Östgötsk bruksort vid Svartån där det fria samhället växte fram i kamp mot järnbrukets järnhand.
1. Boxholms bruk & bruksmuseum (Gropa kvarn)
Museum & hembygdBruk 1754–1981; museum sedan 1987
Få svenska bruksorter bär en så tung teknikhistoria som Boxholm. Grunden lades den 31 maj 1754, när Gabriel Adolf Ribbing fick kungliga privilegier att uppföra två manufakturhammare vid Svartåns fall — Gabriel och Beate, uppkallade efter honom själv och hustrun. Under familjen Burén expanderade bruket kraftigt och fick 1782 namnet Boxholms järnbruk; 1872 ombildades det till Boxholms AB. Masugnen blåstes första gången 1874 och var i drift till 1959, innan hela anläggningen sprängdes 1971.
Här skrevs världshistoria i det lilla. 1890 togs Lönnabanan i bruk — Sveriges allra första elektrifierade järnväg. 1894 startade världens första elektriskt drivna valsverk i Övre verket, och 1977 togs världens första digitalt styrda valsverk i drift. Enligt lokal tradition lyste landets första elektriska glödlampa i Boxholm, åtta år innan kung Oscar II tände den på Stockholms slott. Bruksepoken upphörde 1981.
Idag bor museet i Gropa kvarn från 1777 — ortens bäst bevarade industriminne, byggt av Kiähl Lind på platsen för en medeltida kvarn. Utomhus står de mäktiga maskinerna: en lancashirehärd, en mumblingshammare, en ånghammare och det historiska elloket från Lönnabanan med flakvagn.
Privilegier 1754; namnet Boxholms järnbruk från 1782
Lönnabanan 1890 — Sveriges första elektrifierade järnväg
Världens första elektriska valsverk 1894; första digitalt styrda 1977
Museet ligger i Gropa kvarn från 1777, öppnat 1987
Bruksepoken upphörde 1981 när Boxholms AB styckades upp
2. Sjön Sommen
Vattendrag
Sommen är en ovanligt klar och öländsk insjö som sträcker sig in i Boxholms kommun med vikar, holmar och branta stränder. Den är ett paradis för paddlare, fiskare och alla som söker stillhet på vattnet.
En av Sveriges renaste insjöar
Rik på öar, holmar och vikar
Delas med Ydre och Tranås
3. Boxholms kyrka (Brukskyrkan)
KyrkaInvigd 1897
Boxholms kyrka är en av Sveriges mest egenartade kyrkobyggnader: hela fasaden är klädd med mörk, glänsande vällugnsslaggsten — restprodukt från valsverket. Bruket bekostade kyrkan, brukets snickerifabrik gjorde inredningen och taket täcktes med plåt från valsverket. Cirka 200 000 slaggstensblock murades samman till den nygotiska byggnaden, som ritades av Gustaf Petterson och invigdes den 12 september 1897.
Interiören rymmer en predikstol i ek med målade evangelistbilder och en dopfunt skuren i oxelträ av bildhuggaren Bernhard Fälth i Tranås. Innan kyrkan restes stod här den lilla timrade arbetarbaracken Kasern Sandholmen på kullen, och området runtom — Vaxholmarna — utgjorde bostäder åt brukets arbetare. Mellersta Vaxholmen skänktes senare av bolaget och invigdes som församlingshem 1963.
Fasad av ca 200 000 slaggstensblock från valsverket
Nygotik, ritad av Gustaf Petterson, invigd 12 september 1897
Dopfunt i oxelträ av bildhuggaren Bernhard Fälth
Bekostad av Boxholms bruk; inredning från brukets egen snickerifabrik
4. Åsbo kyrka
KyrkaStenkyrka från 1100-talet
Åsbo kyrka ligger vackert på en höjd med utsikt över Åsboåns dalgång. Den uppfördes på 1100-talet och utvidgades både under 1400-talet och 1749, och rymmer en dopfunt av sandsten från 1200-talet. Gravvårdarna på kyrkogården speglar agrarsamhällets, skogsbrukets och järnvägens historia, med titlar som komminister och kyrkovärd.
Det var i Åsbo som den namnkunnige skalden och professorn Per Daniel Amadeus Atterbom — en av den svenska romantikens stora röster — verkade under delar av sitt liv. Bygden kring kyrkan hör till de äldsta odlade markerna i kommunen, präglad av stensträngssystem och gravfält ända från brons- och järnålder.
Stenkyrka från 1100-talet, utvidgad på 1400-talet och 1749
Dopfunt av sandsten från 1200-talet
Knuten till skalden P.D.A. Atterbom
Ligger på höjd över Åsboåns dalgång
5. Malexanders kyrka
Kyrka
Malexanders kyrka ligger naturskönt i den sydöstra skogsbygden, vid vatten och tystnad. Trakten runt omkring är en av kommunens mest orörda.
Kyrka i Malexanders skogsbygd
Naturskönt läge vid vatten
6. Rinna kyrka
Kyrka
Rinna kyrka på slätten norr om Boxholm bär spår av medeltid och har vakat över bygdens bönder i sekler. Runt den ligger ett öppet odlingslandskap.
Kyrka med medeltida ursprung
På slätten i norra Boxholm
7. Sjön Öjaren
Vattendrag
Öjaren är en av de många skogssjöar som ger Boxholmsbygden dess lugn. En plats att doppa fötterna, kasta ut metspöt eller bara lyssna på skogen.
