Källa: Wikidata/Wikipedia
38. Magistratshagen
Naturreservat
Magistratshagen är en naturnära park i Linköping, belägen i stadsdelen Ekkällan mellan Universitetssjukhuset, Stolplyckan och gården Backaberg. Området var ursprungligen ängs- och betesmark för kor och hästar och del av lönejorden för stadens magistrat, jämför Lektorshagen. När området Stolplyckan bebyggdes utanför staden utgjorde Magistratshagen friluftsområde för invånarna i förstaden. På 1930-talet ordnades Magistratshagen till naturpark. Magistratshagen är del av en grön korridor som förbinder den centrala parken Trädgårdsföreningen med naturreservatet Tinnerö söder om Linköping via Grenadjärparken. Denna korridor möjliggör förflyttning mellan grönområdena för djur, växter och människor. Parkens historia som ängs- och hagmark märks i parkens flora som har en stor mångfald av ängs- och hagmarksväxter såsom ängsvädd, ormrot, svinrot, med flera. I de norra delen av området bedrivs slåtter årligen och ängen fagas på våren för att bibehålla ängsfloran. De södra delarna präglas mer av tallpartier som sedan övergår i Grenadjärparken. I mitten av parken finns en lekpark invigd 2020 med olika teknik- och internetförstärkta lekredskap, ett utegym och en padelbana.
Källa: Wikidata/Wikipedia
39. Hjälmsätersberget
Naturreservat
Hjälmsätersberget, även kallad Tornhagsparken eller Tornhagsberget, är en park i stadsdelen Gottfridsberg i nordvästra Linköping.
Källa: Wikidata/Wikipedia
40. LUSTHUS
Byggnad1800–1899
Detta lusthus i Linköping uppfördes någon gång under 1800-talet och är upptaget i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Underlaget rymmer inga ytterligare uppgifter om byggnaden.
Annexet är en byggnad i Linköping uppförd åren 1940–1945. Den finns registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister, men mer än så säger underlaget inte.
Denna källare, belägen norr om huvudbyggnaden, är en stor medeltidslämning med två rum övervälvda av tunnvalv i tegel. Källaren ingick ursprungligen i en större byggnad i den medeltida Bredgården. Ovanpå den anlades 2006 en terrasspåbyggnad, och nedgången har fått en modern utformning i glas och betong.
Denna flygel vid Ågatan är uppförd i två våningar med putsade fasader och ett valmat sadeltak av rött lertegel. Stora delar av murverket är medeltida natursten, troligen från 1400-talet, medan ovanvåningen delvis timrades på 1740-talet, bland annat för att inreda sädesmagasin. Genom byggnaden leder en körport, och den rymmer flera tunnvälvda utrymmen med ålderdomliga portar, gamla dörrbeslag och ett senmedeltida smidesgaller framför en fönsteröppning.
Under platsen har grundmurarna till den äldsta domkyrkan påträffats vid grävningar 1915–16 och 1959–61; den uppfördes troligen under 1100-talets första hälft med treskeppigt långhus, korsarmar, absidkor och västtorn och revs sedan i etapper när en ny kyrka byggdes på samma plats. Den nuvarande domkyrkan är en treskeppig hallkyrka med tvärskepp, högkor med omgång, tre polygonala kapell i öster och ett västtorn, byggd främst av kalksten. Den äldsta delen av nybygget, det grunda tvärskeppet, tillkom omkring 1230–1250.
Detta bostadshus i Linköping uppfördes någon gång under åren 1770–1799 och är registrerat i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Underlaget innehåller inga fler uppgifter om byggnaden.
Konsistoriegården, även kallad Domkapitelhuset, ligger vid Ågatan nordväst om Linköpings domkyrka. Tomten var bebyggd redan under medeltiden och utgjorde tidvis residens för en av domkapitlets präster, uppdelad mellan S:t Nicolaus gård i söder och Ärkedjäknens gård i norr. Av ett medeltida stenhus finns ännu två källarrum och en trappa kvar, och de ingår i den skolbyggnad som uppfördes 1827–30 efter ritningar av arkitekten Jacob Wilhelm Gerss med Johan Holmberg som byggmästare. Huset inrymde stadens trivialskola.
Detta uthus är troligen samtida med det lilla bostadshus från 1820-talet som det är sammanbyggt med. Från början innehöll byggnaden vagnbod, bryggstuga och vedbod, medan den i dag rymmer flera bodar och ett garage. Golven är delvis gjutna i betong och delvis av jord, och över hela byggnaden löper ett öppet vindsutrymme. I den gamla bryggstugan finns bland annat eldstad och bykkar bevarade.
Huset mot Storgatan antas till sina äldsta delar vara uppfört under tidigt 1700-tal och fick sitt nuvarande utseende omkring 1750. Det är ett timmerhus i två våningar med slät, stående panel målad i gult, medan pilastrar och knutar är brädklädda och målade i grått. Taket är valmat och täckt med tegel, och i bottenvåningen har moderna skyltfönster tagits upp mot Storgatan.
Domkyrkosysslomansgårdens huvudbyggnad uppfördes 1813 under ledning av länsbyggmästare Johan Holmberg. Interiören har gjorts om i flera omgångar, bland annat på 1940-, 1960- och 1990-talet, men en del av den äldre inredningen finns kvar. Här ryms tre kakelugnar från omkring år 1900, en järnspis stämplad Bolinder's no 75 samt profilerade taklister och spegeldörrar.
Gymnastikhuset stod klart 1882 efter ritningar av linköpingsingenjören Rudolph Ström, som senare bearbetades av arkitekten A.F. Nyström. Fasaderna i nyrenässans är av tegel med rik putsdekor, och entrésidan mot S:t Persgatan kröns av en rundbågig fronton med en porträttmedaljong av Per Henrik Ling, den svenska gymnastikens fader. Vid en restaurering 1980 återfick både fasad och interiör sin ursprungliga färg. Huset används alltjämt för gymnastik och räknas som ett av de äldsta i bruk varande i sitt slag i landet.
