Den fullständiga guiden låses upp när du angett din e-post. Det tar tio sekunder och är gratis.
Bruksort i Östergötlands "bergslag", med rötter i kanoner och koppar.
Finspångs slott restes på 1600- och 1700-talen som ett av landets förnämsta brukspalats, bekostat av förmögenheten från kanon- och järnbruket. Det vita stenslottet med sin park speglar en tid då Finspång var ett av Europas viktigaste vapensmedjor.
Bruksparken breder ut sig i Finspångs centrum, intill slottet och längs vattnet — en grön samlingsplats där bruksortens historia och dagens stadsliv möts. Här hålls evenemang och här strosar man en sommarkväll.
I Rejmyre, i kommunens norra skogsbygd, har glas blåsts sedan 1810. Det anrika glasbruket är ett av Sveriges äldsta i drift, med butik, utställning och hyttsill där du kan se hantverkarna forma glödande glas — och ibland prova själv.
Rejmyre kyrka hör till glasbrukssamhället och speglar den bruksanda som format orten. En stillsam punkt i den norra skogsbygden.
Glan är den stora sjön söder om Finspång, en vidsträckt vattenspegel för bad, båtliv och fiske som binder samman bygden med Norrköping nedströms. Motala ström rinner vidare härifrån.
Risinge gamla kyrka, kallad Sankta Maria, är en av traktens märkligaste medeltidskyrkor, rik på välbevarade kalkmålningar från flera århundraden. Att stiga in är som att bläddra i en målad bilderbok från medeltiden.
Stjärnviks herrgård ligger i det öppna kulturlandskapet öster om Finspång, en av flera ståtliga gårdar som hör till bruksbygdens historia. Ett stycke östgötsk herrgårdsidyll.
Tisnaren i kommunens nordligaste del är en klar och öländsk skogssjö på gränsen mot Sörmland och Närke. Ett stillsamt vildmarksmål för paddling och fiske, långt från stadens brus.
Hällestads kyrka ligger i den västra delen av kommunen, en bygd präglad av gruvor, skog och bruk. En kyrka med bergslagsprägel, vackert omgiven av skog.
I sydöstra delen av kommunen, nära gränsen mot Norrköping, ligger Rejmyre och Hävla med omnejd. Rejmyre är den största orten utanför Finspångs tätort och har också det bredaste samlade utbudet av service och handel på landsbygden. Orten är framför allt känd för sitt anrika glasbruk, grundat 1810 och ännu i drift, som genom åren gjort Rejmyre till ett begrepp långt utanför Östergötland. Tillsammans bildar Rejmyre och Hävla en levande bruksbygd där hantverkstraditionen och det dagliga livet löper sida vid sida.
Våren 1617 inleddes i Finspång en av Sveriges tidigaste och mest omfattande häxprocesser. Åtta kvinnor anklagades för förbund med djävulen och resor till Blåkulla, och efter tortyr och sammanlagt fyra tingsförhandlingar – med ett trettiotal deltagare – var domarna fastställda sommaren samma år. Kvinnorna avrättades på en plats norr om dagens centralort som ännu bär namnet Trollkärringeskogen, och en av dem hann dö redan under förhören. Men Finspångsprocessen var bara en av flera. I grannsocknen Hällestad avrättades en kvinna 1620, och så sent som 1699 dömdes och avrättades där även en man för samröre med den onde – ett av de senare exemplen i landet. Tillsammans vittnar processerna om hur trolldomsrädslan drog fram genom Finspångstrakten under hela 1600-talet.
Tolv kilometer väster om Finspångs tätort ligger Sonstorp, ett av kommunens yngre samhällen. Orten är ett så kallat stationssamhälle, det vill säga en bebyggelse som växte fram i takt med att järnvägen drogs genom trakten under 1800-talet. Som på så många andra håll i Sverige blev stationen en motor för orten: kring den samlades bostäder, handel och arbete, och järnvägen knöt samman Sonstorp med både bruken i norr och städerna i söder. Än i dag bär samhället prägel av sin tillkomsthistoria, med järnvägen som den röda tråd kring vilken orten en gång byggdes.
