Den fullständiga guiden låses upp när du angett din e-post. Det tar tio sekunder och är gratis.
Upptäck Enköping till fots: 87 sevärdheter med karta, historia och berättelser — en gratis självguidad stadsvandring.
Enakyrkan är en frikyrka i Enköping med cirka 340 medlemmar. Enakyrkan är ansluten till Pingst - fria församlingar i samverkan och Evangeliska Frikyrkan. Församlingen grundades den 6 januari 2002 genom ett samgående av Filadelfiaförsamlingen och Korskyrkan.
Enköpings franciskankonvent var ett franciskankloster i Enköping som upprättades på 1200-talet. Platsen där klostret låg i Enköpings klosterpark markeras idag av ett stort brunt kors och mönsterlagda stenar.
Försvarets historiska telesamlingar, FHT i Enköping har som uppgift att biträda Försvarsmaktens museiorganisation, Statens försvarshistoriska museer, med urval, katalogisering och dokumentation av telemateriel som skall ingå i samlingarna. FHT utgör därvid referensinstans som kan bistå med detaljkunskaper om materielen och dess användning i organisationen.
Sankt Lars kyrka är en kyrkobyggnad i Enköping i Uppsala stift. Den är församlingskyrka i Enköpings församling. Kyrkan ligger i stadsdelen Galgvreten, i de västra delarna av Enköping.
Svinnegarns kyrka en kyrkobyggnad som tillhör Tillinge och Södra Åsunda församling i Uppsala stift. Fram till 2006 hörde kyrkan till Svinnegarns församling som därefter uppgick i Södra Åsunda församling. Omkring en kilometer söder om kyrkan finns Svinnegarns källa som är en Sveriges mest berömda offerkällor. Under senmedeltiden var kyrkan en betydande pilgrimskyrka. Kyrkogården omges av en gråstensmur vars östra och västra del har varsin stiglucka, sannolikt uppförda under senmedeltiden. På en höjd vid prästgården stod tidigare en klockstapel vars grund fortfarande kan skönjas. I kyrkans vapenhus finns en inmurad runsten.
Tillinge kyrka är en kyrkobyggnad som tillhör Tillinge och Södra Åsunda församling i Uppsala stift. Kyrkan ligger omkring en halvmil väster om centrala Enköping.
Vårfrukyrkan är en kyrka belägen på Kyrkåsen i Enköping som tillhör Enköpings församling och Svenska kyrkan.
Västerledskyrkan är en kyrka i centrala Enköping, som invigdes första advent 1980. Den är den främsta gudstjänstlokalen för Västerledskyrkans församling (tidigare Tomasförsamlingen). Kyrkan byggdes av Enköpings missionsskyrka, som sedan 2001 är ansluten till samfundet Equmeniakyrkan.
Sankt Adai syrisk-ortodoxa kyrka är en kyrka i centrala Enköping.
kyrka/kapell i Uppland (Enköping 5:1)
borg i Uppland (Svinnegarn 54:1)
borg i Uppland (Vårfrukyrka 562:1)
en fyr i Mälaren i Enköpings kommun
park i Enköping
Enköpings museum är ett museum som drivs av Enköpings kommun och beskriver kommunens kulturhistoria från stenåldern och framåt. Museet invigdes 1987.
Enköping
Enköping
Drömparken ligger mellan Enköpingsån och den gamla stadskärnan, på mark som på 1700-talet var stadens ängar. Kring sekelskiftet 1900 togs området i anspråk av järnvägen, och ett stationshus invigdes 1906. Sedan spåret rivits efter nedläggningen 1976 omvandlades platsen till park, och under 1980-talet utvecklades den med perenner och så kallade fickparker som gav rummet liv och dynamik.
Tingshuset ligger i suterräng och reser sig i två våningar mot Tullgatan men bara en mot Kungsgatan. Fasaderna kläs av rött tegel och rosa liggande panel, medan det flacka valmade taket täcks av korrugerad plåt. Byggnaden bär tydliga drag av 1980-talets arkitektur med sin dominerande takform, uppbrutna tegelmurar och pastellfärger. Entrén ligger indragen i gathörnet.
