1. Bruksdammen vid Stallet
Sevärdhet1890
Tre dammar gav kraft åt vattenhjulen vid smälthyttorna i åtvidaberg. Här ser vi den övre som brukar kallas Stalldammen. Bilden är tagen 1890.
- Årtal: 1890
- Historisk plats ur Be Here Then
Den fullständiga guiden låses upp när du angett din e-post. Det tar tio sekunder och är gratis.
Upptäck Åtvidaberg till fots: 97 sevärdheter med karta, historia och berättelser — en gratis självguidad stadsvandring.
Tre dammar gav kraft åt vattenhjulen vid smälthyttorna i åtvidaberg. Här ser vi den övre som brukar kallas Stalldammen. Bilden är tagen 1890.
åtvidabergs Stora kyrka stod klar 1885 och byggdes under brukets nedgångsperiod. Den är därför en "budgetvariant" av de planer som fanns innan, men ändå väldigt vacker. Kyrkan är ritad av Adolf Emil Melander och är byggd i tegel och en blåaktig kalksten som finns i tralkten och kallas Bäckfallssten. Foto 1891
Vid åtvids ström som rann genom brukssamhället anlades olika verksamheter. Vid det här fallet låg i slutet av 1800-talet en smedja och en såg som båda drevs med vattenkraft. Foto 1891.
I mitten av 1800-talet anlade åtvidaberg Kopparverk ett bryggeri och brännvinsbränneri i det vi idag kallar Gropen. Bryggeriet tillverkade svagdricka och från slutet av 1800-talet även öl och läsk. Det var i bruk till början av 1960-talet. Bilden är tagen 1895.
åtvidaberg Hushållsförening hade drivit verksamhet vid torget sedan 1869. 1903 förstördes byggnaderna i en stor brand. Ett av husen byggdes upp men Hushållsföreningen flyttade 1910 till det nya centrum som skapades vid Stortorget. På bilden ser vi affärslokalen och lagret. Bilden är tagen 1898.
Ett av åtvidabergs äldsta bostadsområden. Byggnader på gatan uppfördes som arbetarbostäder i slutet av 1770-talet. Foto 1900.
I början av 1900 fick arbetarrörelsen fäste i åtvidaberg. Brukspatron Adelswärd var först emot, men omfamnade sedan tanken om förhandlingar mellan arbetsgivare-, och arbetstagarorganisationer. Bilden är tagen 1902, från en av de tidigaste demonstrationerna i åtvidaberg.
Dragdjur var viktiga för kopparframställningen.1857 byggde åtvidabergs Kopparverk det pampiga Stallet med plats för 80 hästar. I början av 1900-talet blev det lantbruk och senare bilverkstad m.m. 1961-1963 gjordes byggnaden om till hotell och bands ihop med den nyuppförda simhallen och sporthallen. Bilden är tagen 1903. På andra bilden ser vi Stallet på 1860-talet.
Vid torget fanns en damm som försåg Kopparverkets blåsmaskiner med kraft. Men vattnet användes även till annat, exempelvis till korna på lantbruket. Foto 1903.
Vid vattenfallet från Bysjön har det länge funnits verksamhet. Mjölkvarn, sågkvarn, hammarsmedja. På bilden ser vi den mjölkvarn som byggdes 1860. 1908 byggdes den om till gymnastiksal för skolans räkning Nu är det gym och omklädningsrum. Foto 1904.
I slutet av 1800-talet byggdes ett flertal egnahemskvarter i åtvidaberg. Det var en del i brukspatron Adelswärds id om ett idealmönstersamhälle. Bruksledningen gav villkoren för egnahemsbyggarna och bestämde även hur husen skulle se ut. Det här är kvarteret Prästbackarna fotograferat 1906.
I slutet av 1800-talet startade bagare Gustaf österberg ett bageri i huset. 1930 fick huset sin nuvarande form och här har funnits förutom bageri, ett konditori, en blomsterhandel och klädaffär. Namnet "Simons hörna" kommer efter klädhandlare Simon Johansson som hade herrekipering på gaveln. Foto 1910.