Skogssjö öster om Boxholm
Bad och fiske
8. Blåviks kyrka
Kyrka
Blåviks kyrka ligger i den glesa, vackra skogsbygden i kommunens södra del. En stilla utflykt för den som vill se det riktigt lantliga Östergötland.
Kyrka i södra Boxholm
Glesbygd mot Tranås
9. Ekeby kyrka
KyrkaStenkyrka från 1100-talet
Ekeby kyrka hör till de delar av Östergötland som kristnades mycket tidigt och restes som stenkyrka redan på 1100-talet. I 300 år, fram till 1919, var den patronatskyrka — vilket knöt den hårt till Boxholms herrar och bruksägare; på kyrkogården vilar brukspatroner, hammarsmedsmästare och hammarsmedsåldermän.
Kyrkans äldsta klenod är en sandstensdopfunt från 1100-talet, huggen av den östgötske mästaren Arkadius och smyckad med en karakteristisk arkad, samt ett triumfkrucifix från 1300-talet. Den mest egenartade sevärdheten är "Fattiggubben" från 1686 — en rörlig träskulptur som ursprungligen satt i ett litet skjul på kyrkovallen. När en besökare öppnade dörren sträckte gubben fram handen för att ta emot allmosor till de fattiga. Det var här Sara Netz son Frans Enoch döptes, utan att någon ur hennes familj var närvarande.
Stenkyrka från 1100-talet; patronatskyrka i 300 år (till 1919)
Dopfunt av sandsten huggen av Mäster Arkadius
Triumfkrucifix från 1300-talet
Den rörliga allmoseskulpturen "Fattiggubben" från 1686
10. Öringe hällkista
Sevärdhet
På en liten höjd i Åsbo, väster om landsväg 32, vilar Öringe hällkista, en stenåldersgrav daterad till omkring 2000 år före vår tideräkning. Hällkistan är en gravform av resta och lagda stenhällar som bildade en kammare för de döda, och den hör till de allra äldsta spåren av människor i Boxholmstrakten. Landskapet runt omkring ligger i den södra utkanten av Östgötaslätten, på höjder mellan ungefär 105 och 135 meter över havet, i ett mjukt böljande jordbruks- och skogslandskap som genomkorsas av Svartån och dess biflöde Lillån. Åsbo socken är ovanligt rik på forntid: här finns två hällkistor från stenåldern, gravrösen och stensättningar från bronsåldern samt ett stort antal gravfält och stensträngar från järnåldern. Öringe hällkista är därför inte bara en enskild grav, utan en nyckel till en bygd som varit befolkad i flera tusen år.
11. Boxholms säteri
SlottSäteri sedan 1594
Här ligger ursprunget till hela ortnamnet. Säteriet bar först namnet Flemminge och låg i Ekeby socken, ägt på 1500-talet av friherre Jöran Holgersson. 1584 fick Arvid Gustafsson Stenbock — svåger till kung Gustav Vasa — mark för att anlägga ett säteri, och 1594 bildades herrgården officiellt genom sammanslagning av hemman i Flemminge och Stertinge. Gården gavs namnet Bocksholm, där "Bock" syftade på Stenbocks eget namn och "holm" var ett tidsenligt tillägg. Eftersom Stenbock stödde kung Sigismund landsförvisades han 1596 och säteriet tillföll kronan.
Under 1600- och 1700-talen gick gården mellan ätterna Wrangel, Ribbing och Falkenberg och lade under sig en mängd torp och gårdar. Huvudbyggnadens nuvarande form med fyra flyglar fastställdes vid en ombyggnad omkring 1710. Sedan den ursprungliga träbyggnaden brunnit ner 1746 uppfördes en ny 1747, som moderniserades till sitt nuvarande utseende omkring 1852. Carl Daniel Burén byggde här upp ett bibliotek på över 20 000 band, senare skänkt till Linköpings stiftsbibliotek. Det var på säteriets marker brukspatron Ivar af Burén mötte den utstötta Sara Netz under sina jaktturer.
Hette ursprungligen Flemminge; namnet Bocksholm efter Arvid Stenbock 1594
Stenbock var svåger till Gustav Vasa, landsförvisad 1596
Fyra flyglar efter ombyggnad ca 1710; nuvarande utseende ca 1852
Buréns bibliotek på 20 000+ band skänktes till Linköpings stiftsbibliotek
12. Strålsnäs järnvägsstation
SevärdhetStation invigd 1874
Strålsnäs järnvägsstation invigdes i november 1874 av kung Oscar II, när Södra stambanan drogs fram över skattehemmanet Ingemarstorps marker. Stationen blev en katalysator för ett helt samhälle: hit kom postkontor, brandkår, polisstation med arrestlokal, bank, Konsumaffär och kafé, och industrier som sågverk, en vapenfabrik och ett aluminiumsmältverk etablerades. Av de ursprungliga fem banvaktarstugorna återstår idag bara en, kallad "Banvakt", och själva stationen lades ned under 1970-talet.
I trakten ligger herrgårdarna Grönlund (tidigt 1800-tal) och Strålsnäs (tidigt 1900-tal) i kulturmiljön Åsbosänkan, med monumentala ekonomibyggnader, arbetarbostäder och ståtliga alléer. Vid Lillån har arkeologer frilagt äldre husgrunder med rikligt av formgjuten slaggsten.