Det gamla tingshuset från 1895 ligger på en höjd och nås via breda stentrappor i två avsatser. Arkitekturen är nyromansk med återkommande rundbågar, långsträckta linjer och en tung, kompakt byggnadskropp av rött tegel indelat av lisener. Huset vilar på en naturstenssockel, det flacka sadeltaket täcks av svart plåt och mitt på taket reser sig en öppen takryttare med tingsklocka.
Malstenen av granit har en vågformig fördjupning på ungefär 37 gånger 28 centimeter och ett djup av tio centimeter, men är kantstött. Enligt uppgift ska den ursprungligen ha legat vid ett torp under Nynäs, omkring 350 meter norr härom, och senare flyttats till nuvarande plats. På samma tomt finns även två större och två mindre kvarnstenar.
Ruinen är omkring 32 meter bred med längdriktning öster till väster, och i mitten ligger en klostergård där ett träkors rests i den västra änden. Grundmurarna är byggda av gråsten och tegel. I det nordöstra hörnet finns ett nyare tegelaltare med ett marmorkors, och i det sydvästra en brunn samt spår av bakugn och kök. Delar av murverket är kraftigt vittrat, särskilt teglet.
Här fanns tidigare en källa som numera är borttagen. Området intill kallades Salpetertomten efter den salpetersjudning som bedrevs under 1500-talets senare hälft och början av 1600-talet, och från mitten av 1600-talet slogs här också tegel. Vid inventeringen 1980 syntes inga spår av verksamheten. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Fyndet består av ett tjugotal mynt från 1000-talet tillsammans med ett stensigill, en kedja och en dolk. Det påträffades 1903 på gårdsägaren Karlsson-Ekmans tomt och undersöktes åren 1929 till 1931. Fynd av golv- och taktegel förvaras på Enköpings museum.
Vid schaktningsarbeten i kvarteret Borgmästaren 1934 framkom kulturlager med rester av stensatta gator, timrade rustbäddar, risgärdesgårdar och kavelbroar tillsammans med lösfynd från medeltiden. På Enköpings museum förvaras en lerurna som uppges vara jordfynd från Kyrkogatan. Enligt uppgift ska även en kvinnograv med ullsax och linberedningsredskap ha hittats vid grävningar på Torggatan.
Här stod fyra magasin tätt i rad, mellan tretton och femton meter långa och byggda av rödmålat timmer med svart foder och brutna tegeltak. I närheten låg tidigare Sjötullen, en tullport som var borttagen redan vid inventeringen 1980. Vid kajen brukade motorfartyget Bysen lägga till för att lasta spannmål. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Av skärvstenshögen återstår en närmast oval förhöjning som höjer sig omkring 0,2 till 0,35 meter. Under ytan påträffas spridd skörbränd och skärvig sten blandad med mörkgrå jord, och den nordöstra delen är borttagen. Nordost om högen finns kraftigare moränavlagringar med två stensättningsliknande förhöjningar. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
På denna äng odlades ovanligt stora mängder pepparrot under perioden 1850 till 1910. Från trakten kommer också en stenyxa som i dag förvaras på Enköpings museum, men den exakta fyndplatsen var okänd redan 1980. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Enligt en tradition ska det på 1700-talet ha funnits ett block med älvkvarnar på den dåvarande skogsbacken. En gumma besökte stenen och smorde i groparna, och trots prästens upprepade förmaningar fortsatte hon. Till sist tappade prästen tålamodet och lät slå sönder blocket. Uppgifterna bygger på ett rättegångsprotokoll från 1700-talet, och inga spår av blocket fanns 1980.
Här stod ett åttsidigt brunnshus med väggar av stående brädor, klockformat plåttak och en trappsten märkt C.J. 1903. Den så kallade Pater Nosterbrunnen flyttades 1847 hit från franciskanerklostret till Munksundskällan. Intill fanns tidigare en krog som revs omkring 1953 samt Västra tullen, en tullport som återfinns på en tullkarta från 1760. Vid inventeringen 1980 syntes inga spår av vare sig källan eller tullporten.
Här fanns tidigare en källa, och intill den låg troligen stadens tullport i riktning mot Litslena. Vid inventeringen 1980 kunde inga spår av vare sig källan eller tullporten längre ses. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Runstenen av ljus gråsten är 2,3 meter hög och vänder ristningen mot nordväst. Enligt översättningen reste Ingebjörn och hans bröder stenen efter sin fader Igul, med orden att Gud må hjälpa hans ande. Omkring 20 meter härifrån ska det ha legat en försvunnen kyrka, möjligen S:t Olofs kyrka som fanns i början av 1300-talet men försvann efter reformationen. I närheten låg också Uppsalatullen.