Åkerbo härads tingshus uppfördes 1888–89 i suterräng, med tre våningar mot Barnhemsgatan och två mot baksidan. Den vita, slätputsade byggnaden har mörk sockel och svart plåttak, och entrén sitter i en mittrisalit som kröns av en fronton med urverk i svart och guld. Invändigt är huset helt ombyggt för att fungera som äldreboende. Efter uppförandet gjordes flera förändringar, bland annat en reparation 1908 och en om- och tillbyggnad 1924 efter ritningar av arkitekt Axel W. Brun, sedan domsagan utökats med Valkebo och Gullbergs härad.
Linköpings centralstation stod färdig 1872 efter ritningar av arkitekten Adolf Wilhelm Edelsvärd, sannolikt i samarbete med Axel Kumlien. Stationshuset har två våningar med lägre sidoflyglar och ett symmetriskt formspråk som anspelar på fransk renässans. Mitten markeras av en smal frontespis med stationsur, och på ömse sidor reser sig höga, kvadratiska flyglar som närmast liknar hörntorn. Fasaderna är av rött tegel med fönsteromfattningar i ljus puts.
Lärarhögskolans huvudbyggnad uppfördes 1926 som folkskoleseminarium efter ritningar av arkitekt Ture Rydberg. Anläggningen består av fyra längor kring en öppen gård, och entrén är utformad som en kolonnad in mot gården med en fritrappa upp till första våningen. Huset har tegelstomme och är slätputsat med dekor av gips under ett valmat, tegeltäckt sadeltak. Lärosalarna ligger mot ytterväggarna, medan den nordvästra längan i stället rymmer gymnastik- och hörsal.
Biskopsgårdens huvudbyggnad ligger utmed Ågatan och uppfördes i sten 1733–35, troligen på medeltida lämningar, efter ritningar av överintendenten Carl Gustaf Tessin. Huset är i två våningar under ett valmat sadeltak av rött enkupigt tegel, och under västra delen finns en källare med fyra tunnvälvda rum. Fasaden bär en ovanlig, så kallad spikpikad puts i gult med vita detaljer som profilerad takfot och fönsteromfattningar. Entrén på gårdssidan markeras av en kolonnburen balkong med balusterräcke, och trapphuset har steg av röd kalksten.
Stallbyggnaden i Linköping uppfördes 1816 och ingår i den kulturhistoriskt registrerade bebyggelsen. Den finns upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Närmare uppgifter om byggnaden saknas i underlaget.
Röda magasinet uppfördes 1835 som förrådsbyggnad på Malmslätt. På dess östra långsida målades ryttarfigurer som vid övningsskjutningar fick föreställa anfallande kavalleri, men dessa är sedan länge övermålade. År 1942 flyttades byggnaden till I4.
I den snabbt växande stadsdelen Tannefors reserverades en kyrktomt redan i slutet av 1940-talet, men först ett tiotal år senare utlystes en arkitekttävling för kyrka och församlingslokaler. Tävlingen vanns av bröderna och arkitekterna Axel och John Kandell från Stockholm, den senare (1925–1991) även konstnär och en av det sena 1900-talets mest betydande möbelskapare. Deras förslag Brödet började uppföras 1963, högt och avskilt på berget. Kyrkan byggdes med röda tegelmurar och få fönster, vilket ger den en sluten karaktär.
Klostret ansågs länge vara en medeltida byggnad som ingått i det franciskanerkloster som grundades på 1280-talet, men senare forskning tyder på att det snarare uppfördes som prästgård på 1500-talet. Efter en restaurering 1737 användes huset bland annat som spannmålsmagasin, och 1911 övergick det i domkyrkans ägo och blev materialbod. Sedan en restaurering 1964 är byggnaden inrättad av länsmuseet som museum över kyrklig stenskulptur.
Uthuset vid Ågatan utgörs av två sammanbyggda hus av olika höjd och ålder, där den södra väggen vilar på den äldre muren längs gatan. Den västra boddelen, med en stor port ut mot gatan, härrör troligen från 1700-talet, medan den östra delen är yngre.
Stallet är timrat och klätt med rödfärgad locklistpanel med svarta detaljer under ett tegeltäckt sadeltak. Invändigt rymmer det två stalldelar med vitkalkade timmerväggar, och mot gårdssidan finns ålderdomliga portar, medan golvet är sentida gjuten betong. Byggnaden kan vara uppförd på 1700-talet och kan vara en av de äldre ekonomibyggnader som fick stå kvar när domkyrkosysslomansgården byggdes ut på 1810- och 1820-talen.
Östergötlands länsmuseum har sin byggnad från 1939 i Linköping. Den finns registrerad i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Ytterligare uppgifter saknas i underlaget.
Detta tingshus uppfördes 1972–74 och är sammanbyggt med den intilliggande bebyggelsen, med två våningar mot entrésidan och tre mot torget. Fasaden mot Apotekaregatan är klädd med träpanel och naturstensplattor, och det flacka, brutna sadeltaket är täckt av kopparplåt. I bottenvåningen mot torget finns affärslokaler, och över andra våningens fönster står texten Linköpings tingsrätt. Inne rymmer tingsrätten fem tingssalar och tre förberedelserum, med lagmannens rum markerat av ett band av smala, höga fönster mot torget.
Boden uppfördes troligen på 1820-talet med länsbyggmästare Johan Holmberg som ansvarig. Från början rymde huset drängbostad, visthusbod och mangelbod, och ovanvåningen ska en tid ha använts som spannmålsmagasin. Byggnaden har byggts om flera gånger och tidvis tjänat som kontor för hyrkuskverksamhet, och vindsvåningen inreddes till bostad på 1990-talet.
Vedboden i Linköping härrör från 1800-talet och ingår i den kulturhistoriskt registrerade bebyggelsen. Den finns upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Närmare uppgifter saknas i underlaget.
Uthuslängan med flera funktioner i Linköping härrör från 1800-talet och ingår i den registrerade bebyggelsen. Den finns upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Ytterligare uppgifter saknas i underlaget.