Invigd av kung Oscar II i november 1874
Gav upphov till bank, brandkår, vapenfabrik och aluminiumsmältverk
Endast en av fem banvaktarstugor återstår ("Banvakt")
Nära herrgårdarna Grönlund och Strålsnäs i Åsbosänkan
13. Torpön naturreservat
Naturreservat
Torpön och de omgivande öarna i Sommen utgör ett naturreservat som förenar rik natur med kulturhistoria. På de mindre holmarna häckar fiskgjuse och rödspov, och ibland ses havsörn och storlom dra över vattnet. Naturvärdena hör till de finaste vid sjön, och området är en av flera skyddade pärlor i Sommens skärgård. Men reservatet berättar också om människans arbete i skogarna. Under 1800-talet var kolningen omfattande i trakten, och kolet behövdes för järnframställningen vid Boxholms bruk. Torpöns hembygdsförening har återställt både en kolmila och en kolarkoja på en ursprunglig plats inne i reservatet, så att besökaren kan ana den möda och kunskap som låg bakom milorna. Vid Torpöns norra udde ligger Sjön Sommens naturum, där man kan lära mer om naturen och kulturen på ön och i Sommenbygden. Här möts fågelsång, glittrande vatten och spåren av en svunnen arbetsvardag.
14. Boxholms station
StationInvigd 1874
Vid Boxholms station börjar berättelsen om det moderna samhället. När Södra stambanan invigdes 1874 etablerades ortens nya centrum just här, på långt avstånd från det gamla brukstorget söder om ån — och det förklarar varför Boxholms centrum ligger där det gör. Stationen blev navet kring vilket Förstaden, det fria handels- och hantverkarsamhället, kunde växa.
Stationen fick elektrisk belysning redan 1905. En av ortens stora dagar var den 21 april 1933, då stora delar av Boxholms befolkning samlades på perrongerna för att bevittna det allra första elektriska tåget passera. Härifrån går vandringen söderut längs Järnvägsgatan in mot Storgatan och Förstadens kvarter.
Invigd 1874 när Södra stambanan drogs genom orten
Flyttade ortens tyngdpunkt bort från det gamla bruksområdet
Elektrisk belysning 1905
Folkfest på perrongen 21 april 1933 när första eltåget passerade
15. Förstaden – Storgatan & Nygatan
SevärdhetBebyggd från 1876
Förstaden växte fram som en självständig stadsdel utanför brukets kontroll. Här slog sig fria näringsidkare, hantverkare och arbetare ner och byggde egna hem, särskilt längs Nygatan under det tidiga 1900-talet. På Storgatan 4 reste konsumtionsföreningen Ringen 1896 sin första handelsbod — ett direkt trots mot bruksmonopolet, sedan föreningen blivit uppsagd från sina tidigare lokaler av en brukslednings som ogillade självständig arbetarkooperation.
En viktig nod var "Fahlénakröken", korsningen där Järnvägsgatan, Storgatan och Parkgatan möttes. Här uppfördes år 1900 det monumentala Hellbergshuset, byggt i en tid före biltrafiken och placerat så nära landsvägen att det skapade en ökänd, skymd kurva. Huset rymde länge Olle Rosenlövs färghandel och revs i slutet av 1960-talet när riksväg 32 rätades ut. På Nygatan står ännu den jugendinspirerade Doktorsvillan från 1914.
Förstadens första hus restes 1876, ca 600–700 m från det gamla brukstorget
Arbetarnas Ring byggde handelsbod på Storgatan 4 redan 1896
Hellbergshuset (1900) skapade den ökända "Fahlénakröken" – revs på 1960-talet
Jugendvillan Doktorsvillan från 1914 står kvar på Nygatan
16. Folkets hus (Minerva)
ByggnadMinerva 1900, nuvarande hus 1939
Folkets hus är ett monument över arbetar- och nykterhetsrörelsens kamp för en egen mötesplats fri från brukets inblandning. Våren 1899 bildade nykterhetslogen Templet Rätt och Sanning byggnadsföreningen Minerva — uppkallad efter den romerska gudinnan för konst och hantverk. Spånspringaren Claes Andersson (far till konstnären Ivar Frostling) sålde en tomt på Bryggaregatan för 787 kronor och 50 öre, och schaktningen gjorde medlemmarna själva på sin lediga tid. Föreningens skattmästare gick personligen i borgen för trävirket.
De första hyresgästerna flyttade in 1901, och 1901–1903 hyrdes salen ut som skolsal åt skolstyrelserna i Åsbo och Ekeby, mot löfte att skolan ersatte krossade fönsterrutor. 1909 ombildades verksamheten till Folkets hus. Det nuvarande funkishuset uppfördes 1939, och 2024 pryddes det av en monumental väggmålning av den internationellt kända gatukonstnären Vera Bugatti. Nedanför huset låg en gång folkparken "Gropa" (eller "Hôla") med dansbana, använd till 1926.
Byggnadsföreningen Minerva grundades 1899 av nykterhetslogen Templet Rätt och Sanning
Tomten på Bryggaregatan köptes för 787 kr och 50 öre; medlemmarna grävde själva
Nuvarande funkishus uppfört 1939
Väggmålning av gatukonstnären Vera Bugatti 2024
17. Bredgårdsbron
BroStenvalvsbro från 1789
Bredgårdsbron är en stenvalvsbro som bröderna Lars och Per Matsson uppförde över Svartån 1789. På 1970-talet byggdes den om med en dold betongkärna men bevarade sina ursprungliga stenfasader, och idag är den avstängd för biltrafik. Bron knyter samman bruksområdets olika delar och har sett över 200 år av brukshistoria passera.