Som en del i brukspatron Adelswärds id om ett industrimönstersamhälle byggdes i centrum en del affärslokaler. år 1900 uppfördes det här huset som barberstuga till barberare Mahrs. Förutom raksalong fanns en cigarraffär och ett nykterhetscaf . Huset ritades av den då kände arkitekten Carl Westman. Odaterad bild. 1974 förstördes byggnaden i en brand.
Huset byggdes i början av 1800-talet för klädestillverkning och maskinerna drevs med vattenkraft från åtvids ström. Byggnaden har även varit sjukhus och bostad. Huset revs 1968. Odaterat foto.
åtvidabergs Gamla kyrka härstammar från slutet av 1400-talet. När Stora kyrkan stod klar revs Gamla Kyrkan och gjordes, efter den tidens ideal, till ruin. Kyrkans restaurerades 1957. Bilden är tagen 1919. På den andra bilden ser vi kyrkan på 1860-talet.
Klockareängen har varit en samlingsplats för åtvidabergarna och i Musikpaviljongen har det spelats musik. Foto 1920-tal.
Den lummiga Järnvägsgatan med bokhandeln i förgrunden på 1930-talet.
Huset har en spännande historia. Det byggdes 1858 som arbetarbostäder. 1869 byggdes det om till brukshotell. 1916 tog blev det Folkets Hus och under 2000-talet Kulturhus. Nu mer finns här också bostäder igen. Bilden är tagen 1934.
Mejeriverksamheten var en del i de nya industrierna som växte fram efter att koppartillverkningen avslutats. Det inrättades även en mejeriskola. åtvidabergs Mejeri var i bruk fram till 1960-talet. Här ser vi hur mjölken från bondgårdarna runt om åtvidaberg anländer till mejeriet. Foto 1935. På den andra bilden ser vi interiören från mejeriet.
Vid Stora Torget byggde åtvidabergs Hushållsförening ett modernt Konsumvaruhus 1935. Varuhuset byggdes till med en våning 1961 och var i bruk i nästan 10 år till, innan ett större Domusvaruhus uppfördes. Det är det ni har bakom er. Bilden är från 1935.
Det nyuppförda Konsumvaruhuset 1940. 1961 byggdes varuhuset på med en våning. Det ser vi på bild två.
Som en del i skapandet av ett nytt handelscentrum byggdes det här affärs- och bostadshuset åt handlare Engström 1904. Här fanns senare även cykel-, och sportaffär. 1972 revs husen i kvarteret för att ge plats åt ett nytt stort affärshus, Getingen, som stod klart året efter. Bilden är från 1940.
Gångbron över järnvägen uppfördes i början av 1950-talet.
På 1950-talet var behovet av bostäder stort och Långbrottsområdet började bebyggas. Höjdvägen 5,7,9,11 och 13 byggdes först. Bilden är från 1953.
Smällgatan 7 består av tre hus hopbyggda till en länga. Den kallades "Färglådan" tack vare färg-, och mönstersättningen på fasaden.
Punkthusen på Höjdvägen 2, 4 och 6 byggdes 1958.
Vid det nybbygda Sunnebotorget började det 1959 grävas för åtvidabergs första hus högre än tre våningar. Det stod klart 1961.
Konsumbutiken vid Sunnebotorget. Den uppfördes av åtvidabergs Hushållsförening 1955.
1960 skulle de sista av de gamla bruksarbetarbostäderna kvarteret Smällen rivas. Bilden togs innan.
Vy från den gamla järnvägsbron 1970
Åtvids gamla kyrka är en kyrkobyggnad i Åtvidaberg i Linköpings stift. Den ligger vid Kyrkogatan söder om Åtvids Stora kyrka och är församlingskyrka i Åtvids församling.
Åtvids Stora kyrka är en kyrkobyggnad i Åtvidaberg, Åtvids socken och Åtvids församling, Östergötland. Den ligger vid Slevringevägen norr om Åtvids gamla kyrka och tillhör Linköpings stift.
Johanneskyrkan, Åtvidaberg, tidigare Missionskyrkan, är en kyrkobyggnad i Åtvidaberg. Kyrkan tillhör Johanneskyrkans församling, Åtvidaberg och var ansluten till Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionsförbundet. Som från 2011 bildade samfundet Equmeniakyrkan.