Linköpings rådhus är en putsad trevåningsbyggnad med sadeltak, vars nyklassicistiska uttryck tillkom vid en ombyggnad 1926–27. Ovan taklisten reser sig en attikavåning med en putsornerad fris och ett urverk, medan bottenvåningen är rusticerad och entrén sitter i en portik med doriska kolonner av gjuten betong. Över entrén syns en balkong med en maskaron i form av ett lejonhuvud, Linköpings stadsvapen. Rådhuslokal inreddes här 1803, och i trapphuset finns en bevarad väggmålning som föreställer Fru Justitia med bindel för ögonen.
Stenhusgården är en senmedeltida stenbyggnad som ursprungligen tillhörde S:t Andreas prebende, en donation för själamässor i domkyrkans Andreaskapell. Vindsvåningen tillkom efter stadsbranden år 1700, och från slutet av 1700-talet ingick huset i en stor köpmansgård. Efter en restaurering 1965 används byggnaden numera som utställningslokal.
Vagnsboden i Linköping härrör från 1800-talet och ingår i den registrerade bebyggelsen. Den finns upptagen i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister. Närmare uppgifter saknas i underlaget.
Denna hällristning består av ett tiotal skålgropar som är huggna i det grovkorniga krönpartiet av ett bergimpediment. Flera av groparna är vittrade och har en skrovlig yta. Möjligen finns ytterligare en otydlig skålgrop i närheten.
På platsen ligger en lös sten med nio älvkvarnar, flyttad hit från Linghem i Törnevalla socken. Alldeles intill står ett stenmonument av rödprickig granit, byggt av två huggna stenar. Den mindre bär ett treenighetsmärke i brons och inskriften "Fader vår gif oss bröd", medan årtalet 1810 är inhugget på ena sidan. Uppgifterna är hämtade ur äldre inventering och är inte kvalitetssäkrade.
Lämningen utgörs av ett femtontal älvkvarnar jämte en rännformig fördjupning, huggna i en grovkristallin granithäll. Groparna är något vittrade. En intilliggande fördjupning kan vara en älvkvarn men skulle också kunna vara en naturlig, glacial bildning. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Minnesmärket utgörs av ett stenmonument av rödprickig granit, uppbyggt av två huggna stenar. Den mindre stenen bär ett treenighetsmärke i brons och inskriften "Fader vår gif oss bröd", och på en sida är årtalet 1810 inhugget. Intill ligger även en lös sten med älvkvarnar. Uppgifterna kommer ur äldre inventering och är inte kvalitetssäkrade.
Platsen rymmer flera minnesmärken, däribland en 3,4 meter hög bronsstaty som föreställer Moder Svea och lejonet, med inskriften "På vakt för fosterlandet". Här finns också minnesstenar tillägnade skulptören G. Alfr. Nyström (1844–1897) och jarlen Birger II till Bjälbo, som enligt texten dog den 10 oktober 1266 och beskrivs som rikets myndige och statskloke regent utan namn av konung. Ytterligare en sten hedrar Elof av Bjerga. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Detta minnesmärke i Linköping finns upptaget i fornminnesregistret, men underlaget innehåller inga närmare uppgifter om det. Beskrivningen är inte kvalitetssäkrad och information kan saknas eller vara inaktuell.
Den fossila åkern består av ett gråaktigt lerlager som innehåller små bitar bränd lera och spridda skärvstenar. Vid platsen har man gjort fynd av bränd lera, ben och kvartsit.
Minnesmärket är en minnestavla av kalksten med ett tympanonfält, uppsatt på en husvägg ovanför gatan. I djuprelief och förgyllt lyder texten att här hade Linköpings skola och gymnasium sin hemvist, skolan omkring 1230–1804 och gymnasiet 1627–1804. I tympanonet syns två förgyllda manshuvuden. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
På platsen finns rester av tre möjliga stensättningar, delvis övertorvade och med spår av kantkedjor. Anläggningarna är i dag svåra att avgränsa, dels för att en väg dragits fram över dem. Samtliga var markerade som fornlämningar 1945, men uppfyller enligt senare bedömning inte längre kriterierna för det.
Stensättningen är rund och omkring åtta meter i diameter, övertorvad med enstaka stenar i ytan. Vid en arkeologisk förundersökning öppnades schakt intill utan att något av antikvariskt intresse framkom, men en härd i anslutning kunde dateras till yngre bronsålder eller förromersk järnålder, ungefär 760–400 f.Kr. I närheten finns även ett mindre, sentida röjningsröse.
Härden är stor och oval av förhistorisk typ, med tunt och enstaka inslag av skärvsten. Den påträffades i samband med en särskild arkeologisk utredning år 2012.
Hällristningen består av två älvkvarnar som ligger drygt två meter från varandra i det grovkorniga, vittrade krönpartiet av en berghäll. Den ena är något ojämn och därför osäker. Ytan verkar starkt nött, så fler kan finnas. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Lämningen är resterna av en treudd, omkring tjugo meter i sida, med en delvis övertorvad fyllning av sten. På flera sidor finns rester av kantkedja och enstaka hörnstenar. Fyllningen är gles och kanterna delvis raserade, vilket gör den ursprungliga formen svår att bedöma. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Minnesmärket är en minnessten av grå granit, uppbyggd av kvaderstenar och krönt av en avsmalnande, putsad monolit med en bronsfigur i spikklubbsform. En inskriptionsplatta av brons erinrar om slaget vid Stångebro den 25 september 1598 och att fäderneärvd frihet och evangelisk luthersk tro då räddades för Sveriges folk. På en sida är resningsåret 1898 inhugget. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Hällristningen utgörs av två skålgropar i fast häll, belägna knappt två meter från varandra. Den ena är jämnt slipad, medan den andra är tämligen vittrad, men båda bedöms sannolikt vara skålgropar.
På platsen fanns en dubbelgrav från stenåldern, som gått under namnet båtyxegraven vid Bergsvägen. Graven undersöktes och togs bort i samband med vägarbeten.
Här låg en bro över Stångån som tillkom 1773 och ska ha varit omkring 68 meter lång. Läget är delvis bekräftat genom ett undersökt brofäste och en anslutande färdväg. En detaljerad bild av bron finns bevarad i en lantmäteriakt över Kallerstad från 1829.