Invid bron låg ett rikt knippe äldre byggnader. Det historiska mejeriet från 1890 — där Sveriges första runda, vaxade gräddost tillverkades 1952 — konverterades till tvättstuga 1940 och blev sedan musteri innan det brann ned, en händelse som fotografen Inge Strand dokumenterade. Det intilliggande röda huset uppfördes 1820 som tvättstuga, blev bayerskt ölbryggeri på 1850-talet och fungerade sedan som lantarbetarbostad fram till rivningen på 1970-talet.
Byggd 1789 av Lars och Per Matsson
Ombyggd på 1970-talet med dold betongkärna, men bevarade stenfasader
Idag avstängd för biltrafik
Vid mejeriet (1890) tillverkades Sveriges första vaxade gräddost 1952
18. Arbetarkasernerna & Vattentornet
Händelse1850-tal–1959
Bakom Boxholms tekniska stordåd fanns en hård vardag för brukets arbetare. Den massiva kasernen Gamla Bredgård (1858–1959) rymde stora familjer i extremt trånga enrumshushåll. Hammarsmeden Carl Johan Herrmann beskrev hur en familj med sex barn, föräldrar och en piga trängdes i ett enda rum, där man tvingades slakta, byka, baka och stöpa ljus samtidigt som fadern försökte sova mellan skiften — och där en hönsbur med levande höns förvarades inomhus hela vintern.
Söder om kyrkan låg Sandholmarna med kasernerna Östra och Västra Sandholmen; idag återstår bara den lilla tjänstemannabostaden Lilla Sandholmen, där bolagets veterinär bodde. Vattentornet av mörk slaggsten restes 1891 för att förse arbetarbostäderna med vatten — ett viktigt sanitärt framsteg, även om avloppet fortfarande leddes orenat ut i Svartån. Vid Bredgård byggdes 1901 ett varmbadhus med karbad och bastu, uppvärmt med spillvärme från lancashirehärdarna.
Gamla Bredgård (1858–1959): stora familjer i enrumshushåll
Smeden C.J. Herrmanns ögonvittnesskildring av trångboddheten
Vattentornet av slaggsten (1891) – ett landmärke än idag
Varmbadhus från 1901 uppvärmt med spillvärme från härdarna
19. Lönnabanan – Sveriges första elbana
HändelseI drift 1890–1968
På denna sträcka skrevs svensk järnvägshistoria. År 1890 tog Boxholms järnbruk i drift Sveriges allra första elektrifierade järnväg, för att frakta gods mellan bruket och stationen. Den smalspåriga banan — 891 mm spårvidd och bara 750 meter lång — projekterades av ASEA, medan det ursprungliga loket var amerikanskt och strömmen kom från en generator på 220 volt och 90 ampere.
Denna lilla godsbana var pionjären som banade väg för hela den framtida järnvägselektrifieringen i Sverige. Den var i kontinuerlig drift ända fram till 1968. Ett bevarat ellok med lyftkransvagn från 1918 står idag uppställt utanför bruksmuseet — ett konkret minne av att det moderna eltågslandet Sverige delvis föddes just i Boxholm.
Sveriges första elektrifierade järnväg, i drift 1890
Smalspårig (891 mm), endast 750 meter lång
Projekterad av ASEA; generator på 220 V / 90 A
I drift till 1968; ellok från 1918 bevarat vid bruksmuseet
20. Karlsberg (Disponentbostaden)
ByggnadHerrgård från 1806
Vid Karlsberg avslutas gärna vandringen genom Boxholms bruksvärld. Platsen var det forna frälsehemmanet Berg, som införlivades i säteriet 1614. Herrgården uppfördes 1806 och beboddes från 1812 av brukspatron Peter Carl af Burén; sedan dess har den fungerat som disponentbostad för Boxholms AB. Åren 1828–1838 bodde Peter Carls änka Hedda kvar här, medan den nya disponenten Didrik Pontus Burén höll till på närbelägna Ekebergs herrgård.
Under 1880-talet gjordes Karlsberg tillfälligt om till arbetarbostäder innan det återgick till disponentbostad. Den bevarade, ståtliga allén som en gång ledde i en rak linje ner till järnindustrins hjärta vittnar än idag om brukspatronernas monumentala självbild — en rät axel mellan makten och produktionen.
Forna frälsehemmanet Berg, infört i säteriet 1614
Herrgården uppförd 1806; disponentbostad för Boxholms AB
Bebodd av brukspatron Peter Carl af Burén från 1812
Den raka allén ledde ner mot bruket — en symbol för patronernas makt
21. Liljeholmens säteri
SlottByggnadsminne, herrgård från 1650-talet
På en halvö i sjön Sommen i Blåviks socken ligger Liljeholmens säteri, en av bygdens vackraste herrgårdsmiljöer. Platsen omnämns i skrift första gången 1280 — då lagmannen Bengt Magnusson upplät gården åt ätten Natt och Dag — och hette ursprungligen Ringshult. På 1650-talet lät Christer Lillie uppföra den nuvarande tvåvånings timmerbyggnaden och ändrade namnet till Lillieholm.