Längst upp i Finspångs kommuns nordvästra del, där länsgränsen mot Örebro tar vid, ligger bruksorterna Ljusfallshammar och Grytgöl med tillsammans drygt niohundrafemtio invånare. Liksom så många orter i denna del av Östergötland har de sin upprinnelse i järnet och vattenkraften – namnens hammare och bruk berättar om en tid då forsarna drev smedjor och masugnar. I dag är de lugna landsbygdsorter, men landskapet runt omkring, med sjöar, skogar och spåren efter den gamla bruksverksamheten, bär fortfarande vittnesbörd om bergslagsbygdens arbetsamma historia.
När Willem de Besche och Louis De Geer på 1600-talet började gjuta kanoner i Finspång föddes ett kronobruk vars produkter, "stycken", gav platsen namnet styckebruk. Att verksamheten just hamnade här var ingen slump. Mellan sjöarna Bönnern och Dovern föll vattnet femton meter med ett jämnt flöde året om, och kraften togs tillvara av hammare och blåsbälgar – i början av 1800-talet snurrade ett tjugotal vattenhjul i strömmen. Runt om låg vidsträckta skogar som gav träkol till järnframställningen, och från gruvorna i trakten kom malmen, om än inte alltid av den kvalitet som kanongjutningen krävde. Avgörande var också närheten till Norrköping: tunga laster fördes med båt och pråm över Skuten, Dovern och Glan in till Fiskeby och vidare ut genom hamnen. Tillverkningen pågick ända till 1912 och blev grogrund för flera av de industrier som ännu präglar Finspång.
Den 6 juni 1924, efter 242 år, gjordes den sista arbetsdagen vid Häfla Övre Bruk. Smederna låste dörren och gick hem – och lät allt stå kvar: härdar, hammare och verktyg. Just därför är Häfla hammarsmedja i dag en sällsynt komplett industrimiljö från 1920-talet och räknas som ett av landets bäst bevarade järnbruk. Anläggningen ligger i Hällestads Bergslag i norra Östergötland, mellan sjöarna Regnaren och Vagnaren, och anlades redan 1682 av urpatronen Jacob Flemming. Att platsen är unik insåg man tidigt: Tekniska museet förklarade bruket som industriminne 1934, och 1990 blev det byggnadsminne. Här står den enda bevarade räckhammaren av den typ som Sven Rinman beskrev 1788 – en väldig konstruktion i grovt virke som först efter en ombyggnad 1799 fick plats inne i smedjan. Den senare smälthammaren från 1836 är i grunden en vidareutveckling av samma idé.
Drygt fjorton kilometer väster om Finspångs tätort ligger Hällestad och Borggård, en bygd som egentligen består av flera delar: den gamla Hällestad kyrkby, det yngre Hällestad stationssamhälle och orten Borggård. Området hör till Hällestads Bergslag, en trakt med djupa rötter i järnhanteringen, och här finns bland annat den unika Häfla hammarsmedja bevarad. Kyrkbyn vittnar om bygdens äldre historia, medan stationssamhället visar hur järnvägen formade orten under industrialismen. Tillsammans speglar Hällestad och Borggård den östgötska bergslagsbygdens långa väg från smideshärdar till modern landsbygd.
Från 1912 och fram till början av 1970-talet var Finspångs Folkets Park samhällets självklara nöjesplats, dit man gick för dans, musik och samvaro. Genom parkens sextioåriga historia passerade många artister, men den mest omtalade av dem alla var utan tvekan Frank Sinatra, som en lördagskväll i maj 1953 stod på scenen i lilla Finspång. Att en av världens största sångare uppträdde just här har sedan dess blivit en kär lokal historia, en påminnelse om den tid då Folkets parker runt om i landet kunde locka stjärnor av högsta rang. I dag lever minnet av parken kvar som en del av Finspångs folkliga kulturhistoria.