Lämningen utgörs av en torpbebyggelse kallad Stattute, som revs efter 1945. Kvar på platsen finns en uthusgrund och fruktträd. Sydväst om torpet ligger en förekomst av älvkvarnar.
På platsen finns två skärvstenshögar, den ena närmast rund och den andra närmast oval, båda övertorvade med talrika stenar i ytan. Under torven framträder rikligt med skärvsten, och i ytan finns mindre gropar. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Boplatsområdet undersöktes delvis år 2006, då sju anläggningar i form av gropar och stolphål framkom och flera av dem togs bort. Vid en förundersökning 2024 påträffades ytterligare ett stolphål. Man konstaterade då också att ungefär hälften av boplatsen ligger under den branta slänten mot gång- och cykelvägen längs Bergsvägen och har täckts över med jordmassor.
Lämningen omfattar en cirka fyrtio meter lång hålväg som planar ut mot sluttningarna i norr och söder, tillsammans med flera intilliggande stensättningar. Stensättningarna är runda och övertorvade med talrika stenar i ytan. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
På platsen ligger flera runda stensättningar, övertorvade och med talrika stenar i ytan, varav några har tydliga kantkedjor och gropar. I anslutning finns även en cirka fyrtio meter lång hålväg. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Här fanns en misstänkt hög, ungefär femton meter i diameter, som undersöktes och togs bort 1945. Undersökningen gav dock inga belägg för att det verkligen rörde sig om en gravhög. Enligt äldre uppgifter ska det ha funnits tre eller fyra gravhögar en bit norrut, men inga synliga lämningar finns kvar på platsen.
Lämningen är en terrassering, i sydväst stenskodd med block och i öster avgränsad av påförda stenblock. Den påträffades vid en arkeologisk förundersökning 2011.
Hamnanläggningen utgörs av resterna av en stensatt kajkant, mestadels byggd av kilade stenblock som vilar på flera skift kalksten. Kajen är vad som återstår av Nykvarns hamn, som anlades mellan 1837 och 1843, men delar av den försvann när Nykvarns sluss stod färdig 1867. Lämningen registrerades vid en arkeologisk utredning 2024.
Denna härd finns upptagen som fornlämning i Linköping, men underlaget saknar närmare uppgifter om den. Beskrivningen är inte kvalitetssäkrad och information kan saknas eller vara inaktuell.
Gravfältet består av tio fornlämningar, nämligen nio runda stensättningar och en rest sten. Flera av stensättningarna är övertorvade med talrika stenar i ytan, mycket flacka och ställvis svåra att avgränsa. Den resta stenen är av grå granit.
Gravfältet omfattar fem gravar från vendeltid. Gravarna var skadade av sentida schaktning men utgör troligen en del av ett större gravfält som sträckt sig längs hela åsen. Bland fynden finns brända ben, bränd lera, kvartsavslag och harts.
Här låg stadens avrättningsplats, vars ungefärliga läge framgår av en karta över Linköpings stadsägor från 1732. På kartan är galgen utritad med texten Galge och Rätteplatz under. Galgen finns markerad även på andra kartor, varav den äldsta är en geometrisk avmätning från 1639. Platsen är i dag parkområde.
Här förvaras ett flertal runristade gravhällar av kalksten, flera under själva kyrkan. Bland dem finns hällar med runslingor längs kanten och djurornamentik i mitten, i något fall med runor inmålade i svart, samt en häll med svaga spår av runor och drakslinga. Här finns också en mängd fragment av flera olika gravhällar, delvis med bevarad färg. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Lämningen är resterna av en treudd, övertorvad med enstaka stenar i den norra delen och möjligen med rester av en kantkedja i nordväst. Fyllningen är mycket oregelbunden och skärs av en gångstig, och flera kanter är otydliga. Den ursprungliga formen och storleken går knappast att bestämma, eftersom marken är starkt bearbetad.
Boplatsen har okänd utsträckning. Vid en utredning påträffades ett förhistoriskt kulturlager med sot, kol, skärvsten och bränd lera, med stolphål i botten. Ovanför detta låg ett sannolikt efterreformatoriskt stadslager med tegel, rödgods och porslin. Boplatsen fortsätter troligen åt norr men kan vara förstörd åt väster.
Boplatsområdet är delvis undersökt och omfattade sju stolphus, tre brunnar, ett trettiotal härdar, härdgropar och kokgropar, en gropugn, en skärvstensvall, sex ässjor samt stolphål, gropar och kulturlager. Dessa anläggningar låg i den södra delen och är samtliga undersökta och borttagna. Det nu markerade området motsvarar den utbredning som framkom vid utredningen men som inte ingick i slutundersökningen.
Boplatsen består av omkring 130 anläggningar i form av härdar, stolphål, gropar och mörkfärgningar och kunde avgränsas utom i väster. Den påträffades vid en arkeologisk förundersökning 2011. Två härdar daterades till 740–390 f.Kr. respektive 210–400 e.Kr., alltså förromersk och romersk järnålder. Bland fynden finns brända djurben, keramik av järnålderstyp och ett fragment av en malstenslöpare eller knacksten.
Hägnadssystemet består av två stensträngar inom ett område. Strängarna är vanligen enskiktade och enkelradiga, och den södra är ställvis valliknande. Lämningen påträffades vid en arkeologisk förundersökning 2011.
Bronsstatyn föreställer moder Svea tillsammans med lejonet och står på en sockel av hyvlad granit. På den läses med svarta bokstäver PÅ VAKT FÖR FOSTERLANDET. Skulpturen restes 1928 i fruktträdgården mellan Berga slott och parken, men har flyttats flera gånger sedan dess. Efter perioder vid bland annat Trädgårdsföreningen fick den sin nuvarande placering 1989.
I utrymmet under kyrkan finns ett flertal runristade gravhällar av kalksten, några hela och andra bevarade som fragment av minst sex eller sju stenar. På hällarna syns runslingor längs kanterna och djurornamentik i mitten, och på flera är runorna inmålade med svart färg. En del ristningar är svaga eller otydliga, medan andra fortfarande bär spår av bevarad färg.