1688 köptes säteriet av den legendariske majoren Gabriel Gyllenståhl, som genom militära framgångar och strategiska giftermål kom att äga över 60 gårdar och säterier. Under hans dotter Maria och hennes make amiralitetskaptenen Eric Ahlfort tillkom herrgårdens unika senbarockmålningar: takmålningen i mittsalen bär Maria Gyllenståhls spegelmonogram i centrum, medan väggarna pryds av imiterade vävda gobelänger. Den 26 maj 1719 brann en flygel med elva rum ner till grunden. Säteriet har sedan 1930-talet ägts av familjen Nisser och förklarades som statligt byggnadsminne 1975.
Omnämnt redan 1280 (Ringshult); ägt av ätten Natt och Dag
Nuvarande timmerbyggnad rest av Christer Lillie på 1650-talet
Sällsynt välbevarade senbarockmålningar från tidigt 1700-tal
Statligt byggnadsminne sedan 1975, vid sjön Sommen i Blåvik
22. Sara Netz – kvinnan i skogen
Person1842–1898
Mitt i berättelsen om brukets rikedom och teknikens triumfer finns ett människoöde som ger djup åt hela Boxholms historia: Sara Netz (1842–1898). Hon föddes på soldattorpet Bäckhult som dotter till soldaten Fredrik Netz, som med knapp nöd skulle försörja åtta personer. Som tonåring drabbades Sara av en våldsam febersjukdom som skadade hennes hjärna och gjorde henne stum och extremt folkskygg.
När hon i tjugoårsåldern tvingades söka tjänst som piga blev hon gravid med en bonde som genast körde bort henne. Hon irrade omkring på vägarna som tiggare; en stormig höstkväll sökte hon skydd med ett nyfött barn i famnen, men barnet dog efter några dagar. Hennes verkliga hem blev till slut en primitiv skogskoja djupt inne i Boxholmsskogen, där hon levde som eremit. När folk sökte upp henne stirrade hon stumt i marken. Hennes få mänskliga kontakter var torparen i Simarp och brukspatron Ivar af Burén, som under sina jaktturer ibland gav henne mat. Sara dog 56 år gammal, döv och blind på ena ögat — en påminnelse om den djupa klyftan mellan bruksortens elit och dem som föll helt utanför.
Född 1842 på soldattorpet Bäckhult, död 1898
Blev stum och folkskygg efter en febersjukdom i tonåren
Levde sina sista år som eremit i en koja i Boxholmsskogen
Fick ibland hjälp av brukspatron Ivar af Burén under hans jaktturer
23. Ingemarstorp
Byggnad
Ingemarstorp är en herrgård i Åsbo socken, Boxholms kommun, belägen invid Svartån, cirka 3,5 mil sydväst om Linköping på vägen mellan Mjölby och Boxholm.
Källa: Wikidata/Wikipedia
24. Åsbo gravkapell
Kyrka
Åsbo gravkapell är ett kapell i Boxholms kommun i Boxholms församling. Kapellet byggdes 1928 av arkitekten Otto Gustafsson.
Källa: Wikidata/Wikipedia
25. Timmerö kapell
Kyrka
Timmerökapell är en kyrkobyggnad i Boxholms kommun. Kyrkan hör till Boxholms församling. Den ligger på Boxholms kyrkogård och byggdes 1955. Kapellet byggdes till 1992 med kapprum och toalett och gjordes handikappvänligt genom att den stora yttre entrétrappan togs bort och en ramp tillkom. År 2001 fick byggnaden namnet Timmerö kapell och används numera även för vanliga gudstjänster. Kapellets ceremonisal är utformad som en kyrka med långhus och kor.
Källa: Wikidata/Wikipedia
26. Område med skogsbrukslämningar
fornminne
I skogen kring Boxholm ligger en kolbotten med tillhörande kolarkojgrund, spår efter den kolning som en gång försåg järnbruken med träkol. Kolbottnen är rund och omkring arton meter bred, med stybbgropar längs kanten. Intill ligger kojgrunden där kolaren bodde, med en raserad spismursrest bevarad.
Den här platsen i Boxholmsskogen rymmer en kolbotten och en kolarkojgrund, lämningar efter traktens kolning. Kolbottnen är rund och omkring tretton meter bred. Ett stycke bort ligger kojgrunden, en vall av jord och sten, med en raserad spismursrest lagd mot ett stenblock.
Mitt i åfåran nära Boxholm sitter ett länsfäste, en järnbult fastslagen i ett stort stenblock med några järnöglor kvar. Det användes vid timmerflottning för att fästa de länsar som styrde stockarna. Lämningen påträffades 2017 vid en kulturhistorisk utredning längs Svartån, beställd av Länsstyrelsen i Östergötland.
I skogen vid Boxholm ligger en kolbotten, rund och omkring arton meter bred. Här restes en gång en kolmila där ved brändes långsamt till träkol åt bygdens järnhantering.
Den här kolbottnen i Boxholmstrakten är rund och ungefär femton meter bred, med en tydlig försänkning i mitten. Formen minner om den mila av ved som här brändes till träkol.
Vid Boxholm ligger en mindre kolbotten, rund och omkring nio meter bred, med en försänkning i mitten och stybbgropar i norr och söder. Vid provstick med jordsond påträffades rikligt med kol, ett tydligt bevis på att här kolats.
Den här kolbottnen utanför Boxholm är rund och drygt fjorton meter bred, med en gropig försänkning i mitten och enstaka stybbgropar runt kanten. Platsen är en av många i skogen där ved en gång brändes till träkol.
Denna kolbotten vid Boxholm är rund och omkring elva meter bred, anlagd i en tämligen brant sluttning och delvis ingrävd i backen. Att kolarna nyttjade även besvärlig mark visar hur viktig kolningen var för trakten.