Pingstkyrkan är en kyrkobyggnad i Åtvidaberg. Kyrkan tillhör Smyrnaförsamlingen, Åtvidaberg.
gravkapell i Åtvidabergs kommun, Sverige
Klockstapeln står öster om kyrkogården kring den gamla kyrkan i Åtvidaberg. Den uppfördes 1753 av byggmästaren Gabriel Peter Bragner från Linköping.
Ålundamagasinet uppfördes 1866 av Åtvidabergs kopparverk efter ritningar av C E Ferngren, med Jonas Jonsson som byggmästare. Det byggdes för spannmål, materialbodar och källare, och hit ska brukets anställda ha hämtat ut sin lön in natura. På 1880-talet tillkom en tillbyggnad med hiss och körport, och en restaurering 1992 innebar ny fasadmålning, tjärade portar och omlagt tegeltak. Det cirka 35 meter långa magasinet är en stolpkonstruktion i två våningar med vind och stenvälvd källare.
På Kanonkullen står Solkanontornet, en del av den vidsträckta engelska park som under 1800-talet hörde till Adelsnäs herrgård. Parken är till stora delar bevarad och präglas av rikliga ekbestånd. Sådana herrgårdsparker anlades gärna efter engelska ideal med slingrande gångar, höga träd och öppna gräsytor där siktlinjer och blickfång var viktiga. Redan tidigare hade fortifikationsofficeren P M Adlerfeldt lagt fram ett förslag till park i så kallad anglo-chinoise stil, alltså engelsk park.
Här finns två små, delvis mossbelupna stensättningar med fyllning av sten. Den ena har ett block i sydvästkanten och en yta som rörts om, den andra ligger strax intill. Fornlämningskaraktären är osäker; materialet kan komma från den intilliggande anläggningen eller vara en naturlig bildning. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Garpgruvan omfattar ett igenfyllt gruvhål, en skärpning, en hästvandring och två husgrunder, med kringliggande högar av skrotsten. Vandringen är rund med en lagersten och ett lagerhål i mitten. Gruvan drevs åren 1600–1610 av hertig Johan av Östergötland och låg därefter öde tills Kopparverket tog upp brytningen igen 1763 och stängde den 1796. Vid en parkering i söder finns en informationsskylt.
Lämningen utgörs av en oval förvaringsgrop, omkring 0,8 meter djup, kantad av en drygt meterbred och låg vall. Gropen är belamrad med gammalt ris.
Området rymmer två tjärdalar, båda runda med trattformad grop och omgivande vall. Den ena är ungefär nio meter i diameter, den andra något större, och var och en har ett bröst som leder mot en uppsamlingsgrop. Båda dalarna är i dag till stor del vattenfyllda.
På Örstorps gamla tomt syns två husgrunder efter boningshus, två uthusgrunder och två jordkällare. Den nordliga boningsgrunden är tydligast, med ett centralt spismursröse omkring fem meter i diameter. Kraftig växtlighet gör lämningarna något svåra att mäta. Platsen har sitt äldsta skriftliga belägg 1320 i formen "Orranstirp".
Gruvområdet består av ett vattenfyllt gruvhål, en skärpning, en skrotstenshög och en hästvandring. Gruvhålet är stensatt i nordost och tillmakat i den nordvästra delen. Vandringen har en lagersten i mitten med ett runt lagerhål, och strax nordost om den löper ett dike.
På platsen ligger två stensättningar med lätt mossbelupen fyllning av sten. Den större är rund, omkring åtta meter i diameter, med en grop i mitten och har möjligen ursprungligen varit kvadratisk. Några meter mot sydväst finns en mindre och mer osäker anläggning med oklar avgränsning. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Bron är en valvbro av sten, omkring tio meter lång och fem meter bred, med ett enda valv. Uppgifterna om lämningen är inte kvalitetssäkrade.
Här låg en galgbacke, alltså en avrättningsplats, men dess utbredning är okänd. Vid en inventering 1979 var området delvis bebyggt och delvis täckt av anlagda gräsmattor. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Lämningen är en skärpning, ungefär två meter djup, med enstaka skrotsten i sydvästkanten. Skrotstenen kan ha tagits i bruk vid bygget av den närbelägna järnvägen.