I samband med en byggnadsarkeologisk undersökning under restaureringen av Vårfrukyrkan 1974 framkom här flera fynd. Bland dem fanns mynt, järnföremål och textilier.
Vid dikesgrävning intill en nylagd väg 1933 påträffades resterna av en båt på omkring 0,6 meters djup. Utifrån spant och bordläggning bör den ursprungligen ha varit ett par meter bred. Undersökaren bedömde att den var klinkbyggd men illa hopfogad, med fellagda bord och skiftande teknik, vilket tydde på att en oerfaren person byggt farkosten. Bland fynden fanns ett bensänke, en nöthårsfläta och en bit ylletyg för tätning.
Vid en arkeologisk förundersökning år 2005 påträffades här två härdar och en stenpackning tillsammans med fynd av bränt ben och bränd lera. Under matjorden framkom även kol och bränd lera, och de tre anläggningarna delundersöktes. Omkring sexton meter norrut finns också två röjningsrösen byggda av mestadels skarpkantad sten.
Här ligger två runda stensättningar med ungefär åtta meters diameter. Den ena, vars tolkning är osäker, har enstaka stenar i ytan och ett block i mitten samt en kantkedja i nordost. Den andra ligger ett stycke söderut och är övertorvad och bevuxen med björkar. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Högen är närmast rund och reser sig upp till omkring 0,4 meter. I ytan framträder ställvis rikligt med skärvsten och askgrå jord, och i väster syns svaga erosionssår i slänten. Nedanför finns ytterligare skärvig sten i markytan. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
På denna platå anlades en begravningsplats för dem som dog i koleran under epidemierna på 1830-talet. Kyrkogården invigdes den 2 september 1834, vilket framgick av en skylt som sattes upp 1960 men som senare förstördes. Vid inventeringen 1980 kunde ingen minnessten återfinnas. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Vid grävning för en avloppsbrunn 1960 påträffades resterna av en klinkbyggd båt, bestående av längsgående plankor och spant. Delar av bordläggningen togs om hand för konservering och visades på Enköpings museum, medan resten täcktes över på platsen. I samma schakt hittades också ett skelett, omkring 165 centimeter långt med huvudet i sydväst. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Gårdstomten mäter omkring 155 gånger 100 meter och har en äldre körväg i den östra kanten samt ett bostadshus med tomtmark på den centrala delen. Tomtens utbredning framgår av en geometrisk karta från 1667 och senare kartor fram till 1860-talet. Det äldsta skriftliga belägget för platsen är från 1435.
Lämningen består av en delvis övertorvad grund med en kallmurad vägg av stora block, upp till en meter bred, och en öppning i väster. I det inre utrymmet finns i norra kanten en sentida härd. På ett block i nordost är en yngre ristning inhuggen, med bokstäver på fem till sju centimeters höjd som nu är delvis vittrade. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Här ligger grundmurarna efter en kyrka av gråsten, en rektangel på drygt 31 meter med sakristia och vapenhus i hörnen. Vid den östra muren står ett träkors rest i modern tid, och framför det ligger två gravhällar. Runstenen U758 låg på 1600-talet som tröskelsten i S:t Ilians kyrka, murades senare in i prästgården och restes på nuvarande plats 1947. Vid undersökningen av ruinen 1942 hittades även två runstensfragment av sandsten.
Vid torget låg enligt äldre kartor Borgmästargården från 1690-talet. I Enköping hölls flera marknader, bland dem tjugondedagsmarknaden som fanns redan under tidig medeltid samt skeppundsmarknaden och höstmarknaden. Intill fanns ett äldre torg som förr kallades Kalktorget, i dag till stor del överbyggt, och i dess västra hörn stod enligt äldre kartor en rådstuga från 1580-talet.