I en nordsluttning vid Boxholm ligger en rund kolbotten, omkring fjorton meter bred och till största delen omgiven av stybbgropar. Här brändes ved till det träkol som bygdens järnbruk var beroende av.
Vid Boxholm ligger en rund kolbotten, ungefär elva meter bred, med stybbgropar här och var längs kanten. Platsen är ett av många spår efter skogens kolning.
Denna kolbotten i Boxholmsskogen är rund och omkring sexton meter bred, med en mycket gropig yta och stybbgropar runtom. Vid provstick med jordsond framkom rikligt med kol och sot, marken minns kolmilan väl.
En rund kolbotten, ungefär elva meter bred, ligger i skogen vid Boxholm med stybbgropar här och var kring kanten. Här restes förr en kolmila för att framställa träkol.
Vid Boxholm finns en rund kolbotten, omkring fjorton meter bred, som delvis omges av ett stybbdike längs kanten. Platsen hör till traktens många kolningslämningar.
Här i Boxholmsskogen ligger en stor kolbotten, rund och omkring sjutton meter bred, med en mindre kolbotten inne i dess mitt. Intill finns en kolarkojgrund uppförd i en östsluttning, med en kraftigt övermossad spismursrest bevarad. Platsen berättar om flera omgångar kolning på samma ställe.
Vid ett vattendrag nära Boxholm finns ett helt system av flottningslämningar: en bågformig ledarm, en stenkista och ett länsfäste. Ledarmen, delvis en kallmurad stenmur av tuktad sten, styrde stockarna förbi ett stenigt parti av åfåran, och på ett block sitter ännu en inslagen järnbult. Länsfästet består av järnbultar med vidhängande öglor på en berghäll vid forsen. Lämningarna dokumenterades vid en kulturhistorisk utredning.
Vid Boxholm ligger en kolarkojgrund, resterna av den koja där kolaren bodde under milans dygnslånga vakter. Kvar finns en förhöjning av jord och sten med en raserad spismursrest lagd mot ett stenblock. Den tillhörande kolbottnen har till största delen röjts bort vid anläggandet av en skogsbilväg.
Den här platsen i Boxholmsskogen rymmer en kolbotten och en kolarkojgrund. Kolbottnen är rund och omkring tretton meter bred med en försänkning i mitten. Intill ligger kojgrunden med en kraftigt övermossad spismursrest, där man ännu kan ana rester efter ett plåtrör från skorstenen.
I Svartån vid Boxholm sitter ett länsfäste i form av en moring fastslagen i ett stort stenblock strax ovan vattenytan. Det användes för att förankra länsar när timret flottades. Lämningen påträffades 2017 vid en kulturhistorisk utredning längs ån på uppdrag av Länsstyrelsen i Östergötland.
Denna kolbotten i Boxholmstrakten är rund och omkring tretton meter bred. Vid provstick med jordsond framkom rikligt med kol, ett säkert tecken på att här en gång brändes en kolmila.
Vid Boxholm finns en kolarkojgrund, en förhöjning av jord och sten som är allt som återstår av kolarens enkla boning. En spismursrest ligger lagd mot ett stenblock. Kojan hörde till den kolning som länge präglade skogsbygden.
Den här platsen vid Boxholm visar en kolbotten efter en så kallad skorstensmila. Vid kanten finns ett övermossat fundament av sten och tegel med plåtrester efter en skorsten. Intill ligger en kolarkojgrund, en vall av jord och sten med bevarad spismursrest. Skorstensmilan var en senare, mer utvecklad form av kolning.
Vid Boxholm ligger en mindre kolbotten, rund och omkring tio meter bred, med några stybbgropar längs kanten. Platsen är en av skogens många kolningslämningar.
Denna kolbotten utanför Boxholm är rund och omkring femton meter bred, med en något gropig yta. Den hör till de talrika spår efter kolning som finns i trakten.
Här i Boxholmsskogen finns en kolbotten med tillhörande kolarkojgrund. Kolbottnen är rund och omkring fjorton meter bred. Kojgrunden intill är en förhöjning av jord och sten med en försänkning i mitten och en ovanligt välbevarad, kraftigt övermossad spismursrest rest mot ett stenblock.
Den här platsen vid Boxholm rymmer en kolbotten och en kolarkojgrund. Kolbottnen är rund och omkring tretton meter bred med en gropig försänkning i mitten. Kojgrunden ligger i en nordsluttning och har en delvis raserad spismursrest lagd mot ett stenblock.
Vid Boxholm ligger en kolbotten och en kolarkojgrund. Kolbottnen är rund, omkring tretton meter bred, men ytan är starkt gropig efter senare körskador. Intill finns kojgrunden med en försänkning i mitten och en raserad spismursrest mot ett stenblock.
Denna kolbotten i Boxholmstrakten är rund och omkring sexton meter bred, och på dess norra del ligger en oval förhöjning. Kolbottnen omges till största delen av stybbgropar. Här brändes ved till träkol i en stor mila.
Här i skogen vid Boxholm finns en kolbotten och en kolarkojgrund. Kolbottnen är rund och omkring fjorton meter bred med en gropig försänkning i mitten. Ett stycke norrut ligger kojgrunden, en förhöjning av jord och sten med en raserad spismursrest mot ett mindre stenblock.