Torplämningen omfattar två husgrunder, en stenmur och en väg. Den nordliga grunden vilar på en betongplatta, medan den sydliga är terrasserad med kallmurad flisad sten. Intill löper en stensatt vägbank och i sydöstkanten finns en jordkällare som fortfarande används. Platsen anses vara torpet "Hindrikstorp", känt genom en ägomätning över Bäckfall från 1783 och senare kartor, bland annat den ekonomiska kartan från 1945.
På platsen växer en ek med eget namn. I folkmun kallas den Kärlekseken.
Området innehåller en stor mängd röjningsrösen med mossbelupen fyllning av sten, åtskilda av röjda ytor. Några rösen på moränhöjdens krön liknar stensättningar. Ett stycke mot nordnordväst finns ytterligare röjningsrösen och ytor som en gång odlats.
Lämningen är en rektangulär jordkällare med en svalgång som är ungefär halvannan meter lång. Vallen kring källaren är ställvis stensatt.
Torplämningen består av en boningsgrund, en uthusgrund och en jordkällare. Boningsgrunden är till större delen gjuten men har partier av huggen sten med murbruk, och längs norra sidan finns en betongtrappa. Jordkällaren av betong står nästan intakt med gjuten framsida och dörröppning. På platsen växer bland annat fruktträd och syrener. Detta är läget för jordetorpet Dalgatan, som finns med på ekonomiska kartor från 1940- och 1980-talet.
Här ligger två runda stensättningar med lätt övertorvad fyllning av sten. Den ena, omkring sju meter i diameter, har ett stort mittblock, ställvis kantkedja och en grop invid blocket. Den andra, några meter mot sydost, är något mindre och delvis mossbelupen och vilar delvis på berghäll. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Minnesstenen är omkring två meter hög och bär på nordnordvästra sidan inskriptionen "Här låg kyrkoherdebostället Åtvidsnäs 1770–1950". Den är rest i husgrunden efter bostället, som brann ned 1950. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Lämningen är en rektangulär ladugårdsgrund av ställvis lagda grundstenar. Invid den finns två övermossade körramper, den ena drygt elva meter lång och den andra åtta meter, båda uppförda av grova, huggna stenar.
Gravfältet rymmer tolv fornlämningar: elva runda stensättningar och en kvadratisk. De runda mäter mellan fem och sju meter i diameter, med övertorvad fyllning av sten och på några ställen antydan till kantkedja. Flertalet är omplockade och delvis utrivna, och särskilt i den nordöstra delen är somliga otydliga. Inom och strax utanför gravfältet finns oregelbundna stenansamlingar som troligen är odlings- och röjningssten.
Platsen är en pestkyrkogård vars utbredning inte är känd. Markeringen på kartan bygger på en äldre ekonomisk karta, och vid en inventering 1979 var området bebyggt. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Gruvområdet består av två långsmala skärpningar, två gråbergsvarp och en husgrund. Den östra skärpningen är delvis vattenfylld och når fram till en grusväg, medan den västra ansluter till en golfbana. Här bröts koppar- och järnmalm, och kring skärpningarna ligger de oregelbundna varpen. Husgrunden i öster vilar på en syllstensgrund av natursten och tuktad sten och är delvis bortröjd för väg.
Väster om bäcken ligger ett slaggvarp som två parallella åsryggar med ett dike emellan. Under torven finns sot, kol och slagg i grön-bruna och lilaskiftande toner, blandat med sten. Den östra ryggen har två förhöjningar där sten framträder, och möjligen utgör varpet botten av ett numera borttaget varp. Öster om bäcken finns en rund förhöjning av grus och sten med enstaka slaggbitar.
Platsen är ett skifferbrott. Här bröts den så kallade Bäckfall-skiffern, som bland annat användes vid uppförandet av byggnader. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Här hittades en flintdolk, funnen vid Stjärnorp av Karl Andersson från Lilla Örsäter. Dolken förvaras i dag på hembygdsgården i Åtvidaberg. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Lämningen är en rund kolbotten efter en resmila, omkring sexton meter i diameter, kantad av en låg vall. Utanför vallen finns tre stybbgropar.
Milstolpen är drygt en meter hög, troligen av skiffer, med rundad överdel. I den övre delen är ordet MIL inristat i djup relief, och framför det kan en ristad etta anas. Stolpen står nedsatt direkt i marken och har troligen någon gång ersatt en tidigare stolpe av röd kalksten.