Enligt en geometrisk avmätning av Linköpings stads ägor från 1757 låg här en källa. Den anslutande Kattbrunnsgatan finns med redan på stadskartor från 1600-talet. Idag utgörs platsen av gatu- och kvartersmark, och vid en besiktning våren 2011 fanns inga spår av källan synliga ovan mark.
På denna plats låg gården Djurgården, som var kunglig jaktpark under ungefär hundra år från 1606. Parken skapades av hertig Johan av Östergötland, son till Johan III, genom att mark från Smestad och Valla drogs in till kronan, och 1616 utökades området med jord från Åsmestad. I domkyrkan finns en gravhäll över Petter Matson Kempe, död 1675, som var djurvaktare vid Linköpings djurgård. Det äldsta kartmaterialet över området är från 1696.
Här finns en trekantig stenkista byggd av gran eller furu, där timren fogats samman genom knuttimring och med trädymlingar. Konstruktionen är numera nästan helt övertäckt av sediment. Vid en provgrävning gick det inte att nå kistans nedre kant, eftersom den vilar mer än två meter ned.
Stensättningen är kvadratisk med en lätt övermossad fyllning av stenar och möjliga spår av en kantkedja i norr. I backens södra del finns lämningar efter ett torp, som på en karta över övningsfältet från 1921–22 kallas stattinne. Runt omkring finns flera stenkoncentrationer, men de framstår som naturliga.
Vid en arkeologisk undersökning 2005 påträffades här spår efter två förhistoriska hus tillsammans med gropar, härdar och kokgropar. Fynden omfattade omkring 250 keramikskärvor, ben, skrapor och avslag av kvarts och flinta. Platsen rymmer lämningar från två skilda perioder: neolitikum samt övergången mellan yngre bronsålder och äldre järnålder. Ett nära komplett neolitiskt hus dokumenterades, liksom en grop med rikligt deponerad keramik som daterats till tidigneolitikum, omkring 3950–3380 f.Kr.
Här har en tegelindustri legat, med grunden till en tegelugn, en torklada, ett murstensupplag och en kolbinge. Vid en undersökning 2016–2017 framkom grunden till själva ugnen, byggd av tegelsten med flera tvärgående kanaler och kraftigt sotsvärtad mark framför frontmuren. Ugnen har ursprungligen fortsatt ned mot Kinda kanal men skadats vid kanalens tätning. Runt omkring låg gott om kasserade och sintrade tegelstenar från alltför hög bränningstemperatur.
På en östsluttande berghäll av grovkornig röd granit finns fem älvkvarnar och en avlång fördjupning inhuggna. Hällen är i dag delvis söndersprängd, och eftersom krönet troligen sprängts bort kan flera älvkvarnar en gång ha funnits här. En av groparna är kraftigt vittrad och en annan skadad av ett borrhål.
På denna plats låg enligt kartmaterial från 1700-talet en pestkyrkogård, som användes under pesten 1710–1711 för ett åttiotal begravningar. När avloppsledningar grävdes från stadsdelen Gottfridsberg 1936 påträffades gravar som tolkades höra hit, och ytterligare gravar kom fram vid schaktningar 1953. Området är kraftigt stört av modern stadsplanering, men det är troligt att ostörda gravar finns kvar under mark.
Platsen är registrerad som en husgrund från historisk tid. Underlaget är knapphändigt och beskrivningen inte kvalitetssäkrad, så närmare uppgifter om husets ålder och funktion saknas.
Vid en arkeologisk utredning 1992 påträffades här spår efter en boplats i form av två stenpackningar av skörbränd och skärvig sten. Bland fynden fanns bränd lera och en bit keramik. Boplatsen är sedan dess undersökt och borttagen.
Här löper en stensträng på omkring 46 meter, vanligen byggd i ett enda skikt och en rad av stora stenar. Den är en rest av ett äldre hägnadssystem som en gång delade in landskapet.
Hägnadssystemet består av två stensträngar av stora stenar, lätt övertorvade och byggda i en till tre rader. I den västra delen löper de parallellt och bildar en fägata, en inhägnad väg för kreatur. Enstaka större block ingår i konstruktionen.
Minnesstenen av granit restes 1891 av befäl och trupp till minne av de soldater som kämpade under Östgöta ryttares standar och Kungl. Andra livgrenadjärregementets fanor. Inskriften räknar upp de många krigsskådeplatserna under åren 1563–1815, från Sverige och Norden till Ryssland, Polen och centrala Europa. Stenen omges av fyra små kanoner och en klumpsten sammanbundna med kätting. Intill står ytterligare en minnessten tillägnad fältherren Johan Banér.
På husväggen sitter en minnestavla i marmor med förgylld text över Elsa Brändström, kallad Sibiriens ängel, född 1888 och död 1948. Enligt inskriften var hon elev vid elementarläroverket för flickor i Linköping åren 1898–1906. Tavlan är placerad ett par meter över gatan.
Här finns en rund stensättning uppbyggd av stenar och delvis fylld med jord. Den är en förhistorisk grav- eller minnesanläggning, men underlaget är knapphändigt och ger inga närmare uppgifter.
Vid en arkeologisk undersökning 2016 påträffades här två stolphus och ett begränsat fyndmaterial av kvarts. Det ena huset var tvåskeppigt med två takbärande stolpar, väggränna och delvis bevarat golvlager, medan det andra var enskeppigt med en härd och en kokgrop centralt. Fynden och husens byggnadssätt pekar mot en datering till övergången mellan senmesolitikum och tidig neolitikum.
Vid en arkeologisk förundersökning 2007 påträffades en oval härd som sedan undersöktes och togs bort. Den har daterats till tiden omkring 750–390 f.Kr., alltså äldre järnålder.
Minnesstenen av granit är rest av Kungl. Livgrenadjärregementet till minne av de livgrenadjärer som stupade eller förolyckades under beredskapstjänsten 1939–1945. Inskriften räknar upp namnen på de omkomna, flera av dem vid Palovara i Norrbotten sommaren 1944. Stenen är fäst i berget med fyra bultar, och intill står en kalkstensskiva vilande på granitplintar.