Här finns en flack hög med en mittgrop och enstaka stenar i ytan, till formen stensättningsliknande. Öster om den låg tidigare ett åskrön som tagits bort genom grustäkter och järnvägens framdragande, och där brukade förr majbrasor eldas. I närheten finns också täktgropar där sand togs, bland annat till tegelbruket. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
På denna äng bedrevs ovanligt omfattande pepparrotsodling under perioden 1850 till 1910. Från trakten härrör även en stenyxa som numera förvaras på Enköpings museum, men den exakta fyndplatsen var okänd redan 1980. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Vid en arkeologisk utredning år 2004 påträffades här två anläggningar med sot, kol och skärvsten. Boplatsen är sedan dess undersökt och borttagen.
Grottan är omkring sex meter lång och som mest en meter bred och drygt en meter hög. Efter ett par meter smalnar den inre gången av till högst en halv meter. På botten syns spår av sentida besök. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Här låg tidigare en rund labyrint som togs bort i samband med att kyrkogården utvidgades i slutet av 1800-talet. Intill ligger Vårfrukyrkan, enligt uppgift uppförd 1125 och sannolikt den äldsta kyrka som är i bruk i ärkestiftet. Vid en restaurering 1974 framkom murar och kistbegravningar under golvet. På gården står gravstenen efter prästen och författaren A.A. Afzelius, som tillsammans med Geijer gav ut Svenska folkvisor 1814-16.
Den pelarformiga minnesstenen bär i relief en inskrift till minne av Lars, ärkebiskop i Uppsala 1255 till 1267, som valde sin sista viloplats hos Gråbröderna i Enköping. På baksidan berättar texten att minnesmärket i brons visar ärkebiskopens sigill med kontrasigill och restes 1965.
Vårfrukyrkan uppges vara uppförd 1125 och är sannolikt den äldsta kyrka som fortfarande är i bruk i ärkestiftet. Vid en restaurering 1974 delundersöktes byggnaden, och under kyrkogolvet framkom murar och kistbegravningar. På kyrkogården låg tidigare en rund labyrint som togs bort vid en utvidgning i slutet av 1800-talet. Här står också gravstenen efter prästen A.A. Afzelius, medutgivare av Svenska folkvisor 1814-16.
Från Enögla förvaras på Enköpings museum en del av en stenyxa och en sländtrissa, och på Upplandsmuseet finns en trindyxa. De exakta fyndplatserna var okända redan 1980. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Under staden finns medeltida kulturlager som påvisats genom en rad undersökningar. Vid en provundersökning 1980 i kvarteret Kaplanen framkom tjockare lager i de östra delarna med fynd av tegel, trärester, sotjord, kol, slagg, järn, djurben och porslin. Redan 1923 hittades brända byggnadsrester vid grävning vid Torggatan, och på en 1600-talskarta anges att en offentlig byggnad legat på platsen.
Här finns lämningarna efter Svarvartorpet, med en bostadshusgrund i norr som har en eldstadskulle och tegel, en uthusgrund i öster och en stensatt källarruin i söder. I omgivningen syns påverkad markyta och spridda smärre tegar. Mellan bostadsgrunden och källargropen ligger en häll i markytan. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Byggnaden är av trä och närmare elva meter hög, sannolikt av timmer med stående lockpanel och sadeltak. På den nordvästra långsidan sitter en minnestavla med orden att läkaren doktor Ernst Westerlund verkade här mellan 1867 och 1924 i den lidande mänsklighetens tjänst. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Här finns spåren av en backstuga i form av två husgrunder, varav den ena är en jordkula och den andra en husgrund med möjligt spisröse. Jordkulans bostadsrum har haft sin ingång längst i söder på den östra väggen. Husgrunden med spisröse ligger tio meter norrut och är avdelad av en syllstensrad. Omedelbart norr om grunden finns en avplanad yta.
Enligt en inventering 1951 fanns här en hög på omkring sex meters diameter, bevuxen med enar och några små granar. Vid revideringen 1980 hade lämningen tagits bort i samband med att en parkeringsplats anlades. Med tanke på stenstorleken kan den möjligen ha varit en skärvstenshög. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Här fanns tidigare en källa som nu är borttagen. Platsen är bebyggd, och vid inventeringen 1980 syntes inga spår av den. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Norr om åfåran höjer sig en låg förhöjning där inga tydliga vallar eller gravar längre kan ses. Vid en efterbesiktning våren 1981 påträffades dock på den harvade åkern spridda fragment av rödbrungrå tegelstenar av möjligen äldre typ samt lätt, grå och finporig slagg. I ett potatisland norrut sågs genomrostade järnbitar, och i åkern nordost härom enstaka tegelbitar och djurben.