Lämningen är rund, omkring åtta meter i diameter, med fyllning av sten. Den ligger intill en röjd yta där flera ansamlingar av röjningssten finns. Troligen utgörs den av röjningssten eller uppkörda stenmassor snarare än en verklig grav. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Gruvområdet består av en skärpning och två skrotstenshögar. I bergväggen sitter två inslagna järnstift. Skrotstenshögarna ligger sydväst om skärpningen, den ena något högre än den andra.
Lämningen utgörs av ett skorstensröse omkring tre meter i diameter, med en jordkällare i sluttningen nedanför. Platsen är beväxt med fruktträd. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Bron är en stenbro, omkring femton meter lång och sex meter bred, murad av tuktade stenar. Räckena är av skiffer och valvet reser sig ett stycke över vattenytan. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Enligt en lantmäteriakt från 1815 ska ett ryttartorp under Slevringe ha legat ungefär här, men några bebyggelselämningar syns inte längre. På platsen finns i stället en dumphög av jordmassor, där provgrävning gav fragment av taktegel och glaserat rödgods. Runt högen står sju äldre lindar i en vid cirkel. Enligt husförhörslängden 1806–11 kallades ryttartorpet "Dalgatan", ett namn som senare övertogs av ett jordetorp längre mot nordnordost.
På platsen växer en gammal ek med eget namn. I folkmun kallas den Sketeken. Omkring 1998 träffades trädet av ett åsknedslag som gav en stor skada i barken.
Milstolpen är av röd granit, omkring 1,4 meter hög och med profilerad överdel. På nordnordvästra sidan står inskriptionen "1/2 MIL", och stolpen vilar på ett postament av gråsten. Den flyttades till platsen av Douglas Adelswärd. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Lämningen är en husgrund med ställvis kallmur och något större stenar i den sydvästra delen. Grunden är omplockad.
Inom det ungefärliga området ska hustomten till Fagerbjörke utjord tidigare ha legat, enligt en ägomätning från 1774. Platsen utgörs i dag av en nedschaktad och tillplanad industritomt. Uppgiften registrerades vid en arkeologisk utredning 2011 utan beslut enligt kulturmiljölagen.
Lämningen är en rund tjärdal med trattformad grop, omkring sju meter i diameter. Bröstet vetter mot västsydväst och leder via ett dike till en oval uppsamlingsgrop.
Stensättningen är närmast rund med till stor del mossbelupen fyllning av sten. I nordväst finns ett block och i mitten en grop, omkring två meter i diameter. I gropen står en fast, kantställd triangulär sten. Anläggningen är något utrasad i söder och har oklar begränsning.
Lämningen är en rund tjärdal med trattformad grop, omkring elva meter i diameter och kantad av en låg vall. Bröstet mot nordväst följs av en rund uppsamlingsgrop. Gropen är belamrad med ris.
Lämningen är en rund kalkugn byggd av sten, med öppningen vänd mot norr. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Lämningen är en vägbank efter en äldre landsväg med huvudriktning västnordväst–östsydost, omkring tre meter bred och som högst en meter hög. I den östra delen finns två brofästen, varav det östra har rester av en cementplatta med sten och tegel, möjligen ett spismursröse efter en senare byggnad.
Lämningen är en rund förvaringsgrop, omkring två meter i diameter och drygt en meter djup, möjligen stensatt och kantad av en låg vall. Gropen är belamrad med sten och ligger tätt intill en fossil åker.
Platsen är den ungefärliga gårdstomten för Bäckfall enligt en lantmäterikarta. I den västra delen finns ett spismursröse med rikligt av tegel under torven, och området förefaller rensat på grundstenar. Läget stämmer med en ägomätning från 1783; gården finns på den häradsekonomiska kartan men saknas 1945. Enligt uppgift revs gården av baroniet Adelswärd.
Lämningen är en rektangulär jordkällare. Direkt söder om den löper en väg, omkring 21 meter lång, som ställvis är stensatt i södra kanten.
Lämningen är en rund förvaringsgrop, omkring två meter i diameter och nära en meter djup. Runt kanten löper en svag, meterbred vall.