På krönet av ett drygt två meter högt flyttblock finns tre älvkvarnar inhuggna. De är något skrovliga och vittrade, och hela blockets yta av grovkristallin röd granit är starkt medtagen av väder och vind.
På platsen fanns brandlager på två ställen med några meters mellanrum, tolkade som spår efter gravar. De undersöktes och togs bort av B. Cnattingius i september 1926. Beskrivningen är inte kvalitetssäkrad, och gravtypen är osäker.
Här låg torpet Gumpekulla, som enligt äldre ekonomisk karta bör ha haft åtminstone medeltida ursprung. Området är i dag helt omvandlat med väg, parkeringar och gräsmattor, men kvar står flera fruktträd, rester av en allé och en lövträdsdunge. En arkeologisk utredning 2003–2005 strax sydost om torplämningen gav inget av antikvariskt intresse.
Vid en arkeologisk förundersökning 2010 påträffades en härd med fyllning av skärvsten, sot och kol, som sedan undersöktes och togs bort. Längs gång- och cykelvägen framkom dessutom diffusa spår av stolphål, gropar och lager. Dessa var svårtolkade och gick inte att datera; möjligen sträcker de sig någonstans mellan stenålder och modern tid.
Här ligger ett gravfält med åtta fornlämningar, sex runda och två kvadratiska stensättningar. Flera är övertorvade och delvis skadade, och den västra delen av en av dem har förstörts när en cykelväg drogs fram. Genom gravfältet löper en hålväg som numera överlagras av en skogsväg och är svår att följa in i skogen.
Boplatsen består av ett tiotal anläggningar i form av stolphål och mörkfärgningar i marken. Utbredningen är ännu inte avgränsad, och underlaget ger inga närmare uppgifter om ålder eller funktion.
Vid en särskild utredning 2006 påträffades här en härdbotten med diffus avgränsning. Fyllningen bestod av sotsvart sand med inslag av kolbitar. Anläggningen är odaterad.
Stensättningen är kvadratisk, åtta meter i sida, med en lätt övertorvad fyllning av stenar. Kantkedjorna är i det närmaste intakta och hörnstenarna finns kvar, även om en av dem i norr fallit ut något. Platsen är välröjd och inhägnad och ansluter direkt till en intilliggande fornlämning.
På krönet och nordvästsluttningen av en berghäll av gnejs finns åtta skålgropar inhuggna, varav tre ligger på en rad. Groparna är några centimeter breda och grunda. Skålgropar av detta slag hör till bronsålderns ristningstradition.
Hägnadssystemet består av två stensträngar, den ena omkring 220 meter och den andra ungefär 40 meter lång. Båda är byggda av stora stenar i en till tre rader och är lätt övertorvade. I den nordvästra delen bildar de en fägata, och den västra strängen ansluter direkt till en intilliggande fornlämning.
Här finns en övertorvad, stensättningsliknande bildning som mest ser ut som en utsparad rest av en moränrygg vid tomtplanering, bevuxen med tallar, en ek och syrenbuskar. Ett stycke norrut ligger platsen för en stensättning som undersöktes 1926 och som innehöll en urnegrav. Den graven är sedan dess med säkerhet helt förstörd.
Gravfältet består av ett tiotal runda stensättningar, varav ett par osäkra. De tre största är övertorvade med talrika stenar i ytan, och flera har gropiga mittpartier eller antydan till kantkedjor. Flera stensättningar har kantskador och tros ha jämnats ut i samband med parkplantering. En del av gravfältet är redan undersökt och borttaget.
På hällen finns omkring åtta älvkvarnar av varierande storlek, den ena något oval. De är föga vittrade trots att berget är ganska grovporigt, och flera otydliga kan ha funnits. Strax söder om den sydligaste gropen har berget sprängts bort.
Här har järn framställts i tre ugnar tillsammans med ett flertal härdar. Ugnarna och två av härdarna har daterats till tiden omkring 0–200 e.Kr., alltså äldre järnålder.
Enligt Göran Tagessons avhandling Biskop och stad låg här det medeltida kapellet Sankt Örjan. När tingshuset uppfördes 1906 ska ett trettiotal skelett ha påträffats inom kvarteret, och även vid grävarbeten 1980 gjordes skelettfynd på platsen. Fynden vittnar om en begravningsplats knuten till kapellet.
På krönet av en grovkristallin granithäll finns omkring femton älvkvarnar samt en rännformig fördjupning inhuggna. Groparna är några centimeter breda och något vittrade. Alldeles intill finns ytterligare en älvkvarnsliknande fördjupning, som möjligen är en naturlig glacial bildning men kan vara uppslipad.
Området utgörs av fossil åkermark med röjda ytor och ett stensträngssystem som löper runt och inom fälten. De sex stensträngarna har en sammanlagd längd av omkring 310 meter, och inom området finns även ett möjligt röse. Lämningarna påträffades vid en specialinventering i samband med en arkeologisk utredning.
Färdvägen framträdde i marken som ett stråk av mörk jord och skärvig sten, där en tät stenpackning i söder dolde avtryck av fyra trästockar och rader av skärvsten som tolkats som förstärkta hjulspår. I vägområdet hittades knackstenar, malstenslöpare och avslag av kvarts, liksom slagg, bränd lera och keramik. Vägen löper genom ett boplatsområde där stolphus och ett verkstadsområde med ässjor kunnat kopplas till den, vilket tyder på ett nära samband mellan vägen och bosättningen. Den undersöktes 2003.
Här låg enligt historiskt kartmaterial tullbommen och tullstugan vid Östra tullen. Enligt Bengtsson fanns en rymlig tullstuga på platsen redan före 1687, och en tullport uppfördes 1624. Tullen markerade infarten till staden.
På ryggpartiet av en uppskjutande bergrygg finns två älvkvarnar med ett par meters mellanrum. Den ena ligger invid en veckning i berget, och båda har en jämn yta. Ristningarna ligger inom en torplämning.
Platsen är registrerad som en stenröjd yta, sannolikt spår av äldre markanvändning. Underlaget är knapphändigt och beskrivningen inte kvalitetssäkrad, så några närmare uppgifter finns inte.