Platsen utgör en stadsdel med ett eget namn kopplat till en tradition. Underlaget är knapphändigt, och uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan vara ofullständiga eller inaktuella.
Här ligger en flack hög med en mittgrop och enstaka stenar i ytan, till formen stensättningsliknande. Öster om den fanns tidigare ett åskrön som togs bort genom grustäkt och järnvägens framdragande, och på höjden brukade majbrasor eldas. I närheten finns även täktgropar där sand hämtats, bland annat till tegelbruket. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Inom ett område påträffades spridd skärvsten och träkol i den plöjda ytan. Träkolet var dock dåligt bränt och tolkades som sentida, men fyndet av skärvsten gjorde att en utvidgad antikvarisk åtgärd förordades. På platsen planeras en begravningsplats. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Runstenen av ljus gråsten är 2,3 meter hög, med väl bevarad uppmålning och ristningen vänd mot nordväst. Enligt översättningen reste Ingebjörn och hans bröder stenen efter sin fader Igul. Omkring 20 meter härifrån ska en försvunnen kyrka ha legat, möjligen S:t Olofs kyrka som fanns i början av 1300-talet men försvann efter reformationen. I trakten har också skelettfynd gjorts.
Minnesmärket består av en byst på en kvadratisk sockel med avsmalnande avsatser. På den mot västnordväst vända sidan står inskriften att vården rests i tacksamhet och kärlek för att hugfästa minnet av den store läkaren och människovännen Ernst Westerlund. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Här låg tidigare en källa, och intill den fanns troligen stadens tullport mot Litslena. Vid inventeringen 1980 kunde inga spår av vare sig källan eller tullporten längre urskiljas. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
På platsen fanns tidigare stadens avrättningsplats. Dess utbredning framgår av 1773 års storskifteskarta över Storängen.
Området har tolkats som en boplats utifrån indikationer i marken. Här finns bränd lera, kol och skärviga stenar. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade och kan vara ofullständiga.
Vid schaktningsarbeten i kvarteret Borgmästaren 1934 framkom kulturlager med rester av stensatta gator, timrade rustbäddar, risgärdesgårdar och kavelbroar tillsammans med medeltida lösfynd. På Enköpings museum förvaras en lerurna från Kyrkogatan. Enligt uppgift ska även en kvinnograv med ullsax och linberedningsredskap ha hittats vid grävningar på Torggatan, men den exakta platsen var okänd 1980.
I en schaktkant för en ny källare framträdde ett par smala lager med svart jord, kolbitar och sprucken sten. På en geologisk karta från 1863 fanns dessutom två ättehögar markerade i närheten, men marken där är sedan länge bebyggd med villor. Från platsen Husberg förvaras även lösfynd, en spjutspets av flinta på Enköpings museum och en spjutspets av brons på Upplandsmuseet.
På platsen fanns en boplats med ett tjugotal anläggningar, bland dem härdar, stolphål och en kokgrop. Boplatsen är sedan dess undersökt och borttagen. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Förhöjningen är omkring 0,7 meter hög, och öster och söder om den finns ytor som tolkats som röjda. Under torven på själva förhöjningen påträffades ett mörkt lager med kol, sot och skärvig sten, medan de röjda ytorna endast hade orörd mjäla. Lämningen är svårtolkad och kan vara en nedbrunnen bosättning, spår av avröjning och bränning för åkermark eller en kolbotten.
Här gjordes ett gravfynd bestående av skärvor från en urna tillsammans med ben och kol. Fynden kommer från vägporten vid järnvägen och förvaras i dag på Enköpings museum.
På Kyrkåsen, vid schaktningen för Fannagatan, påträffades en gång en brandgrav från järnåldern med skelettdelar – den är sedan länge borttagen. Från trakten kommer också ett likarmat bågspänne av brons med dubbelt nålfäste, ett lösfynd som förts till Statens historiska museum. Platsen minner om att Enköpingsåsen använts som gravplats långt tillbaka i tiden.
Här möts flera spår av äldre Enköping. Ett tegelpumphus, byggt av Th. Munktell och invigt 1900, förde en gång upp vatten till stadens gamla vattentorn på kyrkåsen. Intill står en valvbro med järnräcke, och strax bortom den reser sig brofästen av huggna block – kvarlämnade fundament efter den gamla Munkbron, numera förbundna av en smal spång.