Vid Boxholm ligger en rund kolbotten, omkring tolv meter bred och något gropig i ytan. På den södra kanten finns en grund täktgrop. Platsen hör till traktens många kolningslämningar.
Den här platsen vid Boxholm rymmer en kolbotten och en kolarkojgrund. Kolbottnen är rund och omkring tretton meter bred. Kojgrunden intill utgörs av en försänkning omgiven av vaga vallar, med en kraftigt övermossad spismursrest lagd mot ett stenblock.
I skogen vid Boxholm ligger en rund kolbotten, omkring femton meter bred, med en tydlig försänkning i mitten. Formen är typisk för en plats där en kolmila en gång brann.
Här vid Boxholm finns en kolbotten och en kolarkojgrund. Kolbottnen är rund och omkring fjorton meter bred med en försänkning i mitten. Kojgrunden intill utgörs av en spismursrest där delar av ugnsöppning och rökkanal ännu går att urskilja.
Vid Boxholm ligger en rund kolbotten, omkring tretton meter bred och gropig i ytan, med några stybbgropar längs kanten. Den är en av skogens många kolningsplatser.
Vid Boxholm ligger lämningarna efter torpet Stora Jordmålen, med två husgrunder och en fragmentarisk uthusgrund. I den ena husgrunden finns ett spismursröse av sten och tegel, och intill sitter en skylt uppsatt av Åsbo Hembygdsförening 2010: torpet låg under Södra Kvisslehult, och sista boende var Adolf Johansson med familj år 1882.
Här i Boxholmsskogen finns en kolbotten och en kolarkojgrund. Kolbottnen är rund och omkring femton meter bred, med stybbgropar här och var. Kojgrunden intill är en vall av jord och sten med en öppning åt sydväst och en spismursrest lagd mot ett stenblock.
Den här platsen vid Boxholm rymmer en kolbotten och en kolarkojgrund. Kolbottnen är rund och omkring sexton meter bred med stybbgropar längs kanten. Kojgrunden är en förhöjning av jord och sten med en svacka i mitten och en raserad spismursrest mot ett stenblock.
Vid Boxholm ligger en rund kolbotten, omkring femton meter bred, med stybbgropar här och var kring kanten. Platsen är ett av skogens många spår efter kolning.
Här vid Boxholm finns en kolbotten och en kolarkojgrund tätt intill varandra. Kolbottnen är rund och omkring sexton meter bred med något gropig yta. Kojgrunden är en vall av jord och sten med öppning åt sydväst och en raserad spismursrest i norr.
Längs en numera igenvuxen gammal väg vid Boxholm står en milstolpe av grovhuggen rödaktig granit. På östsidan är texten 1/4 MIL inhuggen och målad i svart. Stolpen står direkt i jorden och registrerades vid 1948 års inventering. Milstolpar som denna vägledde resenärer innan de moderna vägarna drogs fram.
Vid ett vattendrag nära Boxholm låg enligt en lantmäteriakt från 1703 en kvarn. I dag syns inga konstruktioner på platsen, men åfåran är rensad. Uppgiften kom fram vid en inventering av vattenanknutna lämningar inom projektet om kulturmiljö och vattenförvaltning för Södra Östersjöns vattendistrikt.
I skogsmarken utanför Boxholm ligger spåren efter kolning. Den runda kolbottnen har en försänkning i mitten och omges här och där av stybbgropar. Intill den finns grunden till en kolarkoja, där kolaren bodde under de veckor milan brann, och i grunden syns ännu en rasad spismur rest mot ett stenblock.
Den här skogsbrukslämningen vid Boxholm består av en kolbotten och grunden efter en kolarkoja. Kolbottnen är rund och kantas av några stybbgropar, medan kojgrunden framträder som en svag förhöjning av jord och sten med en svacka i mitten. I ena änden finns resten av en spismur. Platsen vittnar om att skogen här en gång användes för att bränna träkol.
Här låg torpet Timmerö, ett torp under Norra Timmerö vars sista invånare bodde kvar 1883–1884. Kvar finns två husgrunder, varav en med rester av en spismur och små bitar tegel i jorden. En skylt rest 2008 av Boxholms orienteringsklubb, Ekeby hembygdsförening och Föreningen Krafttaget berättar om platsens historia. Runtomkring syns terrasseringar och flera röjningsrösen efter det gamla jordbruket.
Också denna plats i Boxholms skogar bär spår av kolning. En rund kolbotten med en mindre täktgrop kantas av enstaka stybbgropar, och söder om den ligger grunden efter en kolarkoja i form av en vall av jord och sten med en öppning. Mot en berghäll intill står resterna av en rasad spismur.
I en svag sluttning utanför Boxholm ligger grunden efter en jordkällare. Den syns som en försänkning inramad av stenar och några större block, ingrävd i backen med ingången åt väster. Här förvarades matvaror svalt och frostfritt, en självklar del av hushållet i äldre tid.
Den här kolningsanläggningen utanför Boxholm utgörs av en rund kolbotten där man en gång staplade och brände ved till träkol. Kring kanten finns ställvis en stybbgrop, varifrån kolaren tog jord och kolstybb för att täcka milan. Platsen är ett stilla minne av skogens kolarliv.
Denna skogsbrukslämning vid Boxholm rymmer en rund kolbotten med en grund försänkning i mitten. Ett par meter därifrån ligger grunden efter en kolarkoja, ingrävd i en moränkulle med öppningen åt sydost. Intill finns resterna av en spismur. Tillsammans berättar de om kolningen som pågick i trakten.