Gruvområdet består av ett gruvhål och en skärpning. Gruvhålet är närmast rektangulärt, omkring tre meter djupt och fyllt med sopor, och tycks tillmakat i de nedre partierna med skrotsten runt kanterna. Några meter mot sydväst ligger den likaledes tillmakade skärpningen.
Platsen är registrerad som en boplats, men underlaget är tunt. Beskrivningen är inte kvalitetssäkrad och information kan saknas, vara felaktig eller inaktuell.
Bron är en stenbro, omkring elva meter lång och fem meter bred, byggd av tuktade skifferstenar med räcken av samma sten. Räcket på den östsydöstra sidan bär en inristad inskription och det på den motstående sidan årtalet 1916.
Lämningen är en skärpning där brottytan är omkring 1,5 meter djup och bergväggen bär borrspår. Västsydväst om skärpningen ligger en låg skrotstenshög.
Lämningen är en rektangulär stengrund, högst och tjockast i norra änden, där den förefaller inrasad och möjligen döljer ett spismursröse. I hörnet och strax norr om grunden ligger taktegel, och i övrigt finns järnskrot som gödselgrep, hink och plattjärn. Vägglinjen är otydlig i väster och söder, delvis på grund av riklig växtlighet.
På en berghäll finns minst tolv ristningar i form av årtal, namn och initialer, flera inramade och några med spår av röd färg. De synliga är daterade mellan 1893 och 1949, medan mossa döljer många fler. Enligt ortsbor gjordes inskrifterna av de rallare som byggde järnvägen för gruvtransporter 1893. Gångbanan bredvid är banvall efter järnvägen mellan Åtvidaberg och Norsholm.
Stensättningen är oregelbunden och närmast rund, med fyllning av mest skarpkantad sten. Vid 1945 års inventering beskrevs formen som kvadratisk. I mitten finns en grop, omkring två meter i diameter, och anläggningen är omrörd och delvis utriven.
Lämningen är en rund kolbotten, omkring elva meter i diameter. Kring kanten finns ställvis stybbgropar.
Torplämningen består av tre husgrunder. Den första är rektangulär med ställvis kallmurad huggen sten och ett spismursröse i öster. En bit bort ligger en otydlig grund med mycket sten, troligen efterhandsslängd röjningssten, och en tredje grund av låga naturstenar med antydan till en utbyggnad i sydvästra hörnet. Platsen motsvarar torpet "Laholm" enligt en laga skifteskarta från 1857 och den häradsekonomiska kartan.
Bron är en stenvalvsbro, omkring arton meter lång och femton meter bred, byggd av huggen sten med en valvöppning på ett par meter. Den vilar på två stenfundament, ett på var sida om bäckfåran, uppförda i etapper, och bäckbotten är plant stenlagd. Bron är fortfarande i trafik.
Området rymmer en kolbotten efter en resmila och en kojgrund. Kolbottnen är rund, omkring sexton meter i diameter, kantad av en vall och anlagd på en naturlig terrass. Ett stycke söder om ligger grunden efter en kolarkoja med ett spismursröse i den södra delen.
Lämningen är en hyttlämning med en slaggförekomst av okänd utsträckning, dock längs en viss sträcka. Under torven i de branta dikeskanterna kan sparsamt med brunsvarta, delvis flutna kopparslaggbitar iakttas. Sträckan av bäcken är kraftigt nedsprängd, och slaggen påträffades högt uppe i kanterna nära den omgivande marknivån.
Här finns två runda stensättningar med mossbelupen fyllning av sten, den ena med ett stort mittblock, samt ett område med ett femtal stensättningsliknande stensamlingar. De senare har troligen uppkommit vid en grustäkt som bedrivits sydost om platsen. Uppgifterna är inte kvalitetssäkrade.
Bron är en stenvalvsbro, omkring 7,5 meter lång och fem meter bred, byggd av huggna stenar med inslag av natursten. Valvet är förstärkt med betong. Bron är inte längre i trafik.
Torplämningen omfattar en husgrund med spismursröse och en ladugårdsgrund. Husgrunden är rektangulär, av ställvis huggen sten, med ett spismursröse i norr och en kallmurad jordkällare med svalgång i öster. I södra delen finns grunden till en förstuga. Ett tiotal meter mot nordväst ligger ladugårdsgrunden av huggen sten, ställvis bortschaktad, och i området syns utkörd röjningssten.