Denna granitrunsten bär sin ristning på ena sidan och har restaurerats. Stenen kom i dagen i december 1964, då den hittades i en äldre brotrumma när landsvägen breddades, och fördes in i fornlämningsregistret 1966.
Marken här kallades länge Salpetertomten, efter den salpetersjudning som bedrevs på platsen från slutet av 1500-talet in i 1600-talets första hälft. Från mitten av 1600-talet slog man i stället tegel på tomten. Av den källa som en gång funnits här syns inga spår idag.
Stadens museum inrymdes i källaren till den gamla biblioteksbyggnaden, som tidigare även rymt skollokaler. Samlingen omfattade tusentals föremål, däribland förhistoriska fynd som flintspetsar, skafthålsyxor, en älvkvarnsten och spjut- och pilspetsar av järn. I ett magasin förvarades bland annat en fragmentarisk stockbåt, malstenar och skiftesverk från 1200-talet funnet i kvarteret Apotekaren. År 1980 fanns planer på att flytta samlingen till Rådhuset.
Posten rör samma ristade granitrunsten som finns i trakten, en sten som numera är restaurerad. Den upptäcktes i december 1964 i en äldre brotrumma i samband med att landsvägen breddades, och registrerades som fornlämning 1966.
Här finns en flack gravhög med en grop i mitten, omgiven av tallar och buskar. Alldeles intill låg tidigare ett åskrön där stadens majbrasor brann, men det försvann när grus togs ur backen och järnvägen drogs fram. I närheten syns även gropar efter sandtäkt, bland annat till ett tegelbruk.
Munksundskällan skyddas av ett åttkantigt brunnshus med klockformat plåttak krönt av en förgylld knopp; på en trappsten står inhugget ”C.J. 1903”. Själva Pater Noster-brunnen flyttades hit 1847 från franciskanerklostret. Intill låg förr en krog, riven omkring 1953, och stadens Västra tull, som fanns med redan på en tullkarta från 1760.
Längs bergskanten här finns spridd skärvsten och mörk jord, spår som kan tyda på en förhistorisk boplats. Marken är dock delvis omrörd och materialet ibland blandat med tegel, så fyndens ålder är osäker. Läget påminner ändå om närliggande skärvstenshögar.
Under det äldsta av gårdens två bostadshus, uppgivet från 1700-talet, döljer sig en murad källare med välvt tak som fortfarande används. Källaren är troligen äldre än huset ovanför, och enligt markägaren ska munkarna från Enköpings kloster en gång ha förvarat bland annat vin här nere.
En milstolpe av det äldre slaget: en järnplatta fäst på en sockel av gråsten. Plattan bär en krona och texten ”1/2 MIL Rv K1850”, medan själva sockeln är märkt ”1861”. Sådana stolpar visade resenärer avstånden längs landsvägen.
Här finns resterna av en skärvstenshög, där man strax under ytan hittar skörbränd och spräckt sten – ofta ett spår efter forntida eldning. En del av högen är borttagen, och intill finns ett par låga förhöjningar som liknar stensättningar.
En otydlig rad av stenar löper här genom marken – en gammal stensträng. Enligt markägaren kan den höra samman med en gränsdragning intill, där också en källa senare stenats igen. I ett åkerhörn i närheten har man dessutom hittat ett spetsigt järnredskap, omkring 30 centimeter långt.
På denna plats låg enligt äldre stadskartor ett tegelbruk med sju byggnader, där leran hämtades i särskilda lergravar i dalgången intill. Bruket är sedan länge borta. Kvar finns däremot två rödmålade bostadslängor av trä med valmat tegeltak, uppförda för järnvägens personal, den ena som banmästarbostad.
Under ett gravfält med okänd utbredning har en arkeologisk förundersökning påträffat bland annat en brandgrav och flera stenpackningar som tolkats som gravöverbyggnader. På platsen fanns också spår av boende – en härd, kokgropar och en stensyll efter en byggnad. Fler gravar har troligen funnits här.
På ett block här finns två så kallade älvkvarnar – små, runt inslipade skålgropar. Sådana ristningar är vanliga i det förhistoriska landskapet och räknas till hällristningarnas enklaste former.