Här finns ett färdvägssystem med två troliga hålvägar, synliga som långsträckta svackor i marken. Den ena sträckan är kortare och den andra längre. Lämningen påträffades vid en särskild utredning 2012.
Runstenen av gråröd granit reser sig drygt tre meter och påträffades öster om Strömsbron vid Nykvarn. Inskriften lyder att Björn och Åsbjörn reste stenen efter sin far Vigfast, som dog i England och var Helgas son. Detta anses vara det första fullt säkra exemplet på namnet England i de östgötska runinskrifterna.
Platsen är registrerad som en boplats. Underlaget är knapphändigt och beskrivningen inte kvalitetssäkrad, så uppgifter om ålder, omfattning och fynd saknas.
Här står en milstolpe av kalksten med inskriften 1 MIL 1755. Stolpen vilar på ett postament, och ristningen är vänd mot sydväst. Milstolpar av detta slag sattes upp för att visa avstånd längs de gamla landsvägarna.
Här finns en övertorvad, stensättningsliknande bildning bevuxen med tallar, en ek och syrenbuskar, som mest ser ut som en utsparad rest av en moränrygg vid tomtplanering. Ett stycke norrut ligger platsen för en stensättning som undersöktes 1926 och innehöll en urnegrav, vilken sedan dess med säkerhet är helt förstörd.
Detta är platsen för Hunnebergs bytomt, vars utsträckning framgår av lantmäterikartor från 1600- till 1800-talet. Det äldsta skriftliga belägget är från 1309, då gården i Hunneberg såldes. Vid en undersökning 2023 påträffades kulturlager, och ett djurben har radiokoldaterats till 1200-talet. Byns sista byggnader revs 1944 i samband med att Linköpings stadsbebyggelse expanderade.
Här finns ett system av hålvägar som delvis är undersökt. På en kortare sträcka i norr löper fyra parallella hålvägar bredvid varandra. Spåren är nedslitna fördjupningar efter äldre färdvägar genom landskapet.
Gravfältet består av ett tiotal runda stensättningar, de flesta med lätt övertorvad fyllning och otydliga kanter, vilket gett flera av dem en ojämn form. Ett par har mittblock, och inom gravfältet står också två minnesstenar. Öster om fältet är moränryggens krön nedschaktat vid parkanläggning, varvid flera fornlämningar troligen förstörts.
Här finns rester av en möjlig stensättning, närmast rund och uppbyggd av ett övertorvat jordlager på bergkrönet. Formen är i huvudsak obestämbar, och lämningen är osäker, delvis på grund av kraftiga grustäkter i området söder om berget.
160. Gumpekullastenen, Grav markerad av sten/block
fornminne
Gumpekullastenen är en rest sten av rödaktig granit, nära tre meter hög och stående i en stenpackning. Enligt uppgift ska den ha burit ett målat årtal 1598, som dock måste vara långt senare än stenen själv. En sägen berättar att stenen fanns här redan vid Stångebroslagets tid och kanske är förhistorisk; både tolkningarna anses möjliga utifrån stenens utseende och läge.
Runstenen av rödaktig granit är omkring 2,5 meter hög och målades upp 1974. Inskriften berättar att Värun lät resa stenen efter sin son Bove och sin dotter Äsgärd, med en bön om att Gud ska hjälpa deras själ. Stenen hittades i åbrinken bland stenar som till stor del använts till brofästen under gamla Stångebron. Här ska tidigare ha funnits fem gravhögar och troligen ett numera bortschaktat gravfält.
Här ligger en närmast rund husgrund med grundstenar bevarade längs flera sidor och en möjlig källare i den sydvästra delen. Byggnaden låg i suterrängläge i en sluttning mot öster. Sannolikt är det grunden efter den paviljong som författaren C.F. Ridderstad lät uppföra på berget under 1800-talets andra hälft.
Inom boplatsen påträffades föremål av kvarts och flinta samt keramik. Två husgrunder undersöktes och daterades till mellan- respektive senneolitikum, och omkring femton härdar framkom inom området. Fynden vittnar om en bosättning under yngre stenåldern.
Här syns rester av fossil åkermark med minst fyra parallella, välvda parceller. Området påträffades vid en särskild utredning 2012 och stämmer med den tegdelning som framgår av storskifteskartan för gården Valla i Sankt Lars socken från 1773.
Platsen är registrerad som ett möjligt röse, påträffat vid en specialinventering i samband med en arkeologisk undersökning. Underlaget är knapphändigt och ger inga närmare uppgifter.
Boplatsområdet omfattar en hydda, tre härdar och fynd av keramik. Hyddan hade en nedsänkt botten där två stolphål ingått i konstruktionen, och neolitisk keramik hittades i dess sydöstra del och strax utanför. Öster om hyddan låg tre ovala härdar och i norr ett par diffusa, urlakade fläckar.
Ovanför en portgång sitter en minnestavla av trä till minne av Carl Anton Wetterbergh, 1804–1889, känd under signaturen Onkel Adam. Enligt inskriften njöt den varmhjärtade författaren och barnavännen här sin ålderdoms ro i ett lyckligt hem. Tavlan är svartmålad med gulbrun ram och bokstäver och kröns av ett emblem i högrelief.
Minnesstenen av grå granit bär inskriften AKTA FÄLTEN SKYDDA SKOGEN DIN OCH ALLAS ÖGONFRÖJD. Den har samma utförande och budskap som en annan sten i trakten. Stenen är en påminnelse om aktsamhet i naturen.
Vid en utredning 2007 framträdde spår av en boplats: minst tre härdar och en oklar anläggning med skärvsten, kanske en härd eller golvet till en hydda, som fortsatte in under den nuvarande gång- och cykelvägen. Bland fynden fanns skrapor, mikrospån, kärnor och en mängd kvartsavslag vars slagteknik pekar mot mesolitisk tid. Härdarna kan dock vara yngre, kanske från brons- eller järnålder.
Platsen är registrerad som en dammvall, men uppgifterna är ännu inte kvalitetssäkrade. Det innebär att beskrivningen kan vara ofullständig eller inaktuell. Mer utförliga uppgifter finns i den tillhörande inventeringsboken.