En rund kolbotten med något gropig yta ligger i skogen utanför Boxholm. Kring kanten finns här och där stybbgropar, där kolaren hämtade jord och stybb för att täcka den brinnande milan. Platsen är en av många lämningar efter den kolning som en gång präglade trakten.
Vid en gammal väg utanför Boxholm står en väghållningssten med inskriften "No 8 LOEN" inhuggen i djup relief. Sådana stenar visade vilken gård eller by som ansvarade för att sköta just det vägstycket. Stenen är ett litet minne av tiden då vägunderhållet delades upp mellan traktens hemman.
I Svartåns strömfåra vid Boxholm ligger resterna av ett fast fiske, byggt av stenarmar som bildar en tratt in mot ett fångstrum. Anläggningen finns utsatt på kartor från 1697, 1824 och 1872, och redan 1698 sägs Lönshult ha haft ålkistor i strömmen. Fisket dokumenterades vid en kulturhistorisk utredning längs Svartån 2017.
Ännu en kolningsplats döljer sig i skogen utanför Boxholm. Den runda kolbottnen kantas av flera stybbgropar, och ett stycke bort ligger grunden efter en kolarkoja som en förhöjning av jord och sten med en svacka i mitten. Den mossbeklädda resten av en spismur ligger rasad mot ett stenblock intill.
Längs Svartån vid Boxholm ligger två stenkistor som hörde till flottningen av timmer. De är byggda som dubbelkistor och har på sina håll bevarade rester av timrade fram- och bakväggar, och tvärgående bjälkar kan ännu urskiljas. I en av kistorna sitter en inslagen järnbult. Lämningarna dokumenterades vid en kulturhistorisk utredning längs ån 2017.
En liten rund kolbotten med gropig yta ligger i skogsmarken utanför Boxholm. Här restes en gång en kolmila där veden sakta förkolnades till träkol. Platsen är en av de många diskreta spår som kolningen lämnat efter sig i trakten.
Utanför Boxholm ligger en välbevarad jordkällargrund med väggar av kallmurad sten och omgivande jordvallar. Öppningen vetter åt nordväst, och över grunden ligger ännu ett antal takbjälkar av trä, flera inrasade, tillsammans med rester av taktegel. Källaren användes för att förvara mat svalt och frostfritt året om.
I skogen vid Boxholm ligger en stor rund kolbotten med en tydlig försänkning i mitten. Nordväst om den finns grunden efter en kolarkoja, utformad som en vall av jord och sten med en öppning åt söder. Mot ett stenblock intill ligger resterna av en rasad spismur. Platsen hör till traktens många kolningslämningar.
Den här skogsbrukslämningen utanför Boxholm består av en rund kolbotten som ställvis kantas av ett stybbdike. Öster om den ligger grunden efter en kolarkoja i form av en vall av jord och sten med en öppning åt söder. I norr finns den helt rasade resten av en spismur. Allt vittnar om kolningen som en gång pågick här.
På en nordostsluttning i Boxholms skogar ligger en rund kolbotten. Intill den syns grunden efter en kolarkoja som en svag förhöjning av jord och sten med en svacka i mitten, och en delvis utrasad spismur. Strax utanför finns en mindre täktgrop. Platsen är ännu ett spår av kolningen som präglade skogsbygden.
Ännu en kolningsplats ligger dold i skogen vid Boxholm. En rund kolbotten åtföljs av grunden efter en kolarkoja, utformad som en vall av jord och sten med en öppning åt sydsydväst. Intill ligger en mossbeklädd rest av en spismur. Lämningen berättar om kolarnas slitsamma arbete i trakten.
En rund kolbotten med något gropig yta ligger i skogen utanför Boxholm. Här stod en gång en kolmila där ved förvandlades till träkol under noggrann bevakning. Den nästan omärkliga förhöjningen är i dag ett stilla minne av kolningens tid.
Den här skogsbrukslämningen vid Boxholm rymmer en rund kolbotten och grunden efter en kolarkoja, som framträder som en förhöjning av jord och sten. En kraftigt mossbeklädd rest av en spismur ligger strax intill. Platsen är en av flera kolningslämningar som ännu går att finna i skogarna här.
En rund kolbotten ligger i skogsmarken utanför Boxholm, till största delen omgiven av stybbgropar. I dessa hämtade kolaren jord och kolstybb för att täcka milan medan den brann. Platsen är ett tydligt spår av den kolning som en gång var vardag i trakten.
I skogen utanför Boxholm ligger en enkel rund kolbotten. Här restes en gång en kolmila som brändes ned till träkol. Lämningen är ett anspråkslöst men tydligt minne av kolningen som präglade skogsbygden.
En rund kolbotten med ett par stybbgropar vid kanten ligger i skogen utanför Boxholm. Groparna vittnar om hur kolaren tog jord och stybb för att täcka den brinnande milan. Platsen hör till de många lämningar som kolningen lämnat efter sig i trakten.
Denna kolbotten i Boxholms skogar är rund och till största delen omgiven av stybbgropar. Här förvandlades ved till träkol i en kolmila under sommarens och höstens arbete. Groparna runtom minner om det jord- och stybbtäcke som höll milan glödande utan att den brann upp.
En rund kolbotten ligger stilla i skogsmarken utanför Boxholm. Platsen bär spår av en gången tids kolning, då ved staplades i milor och brändes långsamt till träkol. I dag är den en lågmäld påminnelse om skogsbygdens arbetsliv.