Här finns en husgrundsterrass, det vill säga den avplanade yta där en byggnad en gång stått. Den kan vara förhistorisk eller medeltida. I den rapport där lämningen nämns saknas dock både närmare beskrivning och markering på karta.
Enligt en geometrisk karta från 1639 låg här ett salpetersjuderi, där råvara till krut framställdes. Vid en förundersökning 2005 hittades kulturlager och bebyggelselämningar som tros höra dit: längs Klostergatan norr om Vasavägen löpte ett gråsvart, sotigt lager tillsammans med en ränna av tegel och en stenläggning. Man fann även nedgrävningar fyllda med rasmassor, tegel, glas och porslin. Fynden visar att den medeltida staden sträckt sig längre norrut än man tidigare trott.
Lämningen är registrerad som en hägnad, en äldre inhägnad eller gränsmarkering i landskapet. Beskrivningen är dock inte kvalitetssäkrad och kan därför sakna uppgifter eller vara inaktuell. Ytterligare information finns i inventeringsboken.
Den flacka stensättningen är omkring tre decimeter hög och tydligt avgränsad mot väster och nordväst, med antydan till en kantkedja. Den östra halvan är övertorvad med uppstickande stenar, medan den västra skadats av hästar så att en gles packning av stora stenar syns. Mitt i anläggningen ligger ett synligt block. Den påträffades vid en utredning 2012 och ligger i en gles, trädbevuxen hästhage.
Enligt kartor från 1700-talet låg här ett exercisfält som fungerade som borgerskapets övningsplats. När platsen besiktigades våren 2011 fanns dock inga spår kvar synliga ovan mark. Utbredningen är känd enbart genom de äldre kartorna.
Slottet har sitt ursprung i den medeltida biskopsgården, och de äldsta bevarade delarna går tillbaka till mitten av 1100-talet. Till dessa räknas slottsflygeln söder om huvudbyggnaden. Anläggningen omfattar även en tillhörande trädgård och skyddas sedan den 25 januari 1935 som byggnadsminne.
Högen är omkring 1,6 meter hög och saknar synliga stenar i ytan. Marken runt om har schaktats bort ända in till en meter från foten, så att högen nu vilar på en utsparad sockel drygt en meter hög. Mitt på den står en runsten (RAÄ-nr Linköping 142:2). Mer information finns i inventeringsboken.
Vid en utredning 2007 hittades här två härdar, två förekomster av skärvsten och fynd av slagen kvarts med mesolitisk teknik. Boplatsen är endast delvis undersökt. Härdarna daterades dock troligen till brons- eller järnålder, och är alltså yngre än den äldre kvartstekniken antyder.
Platsen är registrerad som en hällristning, men uppgifterna är inte kvalitetssäkrade. Beskrivningen kan därför vara ofullständig eller inaktuell. Kompletterande information finns i inventeringsboken.
Minnesstenen av granit är drygt två meter hög och smalnar av upptill. På den tillslipade östsidan står i djup relief en bevingad grip och texten om att Kungl. Östgöta trängkår hade sin förläggning här 1911–1927, samt att kårens officersförening reste stenen 1949. Den står i en rund jordhög. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Under marknivån ligger en stengrund som är en del av en byggnad. På just denna plats stod under slutet av 1800-talet Nykvarns utvärdshus. Verksamheten upphörde på 1880-talet, då spriträttigheterna drogs in. Grunden påträffades vid en arkeologisk förundersökning år 2000.
Här ligger en utrasad stenkista fylld med sten. I anläggningen hittades en bearbetad ekstock på 1,5 meter. Konstruktionen kan ha varit fundament till den bro som enligt uppgift ska ha funnits där Ågatan en gång fortsatte.
Väghållningsstenen är av grå kalksten, knappt sju decimeter hög, och har en kraftigt vittrad inskrift vänd åt söder. Skiss och text finns återgivna i inventeringsboken. Stenen står troligen kvar på sin ursprungliga plats, men uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Vägbanken var tre till fyra meter bred och ett par decimeter hög, och har undersökts och tagits bort. Längs dess norra kant löpte en stensatt ränndal som anslöt till en husgrund, medan vägen i öster ledde fram till ett brofäste. Den har fortsatt längre västerut men är där bortgrävd i samband med att Kinda kanal anlades.
Gravfältet består av åtta fornlämningar: sex runda och två kvadratiska stensättningar. Flera av de runda är övertorvade och delvis svårbedömda, en är skadad av en cykelväg. De kvadratiska mäter 8,5 respektive 6 meter i sida och har fyllning av sten, ställvis med kantkedja och hörnstenar. Genom fältet löper en hålväg, två till fyra meter bred, som överlagras av en senare skogsväg.
Här ligger stadens medeltida kulturlager, avgränsat inom projektet Medeltidsstaden. Utbredningen stämmer i stort med den bild av staden som tecknats i Linköpings historia, men täcker knappast den utvidgning som skedde på 1600-talet. Området omfattar den centrala staden mellan S:t Larsgatan, Drottninggatan, Borggården och Ågatan, med förlängningar längs de äldre infartsvägarna.
Platsen är en fyndplats för ett omrört odlingslager som innehöll fajans, tegel, kritpipa och en förhistorisk malstenslöpare. Här finns även en rad stenar som kan vara resten av en stensträng. Fynden gjordes vid en arkeologisk förundersökning 2007.
På en flack, relativt finkornig berghäll finns sju älvkvarnar, det vill säga små inslipade skålgropar. De är mellan fem och nio centimeter i diameter och upp till tre centimeter djupa, några med lätt oregelbunden botten. Ett par ligger i en isräffla i berget. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Inom området framkom kulturlager och stolphål, och 14C-dateringar pekar på förromersk järnålder. Här fanns tre brandgropar som tolkas som brandgravar, med fynd av brända ben, keramik och en björnfigur i bränd lera. En av gravarna daterades till omkring år 600 e.Kr. Här finns även en skeppssättning av 46 stenfundament och, i söder, en boplats med vikingatida lager som troligen fortsätter utanför det undersökta